Söndagen efter Jul - Det gamla året, väl eller illa slutat

Låt oss bida, min dotter, till dess du får se vart ut det vill; ty mannen vänder icke igen, med mindre han gör det i dag en ända med. Så sade Noomi till Rut, då denna berättade för henne, att hon på hennes tillstyrkan hade legat vid Boas fötter. Vi läse dessa orden uti Ruts boks 3 kap, 18 v.

Den bibliska historien kan var och en läsa på sitt ställe uti hela dess sammanhang. Jag vill i dag göra därav en beveklig tillämpning.

Äntligen har ett viktigt stycke av nådatiden runnit oss ur händerna. O, huru många nådedagar hava vi icke överlevat; allt sedan vi sista gången slutade ett gammalt och begynte ett nytt år. Och för var dag, för var timma, för var månad och vecka skall du göra en dryg räkenskap, när den yttersta domedagen kommer. Sannerligen, den räkenskapen bliver dig odräglig, så framt du icke lagar att alla dina gamla synder, som i år bedrivna äro, bliva dig förlåtna.

Jag vill ännu giva dem hundrade och tjugo års dag, sade den långmodige Guden om det syndafulla folket, som levde före syndafloden. (1 Mos. 6:3). Han var så nådig emot dem, att han gav dem hundrade och tjugo års rådrum och betänketid. Så sade ock Gud om alla dessa själarna, som äro här i dag församlade, för ett år sedan sade Gud om dem alla: Jag vill ännu giva dem ett års dag till att besinna och bättra sig på. Jag vill låta det ofruktsamma trädet stå ännu i detta året, så länge jag gräver omkring det med lagens vassa spade, och göder det med evangelii starka sötma; om det så kunde bära frukt. (Luk. 13:8-9). Jag vill ännu ett år bära min nåd och barmhärtighet efter de obetänksamma syndare, där de löpa på helvetesvägen. Jag vill ännu ett år låta den och den sovande syndaren och synderskan leva; torde hända att de falla på bättringstankar och låta föra sig till rätta i år. Jag vill ännu ett år låta de blinda själarna leva i den och den församlingen, i det och det huset. Kanhända mitt ord får visa bättre verkan i år, än i fjol, på deras syndiga hjärtan. Kanhända de komma till att gå bättre till min nattvard i år, än de förra åren. Kanhända den och den ålderstigne satansträlen kunde ännu låta krossa och omvända det gamla stenhjärtat.

Så nådigt talade Gud för ett års tid sedan. Och det har skett efter hans ord. Syndare haver fått ett nådesår, som de aldrig borde ha fått, om det skulle hava gått efter rätten. Av detta gamla nådesåret hava vi intet mer än några dagar igen. Ack, på denne siste söndagen i hela året må vi väl bruka mina ingångsord: Låt oss bida, o syndare, till dess du får se vart det vill; ty Herren Gud i himmelen vänder icke igen, med mindre han gör det i dag en ända med. 

Ja, i dessa dagar gör Gud en ända med hela det gamla året. Ack, var ären I nu, I många dagar, timmar och minuter, som vi hava överlevat på ett helt års tid? Var ären I nu, I många nådefulla söckendagar, och I många välsignade sön- och helgedagar, då så många Herrens ord i alla kyrkor blivit utösta? I haven alla varit bättrings- och omvändelsedagar, på vilka mången själ hade kunnat räddas från den eviga döden. Var ären I nu, I många nåderika stunder, då Jesus i år har stått och klappat på våra hjärtan? O, huru hastigt ären I icke gångna ifrån oss!

Ack, vi må väl alla tala till Gud på denna dagen och säga: Si, mina dagar äro en tvärhand för dig, och mitt liv är såsom intet för dig. (Psalt. 39:6). Herren Gud vänder icke igen, med mindre han gör där i dessa dagar en ände med. Ack, ack, i dessa dagar gör Gud en ände med mången nådedag, som I haven haft i detta gamla året, och den nådedagen kommer aldrig mer tillbaka. Den är förlorad, som han aldrig hade varit till. I dessa dagar gör Gud en ände med månget genomträngande slag och styng, som Gud hade givit edra samveten i detta gamla året; och om han vill ännu vidare väcka på edra samveten i ett nytt år, det vet jag icke; men det vet jag, att aldrig ett enda samvetsslag utav dem I haven fått i år kommer någonsin mer tillbaka. I dessa dagar gör Gud en ände med mången uppväckande helgdag, då klockorna i tornen hava liksom ropat till kyrkfolket med gällande röster: Så vänder nu om, I avfälliga barn, så vill Gud hela eder av eder olydnad (Jer. 3:28).  Och om I villen nu gråta blod idag, så kunden I likväl icke med alla edra tårar kalla tillbaka en enda söndag, som i år har blivit försummad och ohelgad. De i år försummade sabbatsdagarna hava flutit bort, som en rinnande ström; de komma aldrig mera igen. I dessa dagar gör Gud en ände med många goda tillfällen till bättring, som du har haft under det gamla året. Ack, du har många gånger i år haft sådana sköna och herrliga tillfällen till att kunna övergiva synden och komma i förening med Gud, men du har icke passat på dem. Gud vet, om du nu någonsin får sådana tillfällen mera. Ack, man har kunnat säga om dig, o arma själ, i år, som det står i Matt. 3:2, att himmelriket är kommet hart när. Ack, himmelriket har många gånger stått ganska nära in på dig i hela detta förflutna året. Vad i Herrans namn har du tänkt på, som har skjutit himmelriket ifrån dig, och hastat till helvetet det fortaste du har orkat?

Men så visst som det är, att Gud vänder icke igen, med mindre han dessa dagar gör en ände med det gamla året, så innerligen och så hjärtligen önskar och beder jag till Gud, att icke syndare måtte vända igen, med mindre de i dessa dagar måtte vända igen med allt sitt forna ogudaktiga leverne. Ack, arma, eländiga, syndiga människa! Nu slutar du snart detta året. Nu är det som detta året aldrig hade varit till i tiden. Nu är det icke långt igen, innan det nya året tager sin början. Kan nu någon endaste förmaning i Kristus Jesus hjälpa, så beder och förmanar jag dig: Vänd icke igen med brinnande och andäktig bön, vänd icke igen med dina starka och högljudande bönerop till himmelen, vänd icke igen med mindre du i denna dag gör en ände med det obotfärdiga sinne, som du har haft i hela detta året. Så förlika dig nu med Gud, och hav frid; därutav skall du hava mycket gott (Job 22:21). Statt upp utur stoftet, statt upp du fångna Jerusalem, gör dig lös av ditt halsband, du fångna dotter Sion (Jes. 52:2). Betänk varav du fallen är, och bättra dig, och gör de förra gärningarna. (Upp. 2:3).

Ja, när du slutar året, så sluta dina synder. Gör nu, i Herrens Jesu namn, en ända med hela det ogudaktiga levernet, som du har fört i detta gamla året. Haver du i år bett djävulen anamma dig, ja, kanske bett honom det många tusen gånger, så gör nu i dag en ända med allt detta gruvliga svärjandet. Haver du i år förhärdat ditt hjärta emot alla de Guds ord, som du har hört på sabbaterna, så gör nu i dag en ända med allt sådant ohelgande av Herrens sabbatsdag; och får du fira någon sabbat mer på det nya året, så, för din salighets skull, fira den inte så illa som du har gjort i år. Haver du i år fört ett orenligt och otuktigt leverne, så gör nu i dag en ända med all sådan orenlighet, och låt Gud efter denna dag rena ditt hjärta och din vandel. Haver du i år levat som en arg och bitter djävul i eller utom hus, så gör nu i dag en ända med all sådan helvetes arghet och bitterhet, och för icke ditt arga hjärta med dig in i det nya året; ty då blir det dig ett förbannelsens år. Haver du i år gått ovärdigt till Herrens heliga nattvard, så gör nu i dag en ända med sådan ovärdig nattvardsgång; och upplever du någon nattvardsgång på det nya året, så låt nu omvända din själ, så att du kan gå fram till Herrens bord, som ett välberett Guds barn.

