Bönsöndagen - Förskräckelse genom bönens missbruk och välsignelse genom bönens rätta bruk

Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansikte, förskräcktes jag. Jag ville, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.

Till åminnelse av ett högtidligt tillfälle, Davids huses vigning, höjde David sin röst att lovsjunga sin älskade Gud och Herre. Han påminte sig härvid de lekamliga motgångar han lidit, och den räddning därifrån han, genom Herrans nåd, rönt, samt därjämte sin egen svaghet och skröplighet. Han tänkte härvid även på den syndaförlåtelse han av nåd erhållit, och för vilken han utlovat att i evighet tacka sin salighets Gud. Han hade ofta följt sin egen onda vilja, och därigenom förglömt Herrens goda vilja. Detta är anledningen till hans anförda yttrande: Du, Herre, haver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt...

Den människa är värd förskräckelse, och skall icke undgå den, som icke vill inse och begagna Herrens goda vilja. Denna goda vilja är på otaliga sätt ådagalagd; eller, ville han oss icke väl, då han i oss inblåste en levande ande, pusten av sin egen andedräkt, vilken därigenom skänkte oss en avbild av sig själv? Vill han oss icke väl, då han vårdade vår barndom, då han, vid tillkomna förståndsår, lät oss, genom undervisning uti och igenom sitt heliga ord, förnimma den över all beskrivning goda viljan, att till vår frälsning utgiva sin evige, enfödde Son? Och vill han oss icke väl, då han, genom den älsklige Sonen, giver oss detta stora löfte: Allt det I bedjen Fadern i mitt namn, det vill jag giva eder; tillika med denna herrliga försäkran: Fadern själv haver eder kär!

Syndare! Akten I icke det gudomliga löftet, så bortdöljer Gud sitt ansikte för eder. Bedjen I icke, så bliver förbannelsen eder säkra lott; bedjen I illa, så fån I intet. Bönen skall ske i Jesu namn, och ske träget, ja, oupphörligt, ty eljest bliver aldrig edert berg fast. I byggen då på sanden, och slutligen sättens I på det hala, där I förstörtens i grund. Men lyckliga de, som med sann förtröstan kunna utbrista med David: Jag lyfter mina ögon upp till bergen, ifrån vilka min hjälp kommer; Herren skall icke låta min fot slinta. Jag vill, Herre, ropa till dig: Herran vill jag bedja. Dessa skola under alla livets omväxlingar, och i dödens stund och på den yttersta domen få höra och förnimma denna Herrens saliga tillsägelse: Bergen skola väl vika, och högarna falla, men min nåd skall icke vika ifrån dig, och mitt fridsförbund skall icke förfalla, säger Herren, din förbarmare.

Det är en bedrövlig sanning att en mängd av människor finnas, vilka tilltro sina egna uppresta högar av sand eller guldklimpar vara så säkra och pålitliga, att de anse för överflödigt att anlita den Gud, vars namn utgör det enda fasta slott, dit den arma människan kan fly för att bliva beskärmad. Vad vill det väl bliva av dessa, då deras egen rättfärdighets lösa stöd ramla, då Gud omsider alldeles bortdöljer sitt ansikte för dem, då döden, förskräckelsens konung, infinner sig, och Domaren en gång ropar: Gån bort ifrån mig! Ack! om dem må det heta: De ville hava förbannelse, den skall ock komma över dem: de ville icke hava välsignelse, så skall han ock vara långt ifrån dem. Måtte vi då alla, väckta och understödda av Guds Ande, lära att uti och igenom en sann bön fly till, och bibehålla oss hos den Herre, som, endast vi själva vilja det, kan och vill grundlägga, befästa och vårda vår lycksalighets byggnad för tid och evighet. Dagens text giver oss en otvungen anledning att betrakta det stora, viktiga ämnet om bönen, vartill vi utbedja oss nåd och kraft i den bön, som bönens lärare oss föreskrev: Fader vår...

