Johannes Döparens dag - Den nya sången

Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden (Upp. 14:3).

Detta är en av de många himmelska målningar, som evangelisten Johannes uti sin Uppenbarelse bekom om den stridande Jesu kyrka på jorden, i Nya Testamentet. Här är uti denna boken över allt något synnerligt levande och glatt, som man icke träffar så hjärtväckande i andra profetior.

Mycket är det, som vi väl ännu icke förstå; ty Bokens insegel skulle efter handen brytas; eller församlingen efter hand finna igen, att dess underliga skiften varit i Guds och hans slaktade Lamms eviga råd längesedan avvägda, beslutade eller tillåtna, och under det visa förutseendet styrda. Mycket av sådant beseglande är nu mera brutet.

Mycket åter bör vara klart och förståndigt för Guds rätta barn, som borde känna sig igen i dessa herrliga uppträden. Men deras ännu varande fattigdom i denna stridande församlingen gör dem skygga och blygsamma. De tycka att språken äro för höga och herrliga, att ännu lämpa inpå sig själva, som de dock i trones delaktighet väl äro berättigade till. Och hit hörer vårt inträdesspråk: Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen och för de fyra djuren och för de äldsta; och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden.

Ack, huru äro icke tiderna saligt förändrade, och det går dock ännu så trögt för människohjärtat att likaså saligt förändras! David beskriver sig liksom utom sig av längtan och glädje, då han på sin tid beskådade den sköna gudstjänsten i då varande Herrens Tabernakel. Och vad såg den gode konungen där, annat än skuggor? Visserligen heliga skuggor, visserligen också för honom, såsom en tänkande och av Guds Ande upplyst man, vida mera evangeliska och klara, än för den stora hopen, vilken, där som här, kunde, mitt under ivrigaste, ytterliga beställsamheten i dess gudsdyrkan, vara jämmerligen tanke- och känslolös. Jag medgiver visst att David icke så var; men man får dock medgiva att han med all sin upplysning icke såg Nya Testamentets saliga klarhet. Ändock fröjdade han sig så hjärtligen över det han såg!

Vi, kära åhörare, äro släppta inom den förlåten, där David icke inkom. Jesus, vår stora Överstepräst, har rivit förlåten neder, att vi nu, icke som Moses, med betäckt ansikte se åt dessa heliga ting; utan kunna klart se vår salighet; ja, det är ingen annans än vår egen skuld, om vi icke förklarade varda ifrån den ena klarheten till den andra, även i detta livet, som vi i vissa delar rätteligen, men i andra och betydligare åter med orätta kalla ett mörkt liv.

Johannes såg de benådade av oss i sin uppenbarelse, i herrligare tillstånd, även här på jorden, än de töras själva tro. Han såg den stridande kyrkan i skönaste förbindelse med den triumferande; båda kyrkorna äro en enda till sin regent, som är slaktade Guds Lamm, genom vilkens enda förtjänst Guds utvalda här i tron och där i åskådandet äro saliga, en kyrka till sin grundval, Sions berg, på vilket Lammet stod, det är den evangeliska bekännelsen och vissheten om salighet i Jesu död. Båda kyrkorna äro ock en i anseende till sina ledamöters kännemärke; på de hundrade fyra och fyrtio tusen äro deras Frälsares Faders namn beskrivet på deras anleten. De äro av Gud i Kristus Jesus utkorade, med hans Sons blod bestänkta och renade, ehuru de ock här i tiden ännu icke själva så klart se denna saliga namnteckningen i sina ansikten.

Men se, allt detta, som ödmjuka Guds barn så gärna vilja tro, detta allt är obegripligheter, ja, narri hos den säkra hopen. Och för dessa senare är det väl icke heller synnerligen smakligt, det jag nu på denna stunden i Jesu namn valt till predikoämne; nämligen om den nya sången, som ingen kunde lära, utom de hundra fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av jorden. Fader vår...

Evangelium: Lukas 1:57-80

Betraktelse:
Den nya sången, vilken ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden.
1) Vad detta är för en sång
2) Varför han är för en del så svår att lära

Nå:
Hedren eder Blodsbrudgumme,
Salems Döttrar, på allt vis;
ty om I förbliven stumme
skola bergen ropa pris!
Låten ej den nya sång
bli er gammal och för lång!
Amen.

Förra delen: Vad detta är för en sång

Nu, vad är det för en sång, den ingen lärer, utom de, som köpta äro av jorden? Mången ville väl vara beredd med svaret, att den av Johannes omskrivna sången icke hörs i dödligheten. Den är av de osägliga orden, som Paulus vid inskådandet i tredje himmelen hörde där, och som han icke kunde för oss beskriva; följaktligen också icke kan komma under något predikoämne.

Jag svarar: visserligen är i himmelska glädjen oräkneliga många lovsångsämnen, som ingen här på jorden, icke ens de upplystaste Guds barn, veta att tänka och döma om, så att deras lovsång i evigheten således bliver en ny sång, som icke finns på jorden. Men ehuru Johannes i sin Uppenbarelses bok nog får en och annan stråle av det himmelska osägliga ljuset, till sina målningars förherrligande, likväl ser jag hela boken igenom alla hans herrliga syner blandade med förskräckliga; och dem som han ser saliga och lovsjungande, ser han ock omgivna, frestade och förföljda av allehanda vilddjur och fiender, vilket ej passar med den triumferande, utan allena den stridande kyrkan.