Ja, Herre, du store Gud! Nu rinner det gamla året in i evighetens stora ström! Se till, o Herre, att du kunde ödmjuka de hjärtan emot slutet av detta året, som icke hava låtit ödmjuka sig förr i år! Ack, Gud, vi ropa till dig av vårt innersta hjärtans grund, ja, Gud give att syndares samveten måtte bliva så vakna, att de med ett brinnande allvar måtte bedja denna bönen till Gud: Giv oss, o Gud, ett gott nytt år, / att var och en nytt sinne får / och i sin gamla synd ej står. Amen. Fader vår...

Evangelium Lukas 2:33-40

Genom Guds nåde betrakte vi nu på denna stunden

DET GAMLA ÅRET, VÄL ELLER ILLA SLUTAT

1) Av vem slutas året illa? och
2) Av vem slutas det väl?

O Herre Jesus, hjälp oss nådeligen för ditt blod och din döds skull! Amen.

Den första frågan, som jag i dag, i Herrens namn, föreställer i den
Förra delen
är denna: Av vem slutas det gamla året illa?

På denna frågan svarar jag nu:

Det gamla året slutas illa

1) av dem som stöta sig och falla på hörnestenen Kristus.

I vårt evangelium idag talas om, att när den gamle gudfruktige gubben Simeon kom upp i Jerusalems tempel på Jungfru Marie kyrkogångsdag, och denne gamle hedersmannen fick Herren Jesus i sin famn, och hade lagt honom på sin arm, så pekade han (ty det lär han säkert hava gjort) på det dyra välsignade barnet, som han hade på armen, och han sade: Si, denne är satt till ett fall och uppståndelse. Han ville säga: Si, denne Jesus, som jag nu håller i min famn, han är en hörnsten, på vilken många tusende själar falla och få en dödlig stöt till helvetet och evig fördömelse! Si, denne Jesus, han är ock en sådan hörnsten, som många själar resa sig upp på genom en sann bättring och själaförändrande tro, och varda genom denna hörnstenen i evighet saliga.

I den heliga Skrift liknas Guds rättrogna församling vid ett stort stenhus. I detta huset äro de tolv apostlarna och alla profeterna ganska betydliga stenar, ja, vart och ett Guds barn är en sten däruti, som Petrus skriver till de trogna själarna: I ock, såsom levande stenar, uppbygger eder till ett andligt hus, och till ett heligt prästerskap. (1 Petr. 2:5). Men jesus Kristus är uti detta huset översta hörnstenen (Ef. 2:20). Nu på denna hörnsten borde alla syndare uppstå i en uppriktig omvändelse. Men är det icke klagansvärt? Är det icke jämmerligt och förskräckligt? Må icke alla Guds barn gråta och söra däröver, att här skola vara oräkneliga syndare, som göra ett ömkligt fall på denna välsignade hörnsten, och taga därvid en så stor skada till sina fattiga sälar, att man kan säga om dem, som det heter i Matt. 7:27, om den fåvitske mannen, vilken byggde sitt hus på stranden: Huset föll omkull och dess fall var stort. Ja, visserligen var det stort; ty den, som faller i helvetet, han gör utan tvivel ett stort fall! O, ve och förbannad den själen, som tager denna dödliga stöten i evighet! Jesus talade en gång några högst märkliga ord härom. Han sade: Vilken som faller på denne, han varder krossad, men uppå vilken han faller, den slår han sönder i stycken. (Matt. 21:44). O Gud nåde den människa, på vilken hörnstenen Jesus faller! Faller han på dig, när din själ skall fara utur din kropp; faller han på dig, när Över-ängelns blåser ut den yttersta domen, så blir det dig en tung sten att bära. Sannerligen, om du ock hade varit än så stor och bred i denna världen, han slår dig ändå sönder i stycken.

Men nu kunde någon syndare komma och ursäkta sig och säga: Här står i evangelium idag, att Kristus är satt till ett fall för många själar. Är han satt till ett fall, så att människor kunna stöta sig på honom till fördömelse, så rår jag ju icke för att jag bliver fördömd. Då rår ju Gud därför, som har satt sin Son Kristus mig till ett fall. Härtill svaras: O människa, vem är du, som vill träta med Gud? Haver icke en pottomakare makt att göra av en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder (Rom. 9:20-21). Gud rår visserligen icke för om du, säkre syndare, en gång med ack och ve bliver kastad uti helvetets djupa avgrund. Jag vill upplysa detta med en enfaldig liknelse. Om en blind man, eller en annars vild, ostyrig och obetänksam människa kommer löpande och springer tvärs på en hörnsten, och stöter sig på stenen så illa, att det blir deras död; icke är hörnstenen skuld till detta dödliga fallet? Nej, den ene var ju blind; hans blindhet var orsaken till att han föll. Den andre sprang ostyrigt och utan tanke; han må skylla sin ostyrighet för det att han föll, men alldeles icke stenen. Och just så förhåller det sig här. Hörnstenen Jesus är satt till syndares salighet, men icke till deras fördömelse; till deras bästa, men icke till deras värsta; till deras himmel, men icke till deras helvete. Och att han nu likafullt bliver många själar till fall, det är icke hans skull. Vad rår hörnstenen Kristus för det, att en andligen blind själ i sitt själamörker faller till döds på denna stenen och bliver i evighet förtappad? Vad rår hörnstenen Kristus för det, att en vild och rasande syndaträl, som kommer löpande i sina synder som en vild häst i striden, vad rår han för det, att denne syndaren löper emot på stenen Kristus och mister paradiset och saligheten därvid?

Nej, syndare, du har dig själv att skylla för sådant! Jesus är alldeles oskyldig i ditt blod. Menar du, att jag lust haver över den ogudaktiges död? säger Herren, Herren, och icke mycket mer att han omvänder sig ifrån sitt onda väsende och lever? heter det i Hesekiel 18:23.

Det gamla året slutas illa

2) av dem som emotsäga Kristus

Då Simeon höll Herren Kristus i famnen, sade han även om honom: Si, denne är satt till ett tecken, vilket emotsagt varder. Under dessa förtäckta ord syftar han på Kristi lidande, emedan Kristus under sitt lidandes tid blev ganska mycket emotsagd. Men jag tager mig därav tillfälle till att visa, huru Herren Kristus ännu i denna dag är ett tecken, som av syndare emotsäges. Här tages liknelse av en skjuttavla, som soldater ställa upp och skjuta till måls på. En sådan skjuttavla är Herren Jesus Kristus. O, huru vågsamt, huru dristigt och fräckt hava icke syndare i alla tider skjutit till måls på denna himmelens tavla! Men aldrig, aldrig har han varit så emotsagd förr, som han är nu i dessa yttersta världens tider. Nu emotsäga de förmätne syndare Kristus, och alla hans dyra och heliga ord.

När Kristus säger: Du skall vara dinom trätobroder benägen till vänskap snart (Matt. 5:25), så vågar du, o syndare, motsäga din Frälsare! Du talar emot honom och säger: Jag kan väl icke vara så benägen till vänskap heller, när min nästa har gjort mig alltför mycket emot.

När Kristus säger: Är det så, att någon slår dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till. Och om någon vill gå till rätta med dig, och taga din kjortel ifrån dig, låt honom ock hava kåpan med. (Matt. 5:39-40). När Kristus detta säger, så sätta syndare sig emot honom. De säga: Frälsaren begär sådant, som strider emot all billighet. De säga: bliver jag icke salig, förrän jag lämnar bort både min överrock och underrock till orättfärdiga rövare, så bliver jag aldrig salig; och så eftergivande kan aldrig någon människa bliva. Vem kan stå stilla, och låta slå sig på det högra och vänstra kindbenet? - O, usla människa! Huru dristar du dig emotsäga Kristus? Ett så eftergivande sinnelag fick du, om du lät Gud förändra ditt hjärta.