EVANGELIUM Joh. 16:23-30

Betraktelse:

1) Förskräckelse genom bönens missbruk
2) Välsignelse genom bönens rätta bruk

Förra delen
av betraktelsen skall omtala förskräckelsen genom bönens missbruk, och härvid ämnar jag korteligen beskriva

A) Bönens missbruk.

På mångahanda sätt missbrukas bönen. Jag vill nämna följande:

Bönen missbrukas dels 1) därigenom, att man icke uppfyller budet att bedja, dels 2) därigenom att man, efter Skriftens uttryck, beder illa; vilket närmare skall förklaras.

1) Bönen missbrukas då man icke uppfyller budet att bedja, eller kanske rättare sagt: sällan eller aldrig begagnar löftet att få bedja.

Troligen finnes det väl ingen ibland oss, som icke någon gång i sin levnad fällt någon slags bön till Gud. Men härmed har budet att bedja icke huvudsakligen blivit uppfyllt. Ty det heter: bedjen utan återvändeo, upphäven icke en eller annan gång den yttre nödens flyktiga klagoskri till Gud, såsom trälens rop till husbonden; en sådan bön är ingen bön. Endast en ångerfull syndares, en pånyttfödd människas bön är verklig bön.

Huru många äro då väl de, som i själva verket bedja? Och huru många äro icke de, som, även i det yttre, sällan eller aldrig uppsända en bön till Gud, inte ens efter tryckt föreskrift? Det skall vara förnämt att icke anlita himlarnas monark. Det anses päbelaktigt att bedja; och man vill så gärna vara på modet. Den ogudaktige är så stolt, att han i alla sina tankar håller Gud för intet; och i en sådan sinnesförfattning, vilket värde skulle han väl sätta på bönen? Därför lägger han sig och uppstår såsom det oskäliga djuret; därför emottager han och njuter, såsom detta, skaparens milda gåvor; och då han i andliga mål tror sig vara rik, hava nog och behöva intet, då Jesu dyra försoning av honom antingen föraktas eller likgiltig anses; då han som nogast ett ögonblick rädes för helvetet; så bliver ingen bön av, varken för själ eller kropp, och ingen tacksamhetssuck kan uppstiga från ett hjärta av sten, från en människa som är sin egen avgud.

Hemma bedes således icke, och om sådana av djävulen besatta människor någon gång i kyrkan, för skams skull, eftertralla en psalm, så bedes likväl icke, ty tanken och hjärtat äro långt ifrån psalmen och dess föremål. Barnen uppfostras till ett slags kristliga hedningar; tjänstefolk, underhavande och sällskapsmänniskor kallna allt mer och mer för kristendomen, och bliva icke sällan sina förledares likar. Så, långmodige Gud, erhåller du rika anledningar att klaga: Jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba, men mitt folk känner och förstår det icke. Ack, vet det syndiga folket, det folket av misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige och vända tillbaka. (Jes. 1:2-4)

2) Men en mängd av människor bedja, och missbruka ändå bönen, ty de bedja illa. Sådana funnos redan i kristenhetens första tider, och nödgade aposteln Jakob till detta yttrande: I bedjen och I fån intet, ty I bedjen illa (Jak. 4:3). Och sådana finnas beklagligen alltför många även i våra tider.

Huru beder då människan, då hon beder illa?

Då beder människan illa, när hennes bön utgår från ett skrymtaktigt hjärta, från ett hjärta, som är långt ifrån Herren, under det hon nalkas honom med sin mun, och hedrar honom med sina läppar (Jes. 29:13). Vi veta att Gud icke hörer skrymtande syndare (Joh. 9:31), ty hans Ord försäkrar, att ingen skrymtare kommer för honom (Joh. 13:16). De skrymtares hopp varder förtappat; deras tröst bliver om intet, och deras hopp såsom en spindeltråd (Job. 8:13-14).