Då jag undantager de tvenne sista kapitlerna, det 21:a och 22:a, som föreställa de saliga i det tillkommande nya Jerusalem, efter den yttersta domen, så röjes helt lätt, att allt det övriga av boken är en målning på Guds stridande Nya Testaments-kyrka, i dess, då när Johannes skrev, ännu tillkommande tidevarv, av vilka en god del för oss äro redan förbigångna och några återstå. De hundrade fyra och fyrtio tusen ser jag i flera av dessa de bullersammaste och bedrövligaste tidevarv, uppträdande med sina harpor och rökverk, det är med sina heliga suckar och böner. Jag ser ock på tvenne ställen eller i tvenne tidevarv dem sjunga en ny sång (5:14). Tidevarven ligga dock flera hundra år dem emellan skiljda, att det alltså på senare stället icke voro desamma hundrade fyra och fyrtio tusen, som på det förra; utan bliver det därvid, att den enda Jesu Anda, till den ende Medlaren, som återlöst allt människosläktet genom sitt blod, församlar på varje tidevarv nya Förstlingar åt Gud och Lammet, nya Guds barn på samma sätt tecknade med sin Frälsares Faders namn som de förra, och sjungande en lika så ny sång som de förra; emedan den enda Jesu Anda är i alla tider lika verkande.

Ingen kan fråga så enfaldigt, efter den förklaringen, "var togo de första vägen, som Johannes såg, efter I sägen att nya Förstlingar allt jämt uppträda?" De visa sig i detta flyktiga livet allena en gång, de gå sedan inom förlåten och skåda Jesus, som han är; och Paulus har icke givit oss hopp om att här i dödligheten få veta, eller ens kunna begripa deras saliga nya eller gamla sånger. Och, mina vänner, Gud give vi väl gjorde ifrån oss den nya sång, som oss här i striden är förelagd, så kunna vi vara obekymrade om den eviga.

Alltså få vi då icke fara upp i himmelen och hämta därifrån begreppen om den nya sången. Lovad vare Jesu nådes anstalt! Han höres hos oss dagligen; nämligen denna, som Johannes ock själv säger, var och är, så länge Kristi kyrka hos oss står, den nya sången: Du, Herre Jesus, är dödad och haver igenlöst oss Gudi med ditt blod, av allahanda släkten, tungomål, folk och hedningar. Eller att tala med andra och tydligare ord: den nya sången är icke annat än Jesu Evangelium i nya Testamentet, där den av Jesu fullbordade återlösning fått ett sådant nytt ljus och styrka, att de arma människor, som icke skämmas vid detta Evangelium, få en ny kraft, bliva nya kreatur, försättas i sådant nytt och saligt tillstånd emot det förra naturtillståndet, som då de övergått från mörkret till ljuset, från satans makt till Gud. Och ehuru detta Evangelium var till också i Gamla Testamentet, så var det dock icke ställt på den fasta grunden, Kristus, såsom redan död, redan uppstånden, redan fullbordad Överstepräst, varför ock de gamla tidernas Guds helgon hade svårare vid att med glädje och visshet tacka sin Förlossare än vi.

De bjödo likväl saligt till. Vi se att David flerstädes, och Esaias på ett ställe, uppmuntra sin tids bröder att sjunga Herranom en ny visa. Men de fingo avbryta denna lilla början av sin nya sång med de ängsliga suckarna efter Messias ankomst: Ack, att hjälpen från Sion över Israel komme och Herren sitt fångna folk förlossade; ack, att himmelen rämnade och du fore hit neder o.s.v.  De fingo nöja sig med Moses, Guds tjänares sång, det är: att tro att den kära Guden, som dem förlossat från Egyptiska träldomen och givit dem lag och gudstjänst från Sinai, skulle också med misskund och barmhärtighet omfatta dem, som sågo med enfaldigt hjärta på sanningen i det fördolda, eller togo emot syndernas förlåtelse för det tillkommande offer, som de ceremonialiska offren förebildade. På dessa tröstegrunder fingo de vila; men ock med vida mindre besegling än benådade hos oss, som sjunga den nya sången: Lammet, som dödat är, haver igenlöst oss Gudi med sitt blod.

På denna sången finna vi herrliga prov av Sakarie lovsång i upplästa Evangelium. Visserligen var detta då en på allt sätt ny sång. Församlingen var då förfallen. Templets gudstjänst hölls nog vid lika, med de yttre ceremonier, men icke en av tusende visste någorlunda vad de betydde, och de allra bästa hade felande begrepp om den tillkommande Kristi förlossning. Jag vill icke säga, att de nu hörde ens den förr beskrivna Moses´, Guds tjänares sång; den som fägnade David och Esaias, och förekom deras anda såsom ny och levande, sedan de ingen bättre hade. Nej, nu voro dessa sångare redan blivna gamla och förglömda.

För folkets andliga vårdslöshet voro de lämnade i flera hundrade år åt usla Herdar, Fariséer och Sadducéer, som sjöngo för dem, dels den egna rättfärdighetens dödssånger, dels säkerhetens sömnvisor. Se, värdaste åhörare, levande exempel på Guds straff, då förakt för hans uppenbarade ord tager överhanden! Men detta är nu en gammal predikan, och förakt för den varningen lika så gammal. Den nådige Guden har dock aldrig övergivit oss usla, utan låtit i alla tider besökelse- och väckelsetider och stunder följa på förhärdelses- och glömsketider.