När Kristus säger: Älsker edra ovänner, görer dem gott, som hata eder, välsigner dem, som eder banna, och beder för dem, som eder orätt göra (Luk. 6:27-28), så drista sig de högmodiga syndare att emotsäga Kristus. De säga: O, vem kan vara mild och god emot sina fiender och hatare? Vem kan önska Guds välsignelse över den som står och förbannar mig? Vem kan bedja gott hos Gud för den som gör mig all orätt och skada? Kristus befaller sådant, som är omöjligt för oss syndiga människor. - Vad talar du, usla mullklimp? Skall du emotsäga Herren Kristus, din Frälsare? Det vore icke omöjligt för dig, om du bara ville låta omvända dig ifrån mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud. Ack, huru skola väl sådana sluta det gamla året, som emotsäga Kristus och alla hans ord? O, de kunna ju aldrig sluta året väl; utan de måste sluta det i en olycksalig och förbannad stund.

Det gamla året slutas illa

3) av dem som tjäna djävulen och synden natt och dag.

Den gamla, gudliga änkan Hanna, hon tjänade Gud med fasta och böner natt och dag, står det i dagens evangelium. Men vem tjäna de flesta våra kristna nuförtiden? Tjäna de Gud? O, Gud nåde dem så visst som de alldeles icke tjäna Herren, sin Gud, utan djävulen, den gamle ormen, den store draken - honom tjäna de. Ja, den lede satan i helvetet, han har långt flera tjänare och tjänarinnor i våra tider, än Gud i himmelen! Vem tjäna väl våra svärjeandar och edebukar? O, de tjäna ingen annan än den herren, som de så troget åkalla och anropa. Vem tjäna väl våra många drinkare?  Vem tjäna de på sina krogar och supställen? O, de tjäna själva den orena anden med allt detta fördömda fylleriet! Vem tjäna väl dessa förstockade girigbukarna, som med sådan iver arbeta med jorden och det jorden tillhör, som här ingen himmel vore till? O, vem skulle de väl annat tjäna, än satan själv? Det är han, som hänger ett sådant täckelse över ögonen på dem, så att de fara endast efter världsliga ting, och förgäta det förnämsta, omsorgen om själen. Du tycker väl att du tjänar Gud, när du gör din gudstjänst om söndagen i kyrkan. Men ve dig, du förblindade själ! Du kan ingen gudstjänst hålla, så länge du ingen bättring har gjort. Nej, du håller en djävlatjänst mitt i själva kyrkan, ty all den andakt som du visar när du sitter där är idel skrymteri. Du hycklar och gycklar inför Gud, och med detta skrymteri tjänar du djävulen.

Ack, ack, de äro icke många i kristenheten, som kunna med ett gott samvete säga till Gud: Si, jag tjänar dig i mång år, och haver aldrig gångit av ditt bud. (Luk. 15:29). Ack nej! Fast mera äro här oräkneliga syndare, som i dag kunna säga till djävulen: Si, du arge djävul, jag har tjänat dig i hela detta gamla året, och i många år, och haver aldrig gångit av ditt bud. Men huru skall året slutas, när det slutas i syndens och djävulens tjänst? O, det kan ju icke annat, än slutas illa!

Av vem slutas då det gamla året väl? Härpå skall svaras uti den

Andra och sista delen.

Det gamla året slutas väl först och främst av sanna och verkliga Guds barn. Ack, den som nu i dessa dagar är innerligen väl känd och bekant med sin Gud, den som har bragt sitt syndiga kött upp på korset, och korsfäster det dagligen mer och mer, den som har låtit Gud förstöra djävulens sinne i sitt hjärta, och har nu Jesu sin Frälsares sinne; o med vilken glädje kan icke en sådan själ sluta året! Hennes samvete gnager henne icke för hela detta gamla året.

Men kan du icke sluta året som ett Guds barn - ja, Herre Gud, de äro tunt sådda som kunna sluta det så väl! - kan du ej det, så vore det ändå väl, om Ordets svärd finge gå genom din själ innan året slutas, till en sann omvändelses saliga begynnelse! Den gamle Simeon vände sig till Jungfru Maria, då hon på sin kyrkogångsdag hade fram Kristus i templet, och han sade till henne: Ett svärd skall gå igenom din själ. Så heter det i dagens evangelium. Säkert mente Simeon därmed någon ganska skarp frestelse och anfäktning, som Maria skulle råka uti. Ja, visserligen haver denna heliga Jungfru icke varit utan stora frestelser; ty de största Guds barn hava det största korset. Ja, ja, syndare, ett anfäktnings svärd måste också gå genom din själ, om du skall kunna sluta detta gamla året väl. Efter du vast Gudi kär, så måste det så vara; utan anfäktning måste du icke bliva, på det du skulle beprövad varda, sade ängeln till Tobias (Tob. 12:13).

Sannerligen, det går icke så lätt att få en frälst själ och bliva salig, som folket inbillar sig. Det avlöper icke med lek och lust, när nåd och vänskap skola vinnas hos Gud. De lata själarna, som ingen möda vilja hava för himmelen, de komma ock aldrig därin. Saligheten vinnes icke därmed att du sitter som en död bild i en kyrka, söndag på söndag. Begynn nu din bättring med allvar innan det nya året börjas! Du skall få se och känna, att ett anfäktningssvärd skall gå genom din själ. Men härda då ut med Gud, så skall du åtminstone kunna sluta året väl, fastän du har begynt det illa.

Tillämpning

Nu är då, i den heliga Trefaldighets namn, denna predikan slutad; och sålunda hava vi sett årets sista Söndag på ryggen. Tag nu fram skuldregistret innan året slutas, och se efter huru du står till boks hos Gud i himmelen för hela detta gamla året. Vad haver du gjort? Din broders blods röst ropar till mig utav jorden, sade Gud till den blodiga brodemördaren Kain (1 Mos. 4:10). Dessa den store Gudens ord tager jag nu i min mun, och jag ställer dem, i Herrens nit och anda, till var och en själ, som denna predikan i dag hörer. Syndare, vad haver du gjort i hela detta gamla året, som nu snart slutas? Huru haver du levat i år? Hurudana hava dina tankar, hurudana hava dina ord och hurudana hava dina gärningar varit? Huru har du i år förhållit dig emot din Gud, huru emot din nästa och huru emot dig själv?

Här frågar jag allraförst de unga själarna, som äro här i kyrkan: O, I unga, vad haven i gjort? Huru haven i levat i år? Ack, tagen denna söndags evangelium, och läsen vad här står om det dyra barnet Jesus, som i denna högtid blev fött. Barnet växte upp, heter det, och förstärktes i andanom, och uppfylldes med vishet, och Guds nåd var över honom. Hören I detta, I barn, I ynglingar, I jungfrur? Sådana barn borden I hava varit i år, som barnet Jesus var. Så borden I hava levat, som detta barnet levde. Jesus växte upp, och förstärktes i andanom. Men nu i dessa gudlösa tider, nu växa de flesta barn upp, icke som Jesus, utan som djävlar. De förstärkas icke i andanom, utan förstärkas i köttet, de förstärkas i synden och det onda, de förstärkas i alla helvetets odygder, ja, I arme barn, många ibland eder hava i år blivit starkare till att tjäna satan, än de voro det förra året. Barnet Jesus uppfylldes med vishet, men våra barn och unga människor nu för tiden, de uppfyllas med dårskap i stället för vishet. Guds nåd var över barnet Jesus; men Guds vrede vilar över de flesta barn i våra dagar. Ack, kära hjärtans barn, det går er aldrig väl till slute, om I hållen uti med detta syndiga levernet. Ångren eder av hjärtat nu mot slutet av detta gamla året. Bättren eder, kära barn, medan I ännu orken synda! Gud låte oss få se, att det blir andra barn utav eder, när det nya året kommer! Gud låte eder då bliva lika barnet Jesus!

Därnäst I gamle, i ålderstigne människor! Vad haven i gjort under loppet av det gamla året: haven I levat som den gamla hederskvinnan Hanna, som omtalas i evangelium idag. Hon var vid fyra och åttio år, och ändå kom hon aldrig bort utur templet, tjänandes Gud, med fasta och böner, natt och dag. Ack, Gud förbarme sig! Här äro icke många gamla människor, som likna denna ålderstigna änkan. De flesta äro gamla till åren, och gamla i satans tjänst. Men jag klappar ännu en gång på edra gamla, stenhårda hjärtan innan året tager slut. Än är ljuset med eder till en kort tid. Vandrer medan I haven ljuset, att mörkret begriper eder icke. (Joh. 12:25).