Då beder människan illa, när hon beder med ett obotfärdigt hjärta. Den helige Guden kan icke hava gemenskap med obotfärdiga syndare. Deras ondska åtskiljer dem och deras Gud ifrån varandra, och deras synder gömma bort hans ansikte ifrån dem, att de icke hörda varda (Jes. 59:2). När en beder och åter bannar, huru skulle Herren bönhöra honom? Den människa, som för sina synder fastar, och syndar alltid igen, ho skulle hans bön höra (Syr. 34:29,31)? En sådan bön är en försmädelse emot Gud, som icke skall bliva ostraffad.

Vidare beder människan illa, då hon beder i sitt eget namn och icke i Jesu namn. Endast i Jesu namn äro vi i himmelen välkomna med vår bön. För oss själva hava vi ingenting att påräkna, mer än förbannelse. Men icke är det nog att endast med munnen yttra och åberopa Jesu namn och förtjänst. Detta Herre-Herre-ropande är ett Guds namns missbruk. Bedja vi icke efter en av Guds Ande verkad, föregående sinnesförändring, med full tillflykt och förtröstan till, samt omfattande av Jesu Kristi förtjänst, och den allena, och det för vår egen personliga del; då bedja vi icke i Jesu namn, och bedja jämmerligen illa; utan tron är det omöjligt att täckas Gud.

Slutligen beder människan illa, då hon icke helt och hållet överlämnar sin vilja åt Guds vilja. Vi hava icke givit Herren något tillförne, det oss skall betalat varda (Rom. 11:35). Och likväl är den opånyttfödde syndaren så pockande, så knorrande. Den som icke lärt att knorra emot sina synder, vill så gärna knorra emot Gud. Det olydiga barnet är alltid tillika det sturskaste; men en vis fader låter det icke få sin vilja fram. I stället tuktar han det allvarligen, och bortdöljer sedan sitt ansikte, så att det förskräckes. Detta leder oss att omtala

B) Förskräckelsen genom bönens missbruk

Vilken vågar väl framstå och säga att icke David har rätt, då han sjunger: Herren, den allrahögste, är förskräcklig? Vilken vågar och kan väl neka den sanningen, att det måste vara gräsligt att falla i den levande Gudens händer? Och likväl vågar man trotsa den sanningen: Faren icke vilse: Gud låter icke gäcka sig. Likväl haver man andra gudar för honom; likväl missbrukas på det skändligaste hans namn, likväl vanhelgas hans sabbat; likväl trotsas hans bud genom den fräckaste olydnad, genom den avskyvärdaste kärlekslöshet, genom de skändligaste syndautbrott. Vakten eder, I de grövsta av majestätsförbrytare! Vår Gud kommer, och tiger icke, förtärande eld går framför honom, och omkring honom en mäktig storm. Haven I låtit djävulen förhärda edra hjärtan, att I icke under nådatiden viljen låta eder intagas av en hälsosam förskräckelse över edra synder, så skolen I dock förskräckas på den förfärliga dag, då, vid ankomsten av Människosonen, I skolen liksom borttorkas för räddhåga skull, men dock icke så borttorkas, att I görens oskickliga att i evighet plågas och aldrig bliva känslolösa för plågan.

Nu särskilt till eder, I bönens föraktare och missbrukare! I som sällan eller aldrig bedjen, och därmed på det högsta gäcken en allsvåldig Gud! Vad menen I skall bliva eder lott, när nöd och död infinna sig? Förskräckelse, ogunst och vrede, bedrövelse och ångest. Under medgångsdagen, den Guds outgrundliga långmodighet beskär eder, är Guds räddhåga icke för edra ögon (Rom. 3:18), men - vad gäller - nöd och lidande ansätta, människor bliva arma hugsvalare, I själva kunnen icke hjälpa eder, samvetet begagnar sin domsrätt, med Gud ären I obekanta, med bönen ären I okända och ovana - o, vilken belägenhet kan vara förskräckligare än denna? Give Gud att den genom hans Andes nåd bleve en tuktomästare till Jesus!