Uti profeten Malakie, den siste av Gamla Testamentets Profeter, tid var någon väckelse; ehuru jag ock ser denna profeten mera sucka och klaga, än glädjas i sitt ämbete. Men efter hans död vart det en tystnad i israeliternas nådehimmel här på jorden. Litet eller intet hördes mer av själva de stycken av Moses, Guds tjänares, rena sång, som hade dock fröjdat Davids och Esaias hjärtan. Det var alltså högst nytt och främmande, då Sakarias, som vårt Evangelium berättar, talade så dråpligt av Guds Andes ingivelse. Här ser man Guds fördolda råd, varför Sakarias skulle några månader dömas mållös. Gud ville att just av en sådan tunga, av vilken den tidens människor intet förmodade, skulle den livligaste nya Lammets sång förkunnas. Man föraktade mannen så i början, att man icke ens vårdade sig att fråga honom huru hans egna barn skulle heta, innan hans hustru Elisabet hade förmått dem fråga genom tecken. Och se denne, som behövde en tavla, att genom skrift uttrycka det enda ordet Johannes, fick öppen och ledig mun att tala Guds Nya Testamentes Evangelium i sin första morgongryning. 

Lovad vare Israels Gud, säger han; det är Jesus själv, som kallas Israels Gud, emedan han och ingen annan hade i deras försonings offer och anstalter varit åskådad, hans och ingen annans barmhärtighet varit i nöden åberopad; nu haver han, säger Sakarias, besökt och förlossat sitt folk. Frälsaren hade ock då redan blivit avlad i Marias liv och skulle sex månader efter Johannes födas, och således den stora dagen nalkas, då Gud skulle besöka sitt folk i människohamn. Men med denna Jesu födelse var  väl icke förlossningen fullbordad; den skedde först i Jesu död 33 år härefter, som Sakarias icke hann att uppleva. Hans hjärtliga glädje och förvissning, att han ock för sin själ hade full del i Jesu förlossning, tog likväl nu förlossningen för så visst, fast och levande i hjärtat inpräglad, liksom den då redan hade varit fullbordad. Denna Jesu förlossning beskriver han vidare, som jag nu icke får genomgå, och icke heller behöver bruka Sakarie sång, då vi hava en nyare och fullkomligare uti Apostlarnas skrifter, efter Jesu död.

Men nog kunna vi giva akt på slutet av Sakarie lovsång! Han hade då redan samma begrepp om Jesu återlösnings ändamål, som vi ännu i vår andra trosartikel (se Luthers förklaring, skr. anm.). Jesus har besökt oss, säger Sakarias, att vi må tjäna honom utan fruktan. Han trodde - såsom benådade Guds barn ännu i dag, tvärt emot den sedelärande världen, av egen erfarenhet påstå - att det är fåfängt att tala för världen om kärlek för Gud och vördnad för dygd, innan hjärtat, som vaknar och känner syndens fördömande kraft och välde, bliver visst om syndernas förlåtelse. Då först, då vi äro i Jesu döds- och försonings-betraktelse blivna förlossade från syndens förbannelse och mist vår fruktan; då tjäna vi Jesus med muntert barnahjärta. 

Huru då? Består detta blott i prat och yta? Nej, säger Sakarias: i helighet inför Gud, i rättfärdighet inför nästan; och det i alla våra livsdagar; så att den, som blivit så levande rörd och kär i sin förlossning, kan icke, som en stor hop av världen nu gör, inbilla sig kristendomen, såsom ett ständigt vacklande verk emellan andlighet och köttslighet; utan hellre som ett blivande i Jesu rike, och i evig eller för evigheten beseglad rättfärdighet.

Av allt detta finna mina kära åhörare, att jag med den nya sången, som i Uppenbarelseboken föreställes så himmelsk och salig, icke vill förstå annat än Jesu nya Testamentes Evangelium, om hans födelse, död, uppståndelse och seger. Varför kallas det sång? Ty det har i alla tider varit brukligt att ett glatt hjärta tolkar sig genom sånger. Här är i Jesu Evangelium, då det rätt anammas, det yppersta ämnet till glädje, därför heter det helt och hållet en sång. Men ny sång i anseende till det nya ljus det tid efter annan bekommit. Jag har talt nog om dess mörker i Gamla Testamentet.

Det var herrligt och nytt på allt sätt, då Jesus och hans Apostlar i första seklerna efter Kristi födelse det predikade. Det föraktades ännu några sekler. Det framhavdes för 250 år sedan i Reformationen: och är sannerligen ovisst om det icke ännu bliver dolt; icke av något mörkt Guds beslut, utan av världens egna självsvåld: Ja, mitt i en Evangelisk församling kunna de kyrko-församlingar finnas, där Lammets nya sång litet höres; men mycket av den gamla hedniska sången om tomma dygder och seder och ytans förbättring. Då Gud sedan i nåder besöker sådana församlingar genom en ren Evangelii predikan, så rönes att det är en ny sång: det gör nya verkningar hos dem, som äro beskärda till evinnerligt liv; men gör ock nya, oroliga omdömen hos den arga otrogna världen, som frågar var detta underliga predikandet kommer ifrån.


Senare delen
2) Varför han är för en del så svår att lära

Jag har nu beskrivit den nya sången. Nu vilja vi i senare betraktelsestycket rannsaka varför han är för en del så svår att lära. Johannes säger tydligen i Uppenbarelseboken att ingen kunde lära den sången, utom de hundrade fyra och fyrtio tusen, som köpta äro av människorna, det är: ingen annan än de, som Jesus får uttaga av världen med fullt allvar att bliva saliga, och göra deras utkorelse fast.