Och härmed tager jag nu farväl av det gamla året. Farväl, du gamla år! Dig har jag en gång sett, och får nu snart aldrig se dig mera. Farväl, du gamla år! Gud stryke ut mina syndaräkningar med Kristi blod innan du alldeles slutas! Farväl, du gamla år! I år jag mycket har, ja, gräsligt mycket brutit! Gud hjälpe mig nu till att kasta bort alla mina synder, som en gammal söndersliten klädning! Gud låte mig få ett sådant sinne som Jesus i det nya året! - Ack, ack, på domedag skall det svaras för allt. Så skall det också svaras för detta året.

Farväl, farväl du gamla år!
Jag nu på brädden av dig står.
Jag böjer mina hjärtans knä
inför min Gud, min Frälsare.
Ack! att ej i det nya år
oångrad synd med själen går.
Amen!

Tredje söndagen i advent - En lärares kristliga förhållande, som med ett gott samvete kan säga "Jag är oskyldig för allas blod"

Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. Lycklig den lärare,s om på sin avskedsdag i en församling, och på sin sista dag i denna världen, med ett gott samvete kan nyttja dessa aposteln Pauli ord. Ingen annan kan det, än den, som med Pauli hjärta äger Pauli nit. Den kan, med denne apostels frimodighet, tala dessa ord, som han talade, när han efter tre års tjänst i Ordet uti staden Efesus höll sin avskedspredikan, och ibland annat utbrast i denna hjärtrörande utlåtelse: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod. (Apg. 20:29).

Om en lärare rätt ömt betraktar det dryga ansvar, som åtföljer hans dyra ämbete, så vore det ej underligt, om han aldrig hade någon enda glad och förnöjd stund i denna världen. Befläckar han sina händer med en enda åhörares blod, det är: är han genom uppsåtlig vårdslöshet skuld till en enda själs eviga fördömelse, så är hans dom så hisklig, att man ej utan rysning kan läsa den i Hesekiels tredje kapitel: Syndarens spillda blod skall krävas utur den kallsinnige lärarens hand. Skall han fördenskull med glädje och frid i själen kunna skiljas ifrån en församling, eller ifrån denna världen genom döden, så måste han veta sig vara ren och oskyldig för allas blod. Då måste han hava alla gånger så predikat, som hade varje predikan varit den sista på jorden; alla gånger så skriftat, att han icke med syndigt smicker varit orsaken till någon ovärdig nattvardsgästs själa-olycka; alla gånger så talat med de sjuka, att icke någon avliden åhörare skall hava orsak till att i evigheten förbanna sin själasörjare; alla gånger så berett ungdomen till den heliga Nattvarden, att icke någon av de unga själar, som stått under hans handledning, med skäl må kunna ropa ve över honom vid Kristi domstol på den yttersta domens dag.

Mildaste Gud! Vad är icke detta för ett viktigt, ett ansvarsfullt ämbete! Johannes Döparens rörande exempel i dagens evangelium skall giva mig en uppbygglig anledning att vidare beskriva det. Gud, låt det ske till någon själs omvändelse och eviga salighet! Vi bedja därom i Jesu egen bön: Fader vår...

EVANGELIUM: Matteusevangeliet 11:2-19

I anledning härav betrakta vi nu i Jesu namn

En lärares kristliga förhållande, som med gott samvete kan säga: Jag är oskyldig för allas blod. Han måste

1) vinnlägga sig om att föra själar till Jesus, 
2) icke låta förskräcka sig av världens hat eller förblinda sig av dess gunst,  
3) icke förtiga sanningen för att göra sig makliga dagar i världen.

Den som vill se en rättsinnig lärares rätta teckning, han läse den beskrivning på Johannes Döparen, som lämnas oss i dagens heliga evangelium. Johannes var en av de lärare, som en gång på den yttersta dagen skola lysa såsom himmelens sken, en av de undervisare till rättfärdighet, som skola lysa såsom stjärnor i evighet (Dan. 12:3). Han förde sitt ämbete så redligt och troget, att när den dagen kom, då han på den ogudaktige Herodes befallning blev halshuggen, kunde denne trogne tjänaren visserligen med sitt samvetes glada vittnesbörd säga liksom Paulus: Jag betygar eder på denna dagen, att jag oskyldig är för allas blod.

Den lärare som skall likna honom måste 1) med nit och allvar vinnlägga sig om att föra själar till Jesus. Omkring den tid, då Jesus fyllde sitt trettionde år, insattes den oskyldige Johannes i fängelse för intet annat brott, än att han som en redlig Herrens Präst hade bestraffat en otuktig kung för hans hordomssynd. I detta fängelse besöktes Johannes av sina lärjungar; och som han ännu närmare ville befästa dem i Jesu Kristi kännedom, så sände denne ömme själasörjare dem till Jesus själv, för att på hans underverk kunna se och av hans predikningar höra vad man Jesus var. Han sände två av sina lärjungar till Jesus, heter det i vår text. Detta är också än idag en rättfärdig lärares allvarliga bemödanden. Om det vore möjligt, så ville han föra alla själar till Jesus. Hans ögon vattnas, hans hjärta blöder, när han tänker på, att Jesu blod skall hava runnit förgäves för någon enda själ. Därför nöter han sina krafter, han förtär sin hälsa endast för att kunna föra själar till Jesus. Ack, att jag även genom denna korta och enfaldiga predikan kunde draga någon själ till honom! O I satans trälar, som vandra uppenbart på den breda förtappelsens väg, skullen I ej vilja övergiva den fasliga djävlatjänsten, som lönar sig så illa till slutet, och låta föra eder till Jesus? O I jordslavar, som med så mycket besvär församlen eder ägodelar på jorden (Matt. 6:19), skulle vi, som lärare äro, ej någon gång kunna krossa edra jordiska hjärtan med ordets hammare (Jer. 23.29), och draga dem ifrån denna världens kärlek till Jesus? O I skrymtare, som gören eder rättfärdiga för människorna, är det aldrig möjligt att kunna väcka edra i skrymteri insövda samveten? Är det ogörligt att kunna draga eder i en rätt ordning till Jesus? I vårt evangelium läsa vi, att Johannes sände två av sina lärjungar till Jesus.  Ack, jag har predikat i en välsignad stund, om jag i dag kan vinna två själar, draga två själar till Jesus!