Men sker icke detta, huru förskräckligt skall icke då edert tillstånd bliva på dödssängen, huru förskräckligare på domedagen, och förskräckligast i avgrunden! O, där skullen I gärna vilja bedja; men nu är det slut med lockningarna, slut med bönhörelsen. Ack - ännu ären I i nådatiden! Börjen då med att bedja Gud om kraft att kunna bedja om nåd, och, sedan I erhållit denna kraft, så släppen honom icke förr, än han för Jesu skull förlåtit eder förfärliga synd och otacksamhet, och bedjen och loven sedan eder Gud, så länge I ären till!

Nu till eder, som väl bedjen, och kanske rätt ofta bedjen, men bedjen illa! Även eder lott bliver förskräckelse; lyckliga I, om det bliver denna hälsosamma förskräckelse, som Guds Ande vill begagna till framförandet till nådastolen under en rättskaffens bön.

Men vi tala nu här egentligast om det slags förskräckelse, som åtföljer bönens missbruk. I säkerhetens tillstånd, och innan domaren synes och evigheten inbryter, är syndaren visserligen oftast föga förskräckt, men är dock i ett förskräckligt tillstånd. Denna beklagansvärda belägenhet antyder Herren själv på flera ställen i sitt heliga Ord. I alla syndens uppenbara utövare, som ändock vågen att i bönen tilltala den helige Guden och anropa hans hjälp! - hören: Jag skall förskyla mitt ansikte för allt det ondas skull, som de gjort hava (5 Mos. 33:18). Den sitt öra avvänder till att höra lagen, hans bön är en styggelse (Ords. 28:9). Om I än uträcken edra händer, så bortgömmer jag dock mina ögon ifrån eder, och om I än mycket bedjen, så hörer jag dock eder icke (Jes. 1:15). Är icke detta en förskräcklig belägenhet?

Och i denna belägenhet ären även I alla stadda, som i en död tro tillägnen eder och åberopen Kristi förtjänst, utan sann omvändelse, och således utan avläggande av uppsåtliga synder. I kunnen icke vänta eder bönhörelsen av den gudomlige Fadern, så länge I gören hans Son till en syndatjänare. Å andra sidan äro även de människor stadda i ett olycksaligt och förskräckligt tillstånd, vilkas yttre vandel väl inför människor kan anses och vara ärbar och oförvitlig, men vilka utan en levande tro vilja nalkas Gud i bönen, eller, med andra ord, de villka icke bedja i Jesu namn. Utan Jesus vi fördärvas. Den som icke tror i Guds ende Sons namn, den är redan dömd. Hans böner mera skada än gagna honom.

Och när alla dessa nu omtalade falska bedjares förskräckliga belägenhet på jorden genom döden blivit slutad, hur stor och förfärlig skall icke deras förskräckelse bliva på världens sista dag, så vida de icke före bortgången ur världen lärt att tro och bedja i Guds ende Sons namn? Huru skola de icke gruveligen förskräckas, och tala med varandra, och ångra sig, och sucka för andans ångests skull, och säga: vi hava gått allesammans orätta och skadliga vägar, och hava vandrat på villa stigar, men Herrens väg hava vi icke vetat (Vish. 5:6-7)? Och huru skola de icke i helvetet och pinan evigt förbanna sin dårskap att i tiden hava missbrukat den kostliga bönen?

Vi vända oss nu till angenämare föremål, för att i betraktelsens

Senare del överväga
Välsignelse genom bönens rätta bruk,

och vi skola härvid lämna vår uppmärksamhet åt

A) Bönens rätta bruk

Vi skulle, med få ord, kunna säga, att människan då rätteligen brukar bönen, när hon beder i Jesu namn. Utvecklom dock denna höga lära något närmare; och frågas då vad det är att bedja i Jesu namn, eller, vilket är detsamma, att rätteligen bedja, så svaras: Det är att hos Gud andraga våra åligganden i full förtröstan på Jesu erlagda tillfyllestgörelse, och i full övertygelse att vi endast för hans skull kunna hava att vänta en nådig bönhörelse, samt tillika att förrätta våra böner efter den anvisning och de föreskrifter denne vår Frälsare oss lämnat.