Jag får skilja här mellan 1) denna sångens bokstav och 2) dess anda. Bokstaven kan alla lära. Nog kunna också de ogudaktigaste själar skaffa sig någon evangelisk kunskap. Det behöves, tycker man, icke mer än ett sunt förstånd, gott minne, tid och beläsenhet, att fatta, vad så rent och tydligt nu omsider står i Bibeln och läroböcker, samt predikas i kyrkorna. Men stannar man vid denna goda kunskapen, så har man ej mera lärt, än så mycket som är nog tillräckligt för Guds Ande, att med sin klappande röst, sin förekommande och kallande nåd väcka och locka själar till att taga Guds harpa i handen och sjunga Lammets sång. Det är det saliga som följer av naturens bemödande att lära Jesu Evangelium. Och då man strävar emot dessa Andens nådebesök, så har man åtminstone lärt nog, för att en gång i helvetet få desto hårdare fördömelse för otron och föraktet mot Jesu Evangelium. Men dessa hava dock icke lärt den nya sången.

Den nya sången är icke lärd rätteligen, utan att han ock utövas. Det är: då man är ock levande intagen av Kristi kärlek, och umgås med honom uti innerlig och ständig bön, åkallan, lov och tacksägelse, så att det är en levande uti hjärtat både till väckelse och tröst, att Lammet, som dödat är, är värdigt att hava ära och lov; varför ock all ens umgängelse med andra människor röjer ett hjärta, som ock för dem prisar det slaktade Guds Lamm. Att detta icke följer med kunskapen allena, se vi tydligen nog av allt för allmän erfarenhet. Ty den naturliga människan kan nog fatta Jesu Evangelium någorlunda, såsom man fattar en annan vetenskap, den man är nödsakad att lära, antingen man har lust därför eller icke; men, säger aposteln Paulus, samma denna naturliga människan smakar icke Jesu Evangelium; vill icke låta det komma till kraft hos sig, att på nytt föda och förändra själen. Och se, den har då icke lärt den nya sången, om den ock vore den lärdaste teolog. En arm tjänstepiga, som känner Frälsaren allena efter sin lilla katekes, och de Guds ord hon har i sin psalmbok; men älskar honom av allt hjärta, och lovar honom för hans död och försoning; hon känner honom vida bättre, och förstår mer av den nya sången.

Av allt detta ser då var och en, att denna sången är svår, ja, rent av omöjlig att lära av egen kraft. Men det bör icke skrämma någon: Guds gode Ande tillbjuder nog kraft, allena syndare vilja den emottaga. Alltså må jag säga, att hela svårigheten består i syndares motsträviga vilja. Då den bliver bruten, så är ock den enfaldigaste snart lärd.

Men huru förskansar sig icke en syndares vilja emot Guds Ande? Jag vill nämna allena ett par utvägar, varmed man förskansar sig emot Guds Andes väckelser och förebråelser för ens onda vilja.

1) En tom förundran, då man stannar därvid och icke går vidare. Jag ser, att Sakarie vänner, och hela kända bygden, förundrade sig över hans nya sång; men här nämnes icke, om många eller någon enda fingo allvarlig lust att med honom instämma. Här går ju så ännu i dag, så världen är som beskedligast, och avhåller sig från försmädelser. Hon stannar vid tom förundran. Det är besynnerligt, heter det, att den eller den själen kan hava kommit till så levande glädje, så grundlig förändring i sitt väsende. Men vad skulle nu följa? Gack nu och gör sammaledes, viskar Guds Ande då i hjärtat. Men se, det tänker man icke på, åtminstone vill man vänta därmed till lägligare tid, som kanske aldrig torde komma.

2) Man förskansar ock sin vilja med vanor och exempel. Jag vet väl icke, om jag har rättighet att skylla något sådant på Sakarie och Elisabets vänner, av den grunden, att de icke ville, att barnet skulle heta Johannes. Hade Elisabet sagt dem, att Gud genom sin uppenbarelse till dennes man så befallt, och de det lika väl emotstritt, se, då ville jag föra hit deras prat: uti din släkt är ingen som haver det namnet. Men vare härmed hur det vill, så är det dock visst, att ett dylikt svar möter alltför ofta väckta och om sin salighet bekymrade Guds barn. Den köttsliga munkristna hopen, som tycker det är nog att man är bunden till den nya Lammets sång i kyrkan, men vill hemma och i all sin levnad vara fria köttsliga människor, är snart beredd att kvälja ett Guds barn i början, då den ser att det med fullt allvar går ut ifrån Babel, och vill höra Herren Jesus till. O käre, heter det, du driver saken för långt. Icke behöver man hava så bundet samvete. Din släkt, din hederliga far och mor, de gamla hederliga förfäderna, törs du säga, att de icke blevo saliga? Eller menar du vi vilja bliva fördömda? Men icke hava de och vi haft det namnet. Icke hava vi tagit allt så noga. Gud förbarme sig så visst, att många menlösa själar bliva på sådant sätt förda ifrån sin goda väckelse, och tappa så sin Frälsares Faders namn på sina pannor.


Avslutning.

Jag har nu av Uppenbarelseboken och dagens heliga Evangelium beskrivit den nya sången. Ingen kan skylla mig för att jag nu predikat för länge; men kanske många redan ledsnat att höra beskrivningen på denna sång, och dem dömer deras egna samvete nog en gång med allvar, att de skulle skatta sig lyckliga om de kunde honom. Har här åter varit sådana åhörare, som förr en tid verkligen varit bland Guds trogna harpolekare, som sjungit Lammets nya sång, men sedan ledsnat och avvänt sitt hjärta från honom; så kommer det an på tid och omständigheter i deras fall, huruvida de med strängare eller lindrigare förebråelser böra anses.

Men, betänk varav du fallen är, ropar Jesus, och gör de förra gärningar, eljest vill jag komma och bortstöta ljusastaken för dig! Jesus have ännu tålamod med oss, innan den domen går över allt för många!

Amen.

Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - En varnande röst till syndaren i nådens tid: Vet, att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen

Så gläd dig nu, du yngling i dinom ungdom, och låt ditt hjärta vara glatt i dinom ungdom; och vet att Gud skall hava dig framför domen. Detta är en av konung Salomos påminnelser i den boken, som han, enligt skrifttolkarnas tankar, skrivit i sin höga ålderdom. Vår yra och flyktiga, vår syndiga och köttsliga ungdom torde vilja fägna sig över dessa orden, såsom över ett förträffligt fynd i Bibeln. Den vällustige ynglingen torde tänka, att Salomo lagt honom hyende under armarna och ett örngott under huvudet, när han beder honom glädja sig i sinom ungdom, och låta sitt hjärta vara glatt i sinom ungdom. Han torde tänka: Ack, vad det är förträffligt, att min ungdoms lustighet, mina muntra nöjen, mina oskyldiga lekar icke äro mig förbjudna i den Heliga Skrift.

Men, du förvillade ungdom, du har tagit gruvligen miste om Salomos mening i våra ingångsord, om du uttyder dem på det sättet. Salomo uppmuntrar dig icke till någon syndig glädje; nej, han menar den enkla, den från synden rensade glädje, som åtföljer ungdomen själv i dess fägring. Och dessutom lägger han en stark töm på glädjen med de sista orden i vår ingång: Gläd dig, yngling, säger han i början; men sedan säger han: Vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen. 

Men, Herre, du evige Gud, om vår glättiga ungdom beströdde sina nöjen med detta sista saltet; om den yttersta domen, som skall hållas när dagarna hava en ände, kom för dem under all deras ro i detta livet; om dessa orden vet, att Gud skall hava dig fram för domen, utan återvändo dånade i deras öron, och betraktades i deras hjärtan, så skulle komedien och assemblen bliva ängsliga ställen, och deras lustiga kalaser skulle bliva plågoplatser, där de ej kunde trivas, och dit de aldrig mera kommo ifrån den dag, som Gud hade inristat den yttersta domens åtanke i deras själar.

Ja tänk, tänk, om den Helige Ande finge inprägla i våra hjärtan dessa orden: Gud skall hava dig fram för domen; då skulle mycket ont utebli, som nu händer; mången tanke på Gud fattas, som nu uraktlåtes; ja, tiden skulle då icke vara så bedrövlig, och människorna icke så ogudaktiga, som de nu äro! Ack, syndare, tänkte du på det, när det faller dig i hågen till att synda: Gud skall för detta hava mig för domen, då skulle synden, som annars är så söt, bliva ganska bitter, och detta språket skulle som ett vatten ifrån himmelen släcka syndens heta brand! Tänkte du på det, när du har beslutat att begå den heliga nattvarden: Gud skall för denna nattvardsgång hava mig fram för domen, så skulle du icke löpa till Herrens bord, den ena gången efter den andra, utan bättring och självprövning, som du likväl gör. Tänkte du på det, var gång ett syndigt ord stiger upp i din mun: För vart och ett syndigt ord, ja, för vart och ett fåfängt ord skall Gud hava mig fram för domen, så skulle sådana ord aldrig bliva nämnda med din tunga. Tänkte du på det, var gång du är i kyrkan: För denna predikan skall Gud hava mig fram för domen; ack, då skulle du både bättre höra, gömma och efterleva Guds ord än du nu gör. Ja, då skulle denna predikan bringa dig på bättre tankar, så framt du aldrig har varit inne på sådana tankar allt intill denna söndagen.

Vår Jesus förmanar oss i denna söndagens evangelium till att icke döma och icke fördöma. Låter oss förena denna förmaning med Salomos ord i Predikaren 11:19: så vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen, så få vi den bästa måttstock för våra domar över nästan. Jag och alla dessa själar skola havas fram för domen. Gud låte mig detta betänka, så predikar jag med nit! Gud låte eder detta betänka, så hören I med andakt. Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 6:36-42

I Herrens namn föreställa vi nu:

En varnande röst, till syndaren i nådens tid: Vet, att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen.

1) Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen; och

2) Vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen; därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Avhandling.

Om det ej är alldeles omöjligt att få ditt samvete vaket, du djupt insomnade syndare; om du ej har fast beslutat, att ingen predikan på jorden skall kunna störa din sömn, eller krossa ditt hjärta; om du ej har föresatt dig, att intet, intet skall väcka dig förrän pinorummet med sina fasliga lågor öppnar dina tillslutna ögon; så hör i dag, ja, icke blott hör, utan tag denna rösten till hjärtat, som vi allraförst föreställde i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen.

Dömen icke, så varden I icke dömda. Fördömen icke, så varden I icke fördömda, säger vår Frälsare i dagens evangelium. Nästans dömande och fördömande är en synd, som i alla tider blivit bedriven. Men aldrig har den gått så förskräckligt i svang, som i dessa sista farliga tider. Och det är ej underligt, att denna synden begås nu mera än förr, när man besinnar, att satan rasar nu värre än förr. Nu är här ju ett sådant dömande över alla den fattiga nästans göromål, så att, om Gud skulle döma så hårt över syndare, som syndare döma över varandra, så skulle intet kött bliva frälst, ingen människa salig; nej, då hjälpte icke den sannskyldigaste bättring.