En lärare som skall kunna säga Jag är oskyldig till allas blod, han måste ock 2) icke låta förskräcka sig av världens hat, eller förblinda sig av dess gunst. Då Jesus i dagens text vill giva folket rätta begrepp om sin förelöpare, Johannes Döparen, frågar han dem, för vad de ansågo honom under den tiden, då de så allmänt gingo ut i öknen för att höra honom predika. Trodden I, säger Jesus, att Johannes liknade ett rö, en säv i Jordans flod, som vinden för hit och dit? Menen I, add medgångsvinden drog honom åt en sida, och motgångsvädret åt en annan? Menen I det, så kännen I icke denne Guds tjänare rätt. Hade han velat tala den syndige Herodes i smaken, så hade han kunnat förvärva sig konungens gunst; och månne han nu lät förblinda sig därav? Ack nej! Nu sitter han i fängelse för sitt redliga nit, för sin gudsfruktans skull; så hatad är han av världen. Men månne han låter skrämma sig av dess hat? Långt därifrån. Guds ära försvarar han; Guds sak förfäktar han intill sin sista stund. Detta är ock ännu varenda rättsinnig lärares kännemärke. Säven böjer sig för alla vindar av och an i vattnet. Så ostadig är icke den trogne läraren. Världens gunst binder icke hans tunga, eller förblindar hans ögon. Han tänker: om jag har hela världens vänskap och medhåll, men har Gud i himmelen emot mig, så är jag ju en fördömd usling, när jag skall vandra all världens väg. Om ogudaktiga åhörare berömma mig, och kalla mig en stolt predikant, men den store Guden kallar mig en tyst hund, som intet kan straffa (Jes. 56), vad gagnar mig människors blinda beröm? Om jag är firad på jorden men föraktad i himmelen, rosad av människor men lastad av Gud, om jag kan förvärva mig stora ägodelar för det jag smickrar den sovande syndaren i hans synder, ja, om jag kunde förvärva mig hela världen, vad hjälper det mig (Matt. 19), när min egen själ bliver förlorad för det jag vilselett andras? Icke heller låter en sådan lärare världens hat avskräcka sig från sitt heliga nit. Han tänker: Vad skada vilja väl mina syndiga åhörare göra mig för det jag oförskräckt varnar och bestraffar dem? De kunna tillsluta sina givmilda händer för mig, men, Gud ske lov, de hava dock icke nyckeln till himmelens dörr, så att de även kunna tillsluta den för mig. Den kunna neka mig min jordiska lön, men, Gud ske lov, de kunna dock icke beröva mig den lönen som är stor i himmelen Matt. 5). Gå de långt i sin arghet, så kunna de taga det timliga livet ifrån mig, men, Gud ske lov, det eviga livet, det låta de bliva. "Det livet kan ingen från mig rycka, / det vet jag." Och dessutom är det drägligare att hava människors hat i tiden, än att höra deras förbannelses rop i evigheten. Ack, tänker den rättsinnige läraren: Lägger jag människorna säkerhetshyende under armarna, och örnegott under huvudena (Hes. 13), så får jag väl de blinda världens barn till mina vänner, så länge tiden varar; men när evigheten begynner, när den stora Herrens dag kommer, då får jag usel tacksägelse för min syndiga flathet, för min ljuvliga predikan. Då skulle de förbanna mig för att jag ej bättre varnat och bestraffat dem medan vi voro med varandra på vägen. Då skulle de klaga på mig inför Kristi domstol, och kalla mig en själamördare i änglars, djävlars och människors åhöro. Jag vill därför "göra med flit / allt vad mig kan tillhöra, och i Guds Andas nit / mitt ämbete utföra".

En lärare, som med gott samvete skall kunna säga Jag är oskyldig för allas blod, han måste även 3) icke förtiga sanningen för att kunna förvärva sig makliga dagar i världen. I detta kristliga förhållande bör han likna Johannes Döparen. I dagens text frågar Jesus folket, om de ansågo Johannes för en människa i lenkläder. Frälsaren vill säga: "När I gingen i öknen för att höra Johannes bättringspredikningar, tänkten I att han var en smickrare, som med söta ord och smekande tal försökte skaffa sig lena och fina kläder? O, då haven I misstagit eder om hans person, Nej, Johannes var vid Herodes syndiga hov en ärlig predikant, som frimodigt talade sanningen; och dylika sanningens vänner äro så hatade av världen, att hon i hjärtat ej ens unnar dem en klädtråd. Viljen I råka smickrare, som för sina hala ord förvärva sig sina kläder, så finnen I dem varken i öknar, där Johannes har predikat, ej heller i fängelse, där Johannes nu sitter, nej, sådana äro i konungahusen. Samma detta Jesu lovord gäller ock om varje rättfärdig lärare än i dag. Han är så uppriktig mot sin Gud, och så öm om själars salighet, att han icke vill förtiga en enda Guds ords sanning, om han ock visste sig därigenom vinna de makligaste dagar i världen.  Han vill hellre vara klädd på det tarvligaste sätt, än förvärva sig lenkläder, för de han med lösa predikningar styrker de ogudaktiga i deras ondska. Han vill hellre duka ett bord med enkla rätter, än skaffa sig ett kräsligt liv, ett dagligt överflöd, för det han förkunnar den syndaren livet, som icke skall leva (Hes. 13). Han vill hellre äta tårars bröd,och blanda sin dryck med gråt, än han vill förvärva sig den rike mannens vällustiga levnad, för det han söver sina blinda åhörare i deras syndadvala. Ärligt säger han om den blinde syndaren, att om ej hans ögon bliva öppnade i nådens tid, så skola de med förskräckelse öppnas i pinorummet. Ärligt säger han alla syndens trälar, att om de ej besinna sig, medan det heter "i dag"; så skola de för några synder plikta i otaliga års plågor. Ärligt säger han den världsligt sinnade själen, att om hon ej i god tid låter Gud sönderslita världskärlekens band, så är himmelen förlorad när hon en gång övergiver jorden. Ärligt säger han den stolte farisen, att om han ej snart vaknar ur sina söta drömmar om Guds nåd, så skall skrymtaremasken till hans eviga blygd och skam dragas av honom, när han kommer för Guds dom. Denne trogne läraren är det endast, som kan nedlägga sin herdestav med den glada bekännelsen: Jag betygar eder på denna dag, att jag oskyldig är för allas blod. Ve den åhörare som icke lyder en så uppriktig Herrens tjänare; men salig är den, som låter honom göra sitt ämbete med fröjd, och icke med suckan. Amen.

Första söndagen i advent - De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

All Helgona Dag - Den starka och väldiga andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heliga själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större, än alla profeterna före honom; emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet. Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. 

Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina herrliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlamm, det där skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva evangelii kärna, eller den stora försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi pinas historia, och andra Artikeln uti vår lilla Katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu herrligare yppas efter Kristis död; nu tager Frälsaren hela detta himmelriks-tidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12)

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig, ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår svenska Bibel att heta lida våld, kan efter dess bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådant, som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst han kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran, att himmelriket var när, och Messis kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan, som mer och mer tilltogo, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarna predikade Kristus den korsfäste, med det våldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo styng i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nåds predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare; så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden och de väldiga, eller efter grundtexten de där våld göra, riva det till sig. 

Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajfas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta Fariseéerna och Sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan; dessa och flera deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens evangelium: Saliga äro de fattiga i andanom, ty himmelriket hörer dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse.

Fader vår, som äst i himlom ...

EVANGELIUM, Matteus 5:1-12

Avhandling:
Den starka och väldiga Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne.

Votum: N:o 210:7 i Sions Sånger.

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi bergspredikan, som utgör Mattei 5:e, 6:e och 7:e kapitel. Denna bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, uti vad slags belägenhet för Gud läsaren ock må vara. Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre han så väl och läse denna bergspredikan med djup eftertanke, så måste han finna, det Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan uti den djupa och dolda hjärtegrunden, uti vilken ingen annan än hjärterannsakaren kan skåda.  Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft, än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång, ty Jesus säger i själva denna bergspredikan: Utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilja ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den, som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus uti oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur, som bergspredikningen avskildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändå icke saktmodigt, icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Anda och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet, som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här hos oss, där jag, Gudi lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit av synnerlig betydelse, ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och de med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta.

Men annat var det på de tider, som Jesus i bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer tillstundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare, än deras plågare, som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böra vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: Ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika, så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla dessa fyra utlovade prediknigar.

Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

I. OM ANDENS FATTIGDOM

Fattig är den, som lider brist på nödvändigt gott. Andligen fattig följaktligen den, som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Upp. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och haver nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig, och blind, och nakot. Denne läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hop skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke - tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka - icke vad som föregår i deras hjärtan, om de äro nya kreatur i Kristus, eller icke, och inför människor förakta, såsom fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre, men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lärtfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v., dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i deras självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i deras vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i deras hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv.

Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och nakot.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i Jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom? Vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att hon river himmelriket till sig+ Jag kan kortligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger intet den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av. De förr nämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro också visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande Andas väckelser.

Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom: jag nämnde i slutet av inträdet Publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig intet annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel: Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien i Uppenbarelseboken någon rätt fattig i andanom, att sätta emot den högmodiga Laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren! eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag känner dina gärningar, och din bedrövelse och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om: Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och din fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andas fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige lärare, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jer. 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle kunna vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna.

Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande exempel på Andens fattigdom, som har själv icke annat än elände, men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen; det vilja vi vardera särskilt betrakta.