När syndaren, väckt av lagens förskräckelse och upplyst av Andens nåd, ångerfull och förlägen flyr till nådastolen med denna innerliga suck: Gud, misskunda dig över mig syndare, så beder han redan i Jesu namn, ty en rykande veke vill Gud icke utsläcka, och ändock tron är svag, är den dock tro. Under nådeverkets och nådaståndets vidare fortgång bliver bönen allt mer och mer livlig, glad och förtröstande. Den benådade människan framträder nu i bönen, inför den himmelske Fadern, i Jesu namn rätt glader, fullkomligen övertygad, att denne hulde Fader icke ur sin famn bortskjuter den älsklige Sonens blodsvärda egendom, stridsman, och tillkommande medarvinge.

Visserligen kan icke alltid hans bön vara lika munter och glättig: frestelser, bedrövelser, anfäktelser och lidanden av varjehanda slag vilja ofta nedtrycka sinnet, och förmå honom att sucka: Låt mig höra glädje och fröjd, att de ben, som du förkrossat haver, måga fröjda sig. Förkasta mig icke från ditt ansikte: trösta mig igen med din hjälp, och den frimodige Anden uppehålle mig!

Och på denna bön giver Herren honom kraft och nåd, att Som fåglar små, / när dundra må / och djuren sig förskräcka, hasta att söka kända och säkra tillflyktsorter; att, likasom dessa, fly under Jesu utsträckta nådevingar, och att med Davids glada erfarenhet kunna utbrista: Fågeln haver funnit ett hus och svalan ett bo, där de sina ungar lägga, nämligen ditt altare, Herre Sebaot, min konung och min Gud. Och vid en sådan sinnesförfattning, helgad och bibehållen av Guds Ande, är avgjort att bönen, i sitt väsende och i sin framställning, bliver enlig med Guds faderliga fordringar och Jesu broderliga lärdomar: ingen skrymtaktighet kan råda däruti, ty utan kärlek tron aldrig är, och en sann kärlek kan aldrig skrymta. Inga samvetsförebråelser för uppsåtliga synder kan råda däruti, ty jag säger med David, den rättskaffens bedjaren: om jag något orätt förehade i mitt hjärta, så vorde Herren mig ej hörande, men mitt samvete grämer mig icke, därför hörer mig Gud och aktar uppå min bön. Försonlighet mot medmänniskor åtföljer honom till nådastolen, ty han minnes och behjärtar Jesu föreskrift att förlika oss med våra bröder, förrän vi nedlägga vår gåva på altaret, och han vet och känner, att vi icke kunna vänta oss förlåtelse av Gud, om ej i förlåta dem oss skyldiga äro.

Ödmjukt är hans framträdande till den på en gång älskade Fadern och vördade himlakonungen, ty han följer sin Frälsares föredöme, som var ödmjuk av hjärtat, och han finner att ödmjukhet passar bäst för den, som borde hava att frukta det värsta, och nu av nåd får hoppas det bästa! I hjärtats andakt och andaktens åthävor åtlyder han profetens uppmaning: Låtom oss upplyfta vårt hjärta samt med händerna, till Gud i himmelen (Klag. 3:4). Dröjer bönhörelsen och hjlpen, så tröstar han sig med den hugnande övertygelsen, att Gud utser tiden att hugsvala. Emellertid beder han oavbrutet, och det icke allenast för sig, utan ock för sin nästa: för vänner, och fiender, för alla utan undantag. Och Herren nedergjuter över honom sin nåds och böns Ande (Sak. 12:10), och Anden manar gott för honom med outsäglig suckan, och  Jesus lever alltid och beder för honom och med honom.