Nu är ju ett sådant dömande, att människor döma icke allenast över gärningar, som de se, utan till och med över tal, över uppsåt, och över de hemligaste föresatser i hjärtat, som de icke se. Nu är här ett sådant fördömande, så att höga och låga, rika och fattiga, kunniga och okunniga, de fälla sådana dristiga och förmätna ord om sin nästas salighet och fördömelse, som hade de livsens bok i sina händer, och hade sett i den boken huru många namn där stå skrivna; ja, många gånger tala de sådana överord om sin nästa, som hade de nycklarna till himmel och helvete, så att de kunde öppna och tillsluta himmelens dörr, öppna och tillsluta himmelens portar för vem de behagade. Nu är här ju ett sådant häcklande, klandrande, mästrande, förtalande och bakdantande över nästans alla förtag, alla göromål, alla ord, alla gärningar, så att intet, intet får slippa undan denna obarmhärtiga tullen.

Men låter oss nu nogare bestämma, vad det är för domar över nästan som äro förbjudna. Och då läre vi besinna, att alla oförståndiga, kärlekslösa och onödiga domar över nästan äro förbjudna.

Förbjudna äro

1) alla oförståndiga domar över nästan

Men, Herre, du store Gud! äro alla oförståndiga domar över vår nästa i Guds ord förbjudna, huru skall det då gå i döden, i domen och evigheten, med alla våra oförståndiga syndare, som utan duglig insikt, utan ljus och erfarenhet döma och fördöma andra. Ja, det går som det heter i vår psalmbok: Förmäten mun skall ej bestå, / men av Gud själv en sträng dom få. 

Och aldrig äro domarna oförståndigare, än när den, som själv är ogudaktig, fördömer andra ogudaktiga; den, som själv är oomvänd, fördömer andra oomvända; den, som själv är död i synden, fördömer andra andligen döda, och säger: o, de där människorna! Och den som själv är på vägen till helvetet, fördömer andra sina reskamrater på samma väg, och den som själv har lika stora fel, och kanhända större än hans nästa, fördömer andra, som kanske icke hava så stora fel, som den onådige domaren, utan till och med mindre.

Ack, du oförståndiga själ, som i ditt skrymteri vågar döma och fördöma andra! Vet du vem du liknar? Jo, Jesus säger i dagens evangelium, att du är lik en man, som står och har en tjock stock, en bjälke i ditt eget öga, och likväl kommer han och vill skrubba en annan, som har endast en liten sticka, en flisa, ett grand i sitt öga. Och så är det med dig, du kärlekslöse nästans domare! Du kan ofta leva i grova synder, och hava ganska stora fel som kunna liknas vid stockar i ögat. Din nästa kan hava mycket svåra fel, som dock kunna vara så ringa emot dina, som en liten sticka är ringa emot en stor bjälke; och likväl blygs du icke för att sätta dig på domstolen, och döma himmel och salighet från den, som dock kanske syndar mindre än du, och kan vara mycket bättre anskriven hos Gud än du.

O du oförståndige! Ack, det är ju många gånger, som du ej vet, om icke din nästa kan vara ett Guds barn, eller åtminstone på väg att bliva det, och likväl fördömer du. Ack, det är så många gånger, som du icke vet, om den eller den avlidna människan har dött osaligt; utan det kan hava hänt, att hon gjort bättring, och dödde saligt, och likväl fördömer du. O du oförståndige! Du har ju icke varit i helvetet och sett om den själen som du fördömer finns där - huru vågar du fördöma?

Förbjudna äro

2) alla kärlekslösa domar

Kärleken till nästan borde brinna som en helig eld inom vart enda kristligt bröst! Men ack, det kan ej nog begråtas, att denna heliga elden har slocknat ut i de flesta kristnas hjärtan. O vad här dömes okärligt av människor om människor! Våra förtalare, de hava lärt den konsten utav djävulen, att göra intet till något, sandkorn till berg, och grand till bjälkar, små fel till stora och fördömande saker.

Veta de, att någon haver syndat, så döma de, att han aldrig bättrar sig. Veta de, att någon sover i synden, så döma de, att han aldrig vaknar. Veta de, att någon har fallit, så döma de, att han aldrig står upp igen. Det är ingen kärlek, ingen skonsamhet i deras domar. Man kan väl tänka vad kärlekslösheten har gått långt, när människorna icke unna sin nästa att bliva salig; utan de våga sig med sina hårda domar in i själva evigheten, och hava största hjärtans lust utav att döma himmelen ifrån andra.

Förbjudna äro

3) alla onödiga domar

Och onödiga äro alla dina domar när icke Guds ära, och icke din fattiga egna själs salighet lider det allraringaste därvid att du tiger med dina domar; men du likafullt dömer och fördömer. O du förmätne åhörare, vem har förordnat dig till att varendaste dag hålla rättegång över alla din nästas gärningar? Vem har förordnat dig till att fälla så många myndiga utslag och domar, att den och den står i satans tjänst, att den och den har ingen levande tro, att den och den har icke Guds nåd, att den och den kom icke i himmelen? Gud mister ju icke sin ära och du förlorar ju icke din salighet om du tiger? Du har ju icke åtagit dig predikoämbetet? Du har ju icke svurit prästeden inför Herrens altare? Du är ju icke satt till väktare på Sions murar? Du är ju icke herde; du är får. Du är ju icke lärare; du är åhörare. Prästens varning och bestraffningsdomar äro nödiga; men dina domar äro onödiga. Ack, tacka du Gud, att icke den bördan trycker dina axlar, som är kastad på dina lärare! Sök du, i din stad, till att blott frälsa dig själv. Var allraskarpast emot dig själv; men förskona andra. Kom ihåg den yttersta domens dag. Det är den bästa tygel som du kan lägga på din ostyriga tunga.