Alltså 1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: de äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brådrika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå; och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de, att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrens namn ville gå dem närmare på hjärtat, än de äro vana; eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar; så heter det, att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt både med Gud och människor. Skola vi pröva all ting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn, som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat, och av Kristi kärlek uppeldat! 

När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta Apostoliska kunskapen. Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högt upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds anda upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O du är aller födder i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till de filipper, och hade redan varit 29 år en så dråplig Guds apostel, se huru fattig han nu var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag alla redan haver allt fattat, eller alla redan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus. (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangelium, och kännedomen av Kristi kärlek, som all kunskap övergår. Ja, ehuru det är sant, att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus; likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger, sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter emot Gud och nästan; så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andens ödmjukhet och fattigdom för Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunskapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat, att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost. Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, och deras grundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttet och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de allt. Ja, som saliga i tron, och för Kristi skull allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinneliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Biblen inkommen såsom en sedelärande fabel, den där beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig, ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd. Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes´ ord: den som är född på nytt av Gud, han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess färska retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst för världen.

Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning, när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda; ty dessa fattiga äro rika ibland dem, som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom! Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus åro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus.


II. OM BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i avskildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen: bedrövelsen efter Guds sinne: "Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse." Jag kan här ock vara så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelse för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse.

Alltid är en benådad själ fattig i anden, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom, den är merendels glad och munter; och det vore dess egen skull om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade måste äga erfarenhet av.

Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen isynnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen, att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- eller rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse?

Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver dödad, falskheten utrotad, och att själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn Andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om ett annat slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder; uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesus vänner, som smaka vad David skriver i Psalt. 119:53: Jag brinner innan i hjärtat för de ogudaktigas skull som din lag övergiva. Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen! 

Sextonde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - Människolivet betraktat under bilden av ett blomster

En människa är i sitt levande såsom gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret det övergår, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer (Psalt. 103:15,16). 

Värdaste åhörare! När vi höra dessa Davids ord, så måste vi betänka, hur liten tid vårt liv varar, och att Gud om detsammas korthet och vansklighet erinrat oss genom framställningar av bräckliga bilder i naturen, såsom här, t.ex. gräs och blomster. En människa är i sitt levande såsom gräs; hon blomstrar såsom ett blomster på marken. När vädret det övergår, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer (Psalt. 103:15,16). 

Dessa bilder gäller om alla och för alla människor; ty vi komma alla på lika sätt till världen, och vi gå alla på ett sätt ur densamma. Vi äro alla som gräs, som blomster på marken. Så länge vi medgiva att jorden är vår gemensamma moder, så måste vi ock medgiva att vad den bär är förgängligt. Uttrycket: av jord är du; till jord skall du åter varda passar lika till människan, som till gräset och blomstret. På samma heliga blad står skrivet: Gud sade: Bäre jorden gräs och örter och fruktsamma träd, och att Gud skapade människan av en jordklimp. 

På ett beundransvärt sätt kommer en blomma ur jorden i ljuset; ej mindre underbart än människans första inträde i denna världen. Späd och svag delar den i allt blomstrets skiften. En fläkt är ofta nog att förstöra henne. Den ena dagen prålar blomman i solen och glänser som en drottning på marken: den andra dignar hon för en kulen vind. I dag är människan munter och frodig: i morgon sorgsen och avtynad. Huru sant finnes hon icke då avmålad i ovanstående liknelser!

"Mina dagar," säger Job, "äro såsom en vävspole, knappt började, förrän de lyktas; de fly som vinden, de förtorka som gräset, och snart ser man ej rummet, där människan levde och verkade här på jorden, liksom man ej heller ser det, där gräset frodades, sedan man inbärgat det i ladorna."

Med blomman och gräset delar ock människan det oundvikliga ödet att försvinna och bortdö i sin tid. Knappt har blomman hunnit utbreda all sin fägring, innan hon måste försvinna igen. Knappt har människan börjat leva, förrän döden bortrycker henne och gör slut på hennes liv. När vädret det övergår, heter det i vårt ingångsspråk, så är det intet mer där, och dess rum känner det intet mer. 

Lika lätt sker skörden i båda fallen. Sickeln behöves icke för att avhugga blomstjälken, han vissnar av sig själv, faller av och bliver icke mer: våldsam död behöves ej heller för att bortrycka människan; en kall fläkt, en skarp il, en osund luft, en förpestad ånga, en oförmodad händelse, en ren tillfällighet, en obetydlig opasslighet behövas blott för att förkorta, ofta utsläcka hennes levnadsljus: ja, när åren tilltaga och livsvintern nalkas, uttorkas livssaften av sig själv, människan tager av i krafter, slocknar ut som ett ljus, vars näringskraft är förtärd, när dödens fläkt far förbi det; det försvinner, och dess rum ses icke mer. Det är liksom det aldrig hade varit där.

Ty man tänker icke på de vise evinnerligen, säger Predikaren (2:16), såsom icke heller på den galne, och de tillkommande dagar förgäta allt. De sysslor vi förvaltade, de hus vi bebodde, de fält vi odlade, det gods vi förvärvade, allt kommer i främmande händer, och vårt rum känner det icke mer. Skådespelet på den stora världsbanan fortfar, men spelas av andra personer; vi äro avgångna och våra rum förgätna det ögonblick de intogos av andra. I det verk, där vi arbetade, där vi strävade och verkade är, kanske inom 20 år efter oss, en alldeles ny omsättning för sig gången, och kanhända erinrar blott en och annan tillfällighet våra efterträdare om vårt namn och att vi suttit på samma plats som de.

Så ock med mig, som i dag står här och predikar; snart nog torde jag även bliva ryckt från detta jordelivet, och min plats är intagen av en annan. Huru lätt bliver jag då icke glömd och huru många av eder, som överleva mig ett halvt tjog år, komma då ihåg mig annorlunda än slumpvis, vid ett och annat tillfälle, då min erinran kan återväckas och mitt namn komma att nämnas.

Alltså är skuggspelet i detta livet; den ene uttränger den andre, för att åter utträngas och glömmas som han. Så vill naturen, så vill det mänskliga livets ordning. Den vissnade blomman förvandlas snart till ett oigenkännligt stoft; så förvandlas ock människan genom döden och förvandlas med mullen, och ännu har intet människoöga funnits nog skarpsynt för att kunna på begravningsplatsen utröna, vilken dödskalle av de flera där kringspridda, som tillhört konungen eller undersåten, den rike eller tiggaren. Herre eller dräng äga där lika rätt, lika värde; deras rum kännes icke mer; döden och graven samla och jämna allt.

Vårt liv är en skugga på jorden, säger Job, och vårt minne såsom en rök; i dag stort och aktat; i morgon ringa och förgätet. Det är såsom ett blomster på marken; dock till vår stora tröst, med den väsentliga skillnad, att, då blomstret förtorkat och åter blivit stoft, uppblomstrar det aldrig mera: så icke med den åter till stoft förvandlade människan; hon skall åter förklarad och förherrligad uppstiga ur graven och leva ett evigt liv, där ingen förvandling, ingen död mer äger rum. Och det är denna övergång, älskade vänner, som jag, med anledning av dagens heliga Evangelium, ämnar för eder vidare utveckla!

Låtom oss till vårt gagn och vår nytta använda våra blomstrande livsdagar, medan vi ännu äro på vägen, och alltid ihågkomma, att

medan man lever i världen här
skall man besinna och minnas det väl
att döden snart skall oss gästa:
"O människa, du skall nu följa med mej,
jag vill inte längre fördröja med dej",
så kallar han oss och vår nästa.
O Jesus, o Jesus!
Hjälp oss betänka vårt bästa.

Fader vår, som äst i himlom...

Evangelium, Lukas 7:11-17

Helga oss, Herre, i din sanning; ditt ord är sanning!

Betraktelse:
Människolivet, betraktat under bilden av ett blomster, som
1) förvissnar med dödens vind och
2) åter uppblomstrar i Jesu hand.

Herre, lär oss betänka, att vårt levande är såsom gräs och såsom ett blomster på marken, vilket hastigt förgås. Ja, lär oss betänka, att vi dö måste, på det vi måtte förståndiga varda! Amen.