Låtom oss nu tillse:

B) Välsignelsen genom ett sådant bönens rätta bruk

Ehuru en sann bedjare icke alltid erhåller bönhörelse på det sätt och vid den tid han åstundar, så medför dock hans bön en stor välsignelse. Herrens tankar äro icke alltid våra tankar, och våra vägar icke alltid Herrens vägar (Jes. 55:8) Även en trogen själ vet ofta icke vad hon beder. Men i rättfärdiggörelsens och nya födelsens stund har Herren satt sitt namns åminnelse i hennes hjärta, och han har själv lovat: på vad rum jag sätter mitt namns åminnelse, där vill jag komma och välsigna. Och han håller sitt löfte, den huldrike Fadern, som, för Sonens skull, haver oss kär. Den som beder Gud, honom skall Gud bevisa nåd: Han skall låta se sitt ansikte med glädje, och skall vedergälla människan hennes rättfärdighet (Job. 33:26). Ack ja! när de som onda äro giva sina barn goda gåvor, huru mycket mer skall den himmelske Fadern giva den Helige Ande åt dem, som bedja honom (Luk. 11:13).

Och när människan får den Helige Ande, då undfår hon med detsamma all välsignelse. Hon undfår syndernas förlåtelse, ty Herren, som milder är, varder allom dem nådelig, som ställa sitt hjärta till att söka Herren Gud (2 Krön. 30:18-19). Hon behåller en ökad andlig vishet, ty, säger aposteln: Var någrom ibland eder fattas visdom, han bedje av Gudi, och han skall honom given varda (Jak. 1:5). Hon erhåller genom bönen själatröst, så att hon, efter fullbordad bön, med Hiskia tacksamt kan utbrista: Si, om tröst var mig stor ängslan, men du lät dig vårda om min själ ganska hjärtligen, att hon icke fördärvas skulle (Jes. 38:17). Och då hon böjer sina knän inför vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, så giver han henne kraft efter sin herrlighets rikedomar, att hon stark varder genom hans Ande till den invärtes människan (Ef. 3:14,16).

Och även i lekamligt hänseende medför bönen en stor välsignelse, ehuru det för många kortsynta ögon icke så synes. Därför råder Syraks son: I allt åkalla den Högste, att han främjar dina gärningar, och låter dig icke fela (Syr. 57:19). Släppom då icke Herren med mindre han välsignar oss (1 Mos. 32:26), då skola vi med lugn avbida den stund, då på oss uppfylles det gudomliga löftet: Det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda salig (Apg. 2:21).

Så gör då Herren vad de gudfruktiga begär, och hör deras rop, och hjälper dem (Psalt. 145:19). Fröjder eder då, I Guds barn, i Herranom alltid, och åter säger jag: fröjder eder! (Fil. 4:4).

Men bäven, I bönens missbrukare! Herren, eder Gud, är en stark hämnare.

Amen.

Andra söndagen efter påsk - Kristus den gode Herden och trognaste Själasörjaren

Giv mig, min son, ditt hjärta! Är det icke Guds röst som ropar? Och klokheten låter höra sig. Offentligt vid vägen och på gatan står den; vid stadsporten står den och ropar: Giv mig, min son, ditt hjärta! (Ords. 23:26). Så säger, så beder Salomo, den visaste bland fornvärldens konungar, men icke å egna, utan å Guds vägnar. Gud är den Fader, som talar till oss såsom barn: Giv mig, min son, ditt hjärta!

Ack ja, min Gud! Åt vem skulle vi hellre giva vårt hjärta, än åt dig? Det är ju redan dina händers verk, din egendom, din tillhörighet; du har ju själv skapat det. Och var skulle det väl även bliva bättre bevarat, än i dina händer? Är vårt hjärta i elaka människors händer, i satans våld, o, då står det illa till! Men lämna vi det i Guds hand, och låta det regeras av Guds Ande, då hava vi det väl förvarat.

Gud fordrar icke av oss tjugotvå tusen oxar, och ett hundratjugotusen får, som Salomo offrade vid sitt nybyggda tempels invigning, utan han begär blott vårt hjärta. Hjärtat betecknar alla mänskliga själens krafter, men isynnerhet viljan. Ty alldenstund i hjärtat alla livsandar tillredas, och från detsamma utdelas i hela människokroppen, där de åstadkomma allt vad man vill, önskar, åtrår, förkastar, hatar m.m., har den heliga Skrift betjänat sig av detta enkla ord för att därmed utmärka människans alla böjelser, begär och vilja.