Vet, att Gud skall för dina hårda domar över din nästa hava dig fram för domen. Vet, att här kommer en dag, då Gud människornas lönnligheter döma skall (Rom. 2:16). Vet, att du är en svag människa, som, om du kan döma, så kan du icke rätt utöva; men Jesus kan bägge delarna. Vet, att om du kan säga, att din fattiga nästa kommer i helvetet, så kan du dock icke mer än säga det, ty det står icke i din makt till att kasta henne dit. Vet, att när alla dessa små domare hava dömt för sista gången, så kommer den större domaren Jesus, som dömer och verkställer så den yttersta dagens dom. Vet, att för vart enda hårt ord du har talat om din nästa, så kall du nu fram och svara i domen.

Därför, vänta med dina domar till den yttersta domen. Här är ju icke bråttom med din nästas dömande. Kan du icke vänta? Vänta tills Herren kommer. Vänta tills domaren är för dörren. Då, då på den sista dagen, då skall fällas en långt annan dom, än människorna på jorden hade förmodat. Då bliver mången salig, som folk på jorden har fördömt. Då kommer mången på den högra sidan, som du har dömt skulle komma på Jesu vänstra sida. Då komma många i himmelen, som du har dömt skulle komma i helvetet, och många komma i helvetet, som du har dömt skulle komma i himmelen. Då får du ropa om många: Herre Gud, bliver den salig? och om många: Herre Gud, skall den bliva fördömd? 

Fördöm ingen hedning; du vet icke vad Gud gör med hedningar på domedag. Fördöm ingen för det han tyckes vara enfaldig, dum och okunnig; vad vet du, om icke Gud har fått upplysa honom, när du, som kvick är, kan vandra i mörkret? Vänta med dina domar, det säger jag i dag, till den yttersta domen. Då kommer domaren i skyn; och då fälles utslag i alla oavgjorda saker.

ANDRA OCH SISTA DELEN: Syndare, vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen, därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Någon kunde undra däröver, att jag talar om befallda domar över nästan. Man säger: Jesus förbjuder ju uttryckligen här i dagens evangelium allt dömande, då han ropar: Dömer icke! Fördömer icke! Härtill svarar jag: Läs Matt. 7, och läs där den första och sjätte versen. Samme Jesus, som i första versen säger: Dömer icke, han säger även i den sjätte: I skolen icke giva hundarna det heligt är, och edra pärlor skolen I icke kasta för svinen - och dessa tvenne verser kullkasta icke varandra, ty Jesus kan icke tala emot sig själv.

O, mina kära vänner! Här äro de tvenne klippor, emellan vilka en sann kristen skall segla med sitt kristendomsskepp, så att han ej stöter an på någondera klippan. Han måste på ena sidan vakta sig för en klippa, som heter för mycken eftergivenhet. Han får icke döma dem, som icke skola dömas; ty det bliver för mycken stränghet; men han får ock icke giva hundar helgedom, eller kasta pärlor för svin, ty det är för mycket eftergivenhet. Med hundar menar Jesus alla sådana människor, som för sitt orena och syndigt näsvisa sinne likna osnygga och näsvisa hundar. Med svin menar Jesus sådana, som till och med i sitt leverne vältra sig i allehanda mörkrets gärningar; liksom ett svin ligger och vältrar sig i träcken. Guds nåd, himmelsk tröst, den heliga nattvarden och så vidare, är det heliga som icke skall kastas för hundar; och andliga gåvor, som Gud anförtror i sina barns händer, äro deras pärlor, som icke skola kastas för svinen.

Men skall man kunna neka dessa helgedom och pärlor, så måste man ju nödvändigt fälla den domen, att den och den människan liknar hundarna, och att den och den människan liknar svinen; och denna domen är icke förbjuden, utan befalld. Således är det befallt att världslig överhet med allvarsamma domar skall tukta den tygelfria ondskan, och sätta bommar för ogudaktigheten i landet. Det är befallt att domaren på sin domstol med kristlig stränghet skall näpsa de liderliga inom hans domsaga. Således är det befallt att prästen skall begynna med lagens förbannelse över alla dem, som ej vilja bättra sig och tro evangelium. Det är befallt att prästen skall säga till den ogudaktige: Du måste döden dö; och att, om han det icke gör, så skall den ogudaktiges blod krävas ur prästens hand (Hes. 3:18). Det är befallt att prästen förmanar djävulens barn till att besinna sig ifrån djävulens snara; men om det skulle kunna göras, så måste han ju nödvändigtvis fälla den domen, vem som är djävulens barn. Det är befallt att prästen skall bestraffa oomvända åhörare i predikstolen, ovärdiga kommunikanter i skriftstolen, obotfärdiga patienter på sjuksängen, odygdiga barn i ungdomsförhören, och så vidare; men skall han det kunna göra, så måste han ju kunna fälla denna domen, vem som är en oomvänd åhörare, vem som är en ovärdig kommunikant, vem som har sjuknat ned i sina synder, och mera sådant.

Ja, detta gäller till en god del även om åhörare. Man skulle många gånger icke kunna fly det onda; och många, många väckelser bleve man alldeles av med, om man icke understundom finge fälla tillåtna domar över andra.

Detta kan jag bäst upplysa med exempel. Om någon varnar dig för onda sällskaper, så giver han dig en god varning; men skall du kunna lyda en sådan varning, skall du kunna vakta dig för sådana sällskaper, så måste du ju nödvändigt kunna fälla den domen över vissa sällskaper, att de äro onda; och det är en befalld dom. Fäller du icke den domen, så kan du blindvis giva dig i bekantskap med mörkrets barn, och slutligen stanna med dem i det yttersta mörkret.