Förra delen

Människolivet, under bild av ett blomster, som förvissnar, då en fläkt av döden vidrör det, är vad vi, genom Guds nåd, ämna först visa. En yngling i sina blomstrande dagar bäres till graven. Såsom sin moders ende son, och i livstiden hennes enda tröst, sedan döden förut bortryckt hans fader, var det naturligt, att han blev högst sörjd och bittert saknad av den ömma, honom nu till graven följande modern. Vår dyre Frälsare såg henne, och strax ömmade hans hjärta för hennes svåra belägenhet: han varkunnade sig över henne och sade då till henne: Gråt icke. Genom sin undergörande makt befallde han den döde åter uppleva, och gav således den djupt sörjande modern hennes son tillbaka. Sådan är berättelsen i texten för dagen, som vi föresatt oss att närmare avhandla.

Om någons liv kan liknas vid en blomma, så är det väl den unga, uppväxande människans. Barndomen är dess knopp; då leker allt för vår inbillning, då styrer sorglöshet och glättighet hela vår själ, och sorgen är oss ännu en främling. I ungdomen sker utvecklingen, liksom blomsterknoppen allt mer öppnar sig och framställer sina förborgade sköna blad, så utvecklar sig ock hos människan dag från dag dess förmögenheter och anlag.

Gossen är nu yngling. Lik fågeln, som glatt hoppar ifrån gren till gren och muntert framkvittrar sin sällhet, flyger ynglingen från nöje till nöje och anar ej den sorgfulla framtiden. Han lever liksom han icke visste huru han lever.

Mannaåldern är snart inne. I sin fulla mognad sprider nu blomman all sin vällukt, fägnar och gagnar. Så ock mannen: allvarsammare plikter mana honom till nyttig verksamhet; han börjar allt mera känna och förnimma att han lever, att han är till; omsorger, bekymmer omgiva och bestorma honom. Liksom rosen blad för blad bortfaller och visar de dolda taggarna, så finner han ock, att ungdomsstyrkan och livligheten försvinner, att sorgerna förtränga de forna nöjena och visa fram gestalter, vilka han aldrig anat, och som sjuklighet, krämpor och kroppslidanden ännu försvåra.

Äntligen framskrider han till ålderns tidpunkt, och nu finner han rätt att det varit alltsammans såsom en rök, som en skugga, och suckar med fromhet: Liten och ond var min eländes tid, och mitt levande som ett gräs på marken. Snart ser, snart vet man ej rummet där det stått.

Den avlidne ynglingen var sin moders ende son, och modern tillika änka - tvenne omständigheter, som försvårade förlusten och väckte i högre grad det allmänna deltagandet; därför är ock antecknat att en stor hop folk åtföljde liket. Detta bör lära eder, ömma föräldrar, att känna och värdera Guds godhet. Ofta bortrycker döden den älskade sonen, den dyrkade dottern från mången bedrövad fader och moder; min ingen Jesus är tillreds att återgiva dem livet. Lären härav, att icke fästa eder allt för mycket vid edra barn; I kunnen älska dem högt, men Gud älskar dem ännu högre och tager dem därför tidigt till sig. I dag glädjen I eder över edra älsklingar; i morgon kanhända ligga de döda på bår. Haven I då ej tillvant eder att vara Herrens skickelse undergivna, så förblöda edra hjärtan av otillbörlig sorg.

Liten icke för mycket på ungdomen, utan kom ihåg ordspråket: "ungt folk kan dö; gamla måste dö." Veten, att ungdomsblomman är den mest blottställda, den ömtåligaste för stormarna; om morgonen blomstrar rosen, om aftonen står den bladlös och förtorkad. Sörjen därför icke omåttligt och bekymren eder icke oförnuftigt över de döda; ty de äro i Guds hand och intet kval kommer när dem.

O, om det vore eder tillåtet, ömt sörjande föräldrar, att upplyfta den slöja, som döljer edra bortgångna älsklingars framtida öden! - I skullen då tilläventyrs få se den förhoppningsfulle sonen förestå de mest smärtande olyckor, se honom bliva en odugling i samhället, en liderlig sälle, en fräck lagbrytare och, med ett ord, en usel varelse, som skulle störta både sig och eder i gränslöst elände, ja, måhända i en vanära, som skulle in i senaste eftertid släcka edert och edra avkomlingars förut vördade namn. Och den oskuldsfulla, sköna dottern, som bortrycktes i sin ålders-blomma ifrån eder, ur den ömmaste älskares armar: - vem vet, vem kunde veta och förutse vilka öden, som väntade henne på den skimrande världs-skådebanan, där hon skulle en gång uppträda. Kanske nöd, sorg, elände och vanära! Måhända bleve hon en osäll moder till olydiga, ovärdiga barn, och ett offer för den förtvivlan, som alltid åtföljer smärtan av frislagna förhoppningar!

Huru väl är det icke då, att dessa älskade vänner blivit undanryckta farorna, innan de lärt att känna dem, innan världen hunnit besmitta deras själ? Huru värdigt en kristen, att, vad hända må, alltid hava lämnat sin sak i Guds hand, och att med hela sitt hjärtas undergivenhet kunna säga i glädjens och sorgens stund, med den tålige Job: Herren gav och Herren tog - välsignat vare hans namn!

Men, invänder här kanske någon: "Kristus varkunnade sig över änkan i vårt evangelium och uppväckte hennes son - varför skedde det? Är det sant vad vi nyss hört, att saliga äro de, som tidigt undanryckas världens ondska, och var den sörjande moderns hjärta uppfyllt av denna tanke, och hon övertygad om dess riktighet, så var hon också icke att beklaga, och intet föremål för annat än vanlig flyktigt medlidande. Hade hennes son fruktat Gud i livstiden, så var han ju hans i döden, och vilade nu från sitt arbete, i den himmelske Faderns armar, dit ingen sorg hinner, där allt är evig lust och glädje!"

Ack, min vän! Guds råd äro outgrundliga, och vem kan inse hans avsikter? Den avlidne var sin moders ende son, detta är något som, kanhända även hos vår Frälsare, ömt talade till den sörjandes fördel och väckte hans medlidande. Därnäst skola vi ock besinna, och kanske detta var huvudgrunden till underverket, att Kristus nämligen ännu vandrade här på jorden, för att predika sin lära, och att denna behövde, för att vinna insteg hos de förhärdade, självkloka judarna, bekräftas med underverk. Skönare tillfälle därtill, än det närvarande, kunde väl knappast förekomma, och att hans vishet därav begagnade sig, bör så mycket mera berömmas, som han tillika därvid ådagalade ett det mest övertygande prov och bevis av sitt ömma människoälskande hjärta.

Överväg detta, min vän, och du skall finna upplyst vad du önskat, och din fråga besvarad, samt, nöjd med Guds ledning och i rätt besinning av ditt förstånds begränsade förmåga, när det gäller forskning i djupet av den eviges outgrundliga råd, som sann kristen redligt och allvarligt fråga:

Vad min Gud vill, alltid det sker;
hans vilja är den bästa.

Vi hava nu, värdaste åhörare, sett dödens makt över människolivet; vi hava sett ett offer, fällt av hans hand, en blomma, vissnad för hans fläkt, läggas på bår och utföras till den timliga förgängelsens rum; vi hava sett den blomstrande ynglingen i Nain, såsom död, utbäras till graven, vi hava delat den sörjande moderns veklagan och det sörjande folkets medlidande. Låtom oss nu tillse i vår predikans

senare del:
Huru denna förvissnade livsblomman åter uppblomstrar i Jesu hand.

Här kan man med skäl säga, att när nöden är störst, är också hjälpen som närmast. Händelsen förde Jesu väg till Nain, dit han ingick, icke för att av invånarna begära gott, utan för att göra gott. Strax inom stadsporten möter han likfärden, bliver genast varse den ömma moderns stora sorg, underrättar sig om dess orsak och avhjälper den därmed, att han återkallar till livs hennes döde, ende son. Detta var något, som endast Gud, och ingen människa kunde uträtta. Människorna kunna blott beklaga den lidande: Gud blott förmår göra underverk med honom och för honom.