När därför den himmelske Fadern säger: Giv mig, min son, ditt hjärta! så fordrar han vår själ, vår vilja, vår kärlek. Dessa skola vi så giva honom, att vår själ följer hans underbara ingivelser i allting, att vår vilja fullkomligt underkastar sig hans vilja, och att vår kärlek endast och allenast kvarbliver vid honom.

[---]

Av kärlek framställer han sig i dagens heliga Evangelium som den gode herden, vilken låter sitt liv för fåren, som den herden, vilken känner sina får, förer dem, betar och vårdar dem, samt så vaktar dem att vargen icke kan taga eller skingra dem. Billigt bör var människa vara sin egen själasörjare, och detta vara hennes förnämsta omsorg, att icke taga skada till sin själ. Dock är det icke med vår sorg tillfyllest, om icke den sörjer för oss, som har sagt: Mig förutan kunnen I intet göra (Joh. 15:5). Och se, han vakar för våra själar, och är beredd att hämta dem ur fördärvet. Denna hans omätliga kärlek böra vi även tacksamt erkänna, och det är denna kärlek som jag, genom Guds nåd, ämnar taga till ämne för vår andakt i dag. Fader vår...

Evangelium Joh. 10:11-16

Kristus, den gode Herden och trognaste själasörjaren.

1) Huru han giver oss sitt hjärta; och

2) Huru vi böra giva honom vårt hjärta igen.

Du fridens Gud, som ur dödens boningar till oss återbragt den stora Herden, genom det eviga Testamentets blod, vår Herre Jesus Kristus; skapa i oss ett rent hjärta, och giv oss en ny viss Ande; bibehåll våra hjärtan vid det enda, att vi frukta hans namn, att hans trogna vård om våra själar icke måtte gå förlorad! Amen.

Första delen.

Dem, som Gud kallat till predikoämbetet, att vara rätta Herrens präster, har han ingen ringa börda pålagt, i det han gjort dem till själasörjare. Salig är den tjänare, som Herren i detta kall finner trogen. Sannerligen, säger jag eder, han skall sätta honom över allt det han äger. (Luk. 12:43-44).

Vi hava, såsom Guds tjänare, följaktligen även det stora, det viktiga åtagandet, att göra reda för vårt uppdrag, och måtte detta redovisandet så utfalla, att vi av den store överherden få detta hedrande och tröstande intyg: Du har varit en god herde! Du har väl skött och vårdat de dig ombetrodda fåren.

I detta svåra kall hava vi Kristus till förebild. VI finna honom redan som lärling och yngling förmanande dem, som avhörde hans läror, att de skulle lära av honom, ty han var ödmjuk av hjärtat (Matt. 11:29).

Under övervägande härav torde någon tänka: då Kristus är ödmjuk av hjärtat, huru kan han då så berömma sig själv av att vara en god, mäktig och öm herde? Knuten är lätt löst. Den stoltes beröm ur egen mun luktar illa, emedan han däruti intet annat söker än eget rosande, och emedan han talar högt för att bliva hörd och högt ansedd; men den ödmjukes självberöm låter sig därför väl höras emedan han däruti ingenting söker, än vad andra kunna fördraga, och uppräknar sin förtjänst i den avsikt, att därför tacka Gud och förbättra sin nästa. Av ingen annan orsak talar Kristus här så mycket om sin trohet som herde, än den, att vi arma förskingrade får måtte hysa desto större förtroende till hans ledning och taga till honom vår tillflykt.

Han har i den heliga Skrift många behagliga namn, under vilka han sig för oss uppenbarar; men i intet finnes mera tröst än i detta, att han är en god herde. Han heter vår broder, vår brudgum, vår konung. Alla dessa namn äro icke utan kärlek, men också icke heller utan sorg och fruktan. Ty bröder äro ofta närmare besläktade genom blodet än modet, eller sinnet. Huru ofta låter icke en brudgum sin brud sitta i elände och söker en annan i sin glädjeyrsel? Att umgås med konungar och stora herrar är ofta farligt. Den, som kommer för nära elden, bränner sig, och fryser, om han kommer för långt ifrån den. Blir någon allt för högt uppsatt, så måste han hava ett gott huvud, om han icke skall få svindel, och dimpa ned. Blir någon däremot alltför mycket tillbakasatt, så oroar sig hans hjärta däröver, att han måste se alla kliva framom honom.