Ännu ett exempel. Det kan hända att en människa som hela sin livstid har gått i satans tjänst, hon kan stupa så hastigt, dö så oförvarande, och komma så huvudstupa in i evigheten, så att hon får icke en dags, icke en timmes, icke en kvarts betänktetid, utan hon syndar och dör i en sådan brådska, så att hon vet icke ordet av, förrän hennes själ är i helvetets låga. Sådant händer icke förgäves, du hårde syndare, som levde efter den kamrat i synden, som har dött före dig. Se, huru hastigt din broder i ondskan for till helvetet! Nu bör du vakna och besinna dig, att icke du också måtte komma i detta pinorummet. Men skall du kunna få en sådan väckelse vid detta dödsfallet, skall du kunna göra dig några goda bättringstankar vid en ogudaktigs likkista, så måste du ju kunna fälla denna domen, att han dog utan bättring, och tog en förskräcklig ända; ty har du den meningen, att de dö väl allesammans, antingen de bättra sig eller icke, så kan icke något fasligt dödsfall väcka dig. Således fordrar understundom både Gud ära, vår och andras salighet, att vi måste döma.

Men så ropar jag likväl till dig denna varnande rösten till ett slut: Syndare, vet, att Gud skall för den befallda domen över nästan hava dig fram för domen, därför avgör alla dessa domar före den yttersta domen. Denna rösten bör utan återvändo ljuda i predikantens öron. Han bör aldrig gå på predikstolen, med mindre denna rösten står för honom: Lärare, vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! Han bör aldrig träda för altaret för att trösta, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta skriftermålet skall Gud hava dig fram för domen. Han bör icke träda fram till en sjuksäng, dit han blivit bådad, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta sjukbesök skall Gud hava dig fram för domen. När han varnar sin fattiga nästa för villovägar, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna varning skall Gud hava dig fram för domen. När han bestraffar den fräcke syndaren för hans synder, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna bestraffningen skall Gud hava dig fram för domen.

Ja, att vara Herrens präst både farligt är och herrligt; Gud nåde den, som ej det verket sköter ärligt! Här går det icke an till att döma dem till livet, som icke leva skola; nej, här heter det. lärare, du skall varna och du skall truga. Du skall förmana och du skall bestraffa. Om syndare tåla dina bestraffningar eller ej, det får icke hjälpa. Du måste avgöra dina domar före den yttersta domen.

Och, mina kära åhörare, så har du nu åter hört en predikan i nådens tid. Du torde väl tänka, att Gud har likaså lätt glömt ditt förhållande denna söndagen, som du glömmer det. Men du kan lita på, att ditt hjärtas hårdhet vid denna predikan bliver noga antecknad i Guds allvetenhetsböcker; han kommer, när böckerna varda upplåtna. Ja, jag kallar ännu en gång ditt samvete med Salomos ord: Vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! 

Amen.

Tredje söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - Uppmuntringar till bättring

Så lärer nu människor alla,

att göra bättring i tid,

att när Gud eder kallar,

han må då finnas blid,

en mild och nådig Gud,

och till sitt rike föra

såsom sin kära brud.

Detta är den hjärtrörande förmaning till bättring, som en gammal författare giver oss i den 12:e eller sista versen av psalmen n:o 381 i vår gamla svenska psalmbok. Jag önskar av allt mitt hjärta, och med denna önskan begynner jag min predikan på denna söndagen: O, att denna bättringsförmaningen måtte, som ett dunderslag ifrån himmelen, träffa de sovande samveten och de hårda hjärtan! O, att denna måtte tränga sig in till det innersta av den säkre syndarens själ! O, att den måtte väcka honom ur hans djupa dvala, störa honom i hans söta sömn, och försätta honom i det största bekymmer att rädda sin dyrköpta själ!

I denna versen förmanas till bättring: Så lärer, människor alla, att göra bättring! Ja, vad är nödigare, vad angelägnare, än att göra bättring? Ingen till åren kommen syndare kan få nåd i tiden, eller bliva salig i evigheten, såframt han ej gör bättring. Utan bättring är det omöjligt, o syndare, att du kan få förlåtelse för dina stora synder. Utan bättring kan du ej vänta dig en salig död; nej, din ände bliver förtappelse, och din sista timme den förskräckligaste timme av alla dem, du har överlevat i världen. Utan bättring är du alldeles oberedd till att möta Kristus inför hans domstol på den yttersta dagen: Utan bättring har du ingen hjälp av hela Jesu bittra lidande. Själva hans blodiga död kan ej frälsa din själ, såvida du ej gör bättring.

I ingångsversen bliva alla till bättring förmanade. Så lärer, människor alla, heter det. Skulle alla bliva saliga, så skulle alla göra bättring. Här ropas till var enda en över hela världen. Här ropas till de unga, de medelåldriga och de gamla, de ålderstigna syndare. Här ropas till eder, som uppoffren eder livliga ungdom åt djävulens tjänst, och som vid en skröplig ålderdom, darrande på gravens brädd, ännu icke ären bekanta med eder Gud. Här ropas till konungen och tiggaren, till prästen och åhöraren, till mannen och kvinnan, till fadern och barnet. Alla, som ej vilja förgås i evigheten; alla, som vilja undgå den eviga pinan, och vinna den eviga glädjen, alla sådana måste göra bättring. Är åhöraren oomvänd, bättring måste han göra, om han är mån om sin dyra själ. Är prästen ett satans och världens barn, bättring måste han göra, eller ock bliver han rätt så väl fördömd, som den obotfärdige åhöraren. Ingen är undantagen från den skyldigheten till att göra bättring. Det ropas till alla, som komma hit i detta templet idag: Så lärer, människor alla, att göra bättring.

(forts.)