Och till allt detta stora verk behövde Jesus blott ett enda ord - märk, blott ett enda ord: Unge man, stå upp!

Men vad lära vi av detta? Jo:

1) Att Jesus har ett hjärtligt medlidande med de bekymrade. Detta visade han icke blott vid ovannämnda tillfälle, utan ock, då han uppväckte Lasarus och Jairi dotter, då han grät över Jerusalem, och vid många andra tillfällen. Detta medlidande utövar han ännu där han sitter på sin himmelske Faders högra hand, omgiven av saliga andar. Ifrån sitt lysande majestäts tron skådar han milt ned till oss, usla syndare, ser vårt elände, ömmar för vår nöd och beder kärleksfullt för oss hos Gud, och stöder den sviktande blomman med sin vårdande hand, så att den icke förvissnar; ty, som Matteus säger (12:20): Den rö, som krossad är, skall han icke sönderbryta, och veken, som ryker, skall han icke utsläcka.

Vidare är Jesus
2) De bekymrades kärleksfulle tröstare. Det utvisar även den evangeliska dagsberättelsen. Huru lugnande och tröstande måste icke detta Jesu tilltal hava varit för den ångestfulla änkan och sörjande modern: "Gråt icke!" Detta var ingen förebråelse för hennes tårar, nej, blott barbarer och omänniskor kunna med kallt blod och torra ögon se döden bortrycka dem, med vilka de levat i en långvarig förening och förtroligt umgänge. Jesus kände hela tyngden av hennes gjorda förlust: han ville ej förebrå henne att hon grät, utan blott erinra henne, att hon icke skulle ända till övermått lämna sig åt sin sorg, liksom hedningarna, som intet hopp hava; att hon skulle fatta sig, och betänka, huruledes hennes grämelse ingenting kunde minskas genom hennes omättliga sorg; att hon skulle överlämna sig Gudi, som tillsänt henne denna sorg, för att pröva hennes ståndaktighet, och som förklarat sig vara alla änkors, fader- och moderlösas försvarare. Se, min vän, så tröstar Jesus. Var nu hans ords icke blott hörare utan ock görare, hans lydige lärjunge och sanne bekännare, så skall du även erfara huru han

3) är de bekymrades trogne hjälpare. Detta ser man ock ur dagens text. Knappt hade han till den bedrövade änkan yttrat de tröstfulla orden: "Gråt icke!" förrän han framträdde till likbåren, befallde bärarna stanna, och ropade till liket med sin allsmäktiga röst: Unge man, stå upp! Och den döde reste sig upp, och begynte tala. Därefter återgav han honom åt modern. Så förvandlade den trogne hjälparen hennes sorg i glädje, och som sådan betedde Jesus sig under hela sin jordiska vandring: de blinda lät han återfå synen, de haltar bruket av sina ben och de stumma av sitt mål. Han har, vart han kom, alltid lämnat gudomliga prov av sitt välgörande och sin redobogenhet att hjälpa där det behövdes. Samt denna redobogenhet och denna beredvillighet att hjälpa, finnes ännu hos vår gode Frälsare i högre måtto, emedan hans förmåga nu är större, såsom Guds medregent och sittande på Faderns högra hand och på sin herrlighets tron. Han har lovat att han vill använda denna högre makt till förmån för sina återlösta vänner, och vad han lovat, det håller han även evinnerligen.

På denna livsblommans återuppblomstrande i Jesu hand antyder Hosea, då han säger (14:6): Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros. I dessa ord ligger en ny försäkran om Guds allvarliga omsorg för människorna, vilkas hjälpare hans ende Son alltid är och bliver. Den som håller sig till honom, går icke ohulpen bort; ty han har själv sagt: Den till mig kommer, den stöter jag icke ut; och på ett annat ställe beder han alla dem, som äro bekymrade, att komma till honom, där de skola finna ro för sina själar.

Därför, du bekymrade kristen, som gör dig den fråga, varför du i ditt bekymmersfulla tillstånd bliver förutan denna hjälp, då den likväl är lovad dig, och du av själ och hjärta därom anropat honom, samt nödgas dag från dag suckande fråga: "Ack, Herre, huru länge?" Lär dig här betänka nyttan av dina bekymmer. Så snart de gjort dig skicklig och bekväm för evigheten, underlåter visst icke Jesus att borttaga dem från dig. Troligen, om du finge råda dig själv, skulle du göra dig kvitt från dem, innan de medfört den verkan och nytta, som med dem åsyftades, och din själ således befinnas omogen för den saliga njutningen av den himmelska glädjen hos Gud.

Men just då du tror dig lida utan hjälp, just då står Kristus vid din sida osynlig hos dig, och hjälper dig bära bördan, att du icke måtte digna under densamma. Du kan väl icke vara otacksam nog att förneka den stora, den oväntade lindring i dina bekymmer, som du ofta erfarit? Och varifrån tror du den kommit? Helt visst icke av en slump! Nej, den kom från den store, alltid färdige, alltid beredvillige hjälparen, som regerar världen och därmed även ditt öde, han, som sitter på Faderns högra hand, din och allas vår medlare och förebedjare.

Förtro dig blott åt honom och bliv fast i din tillförsikt; och under alla dina motgångar, sorger och lidanden skall han broderligen föra och leda dig, ej heller något uraktlåta, som din frid, din sällhet fordrar. Omisskännlig skall du i synnerhet finna denna Jesu herrliga, trogna hjälp, när du står vid målet av din jordiska vädjobana, då den ömme Frälsaren upptager din anda och införer den till Guds åskådande i det eviga livets boningar; "Saliga, ja, saliga äro de döda, som i Herranom dö." De vila sig ifrån sitt arbete.

Då, då kan du säga, att all smärta, all sorg, allt lidande är lyckligt förbi, och för alltid från dig avlägsnat. Då skall du regera med din Frälsare, vara honom lik, och se honom sådan han är. Då skall du i all evighet vara med honom hos Fadern, och tillbedjande tänka, att du måtte här nere först vandra på obanade klippfulla vägar, emedan du blott på dem kunde komma fram till den herrlighet, som dig och alla trogna i himmelen förberedd är.

Således, älskade åhörare, hava vi nu sett huru livets blommor, vissnade genom dödens giftiga vindfläktar, åter uppblomstra i Jesu hand och genom hans oförtrutna, milda och ömma omsorger. Vi återvände nu var och en hem till sitt. Vår väg ligger över en herrlig nejd, och mången blomma tilldrager sig där våra blickar. Tänkom därpå, då vi skåda den, att den är en avbild av vår levnad, att vi upprinna, blomstra och förvissna såsom den. Vårdom den så, att den, en gång fälld för den allting skördande dödslien, må i Jesu hand åter uppblomstra. Tänkom i tid på vår förvandling, att den ej förekommer oss oväntad, och uppskjutom ej därmed till dess de onda dagar komma, om vilka predikaren säger: "De behaga mig icke." Måtte vi alltid finna tröst i Profetens ovan anförda ord: Jag vill vara Israel liksom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros. 

Ja, mildaste Gud, du som är Herre över liv och död, bibehåll oss i din sanning, vårda vår späda och svaga levnadsblomma i alla dess skiften, avvänd dödens förstörande vind, och låt oss i din himmelska örtagård åter uppblomstra, att aldrig mer förvissna. Styrk och stöd oss i vår sista stund; vem vet, när den kommer, vem vet huru nära vi något var äro densamma? Hör vår bön! Giv oss, genom din ende Son, vår dyre Frälsares förbön, detta hugneliga tilltal: Gråt icke! Jag är med eder, och I skolen bliva med mig i allan evighet.

Ty bedje vi så innerlig
att du den nåd oss unnar,
att vi där bliva städs med dig,
där man ditt ord förkunnar;
och låt oss där din ära se,
din herrlighet oss ock bete
med fröjd förutan ända.

Ja, Jesu, oss med hoppet gläd,
att bland din skörd, din goda säd,

du oss ett rum ock giver! Amen.