Men i namnet en god herde är ingen bokstav, som icke ingiver oss en god förhoppning. Herden vredgas icke över sina får, utan har gott tålamod med dem. Han för de friska på gott bete, han bär de svaga, han helar de sjuka, och sköter dem alla lika ömt. En sådan är vår Frälsare, den gode Herden, den trognaste Själasörjaren.

Låter det sorgligt och klagande, när var och en ibland oss måste säga med David (Psalt. 119:176): "Jag är som ett förlorat, vilsefarande får!", så är det desto tröstligare att överherden Jesus är kommen i världen att uppsöka och saliggöra det, som förtappat var. Vänd åter, vänd åter, du i världens lustar och nöjen förvillade, förtappade får! Här är den gode herden, som ingenting äger, varav han icke gör dig delaktig. Jorden har han redan givit dig, och himmelen har han redan lovat dig. På jorden har han underlagt allt dina fötter; ja, sol och måne, vindar och regn, sommar och vinter tjänar dig! Fordrar du ännu mer av din herde? Han, som utgivit sig själv för dig, skall ingenting dig förneka.

"Jag är", säger han, "den gode herden; en god herde låter sitt liv för fåren." Vem är, utom honom, en så god herde, att han vill dö för sin hjord? Världen är full av legoherdar, som blott avse egen vinning, och icke vakta hjordarna; utan då de se ulven komma, fly de och lämna dem i sticket. O avgudaherdar, som hjorden övergiva, svärdet komme över deras arm, och uppå deras högra öga; deras arm borttvine, och deras högra öga varde mörkt (Sak. 11:17).

Huru troget har icke Kristus däremot sörjt för våra själar, då han för dem uppoffrat sitt liv? Han såg de blödande fåren; hans kärlek helade deras sår. Han såg de sjuka och döende får; av kärlek dör han, på det de måtte få leva och hava nog. Vem har sålt, gripit och överlämnat Frälsaren? Vem, utom kärleken till oss? Vem har krönt honom med törnen och gisslat honom med skorpioner? Hans kärlek. Vem har fäst honom vid korset? Vem iskänkt för honom galla? Vem har nedsänkt honom i graven? Hans kärlek till sina får; ty alla hans fiender hade aldrig kunnat tvinga honom till vad hans kärlek, hans frivilliga kärlek för oss gjorde.

"Jag låter", säger han, "mitt liv för fåren." Ingen tager det ifrån mig, utan jag låter det av mig själv; jag haver makt att låta det, och jag har även makt att taga det igen. Andra människor måste dö; men Kristus har velat dö. Efter han ingen synd hade, så hade ej heller döden någon makt över honom, så vida han ej själv ville giva sig i dess våld, och detta var vad han frivilligt gjorde. Annars är herdens död även fårens död; ty när herden är borta, så kan ulven desto lättare bortrycka och förskingra den. Men Kristi död är liv för hans får; ty han är icke så död, att han förblivit död, utan han dog för att åter uppstå och för att införa till oss ett evinnerligt liv. Därför sörjer han icke blott i allmänhet för sin hjord, utan ock för varje får särskilt, att intet måtte förtappat varda. "Jag känner mina", säger han, "liksom jag känner Fadern." Liksom Fadern igenkände den gode Son, i vilken han hade ett gott behag, så igenkänner ock Jesus de sina, vilka han anför för sina får, sina utvalda, ja, såsom lemmar av hans kropp, älskar dem hjärtligen och har sitt välbehag i dem.

I samma förstånd säger David i Psalt. 1:6: Herren känner de rättfärdigas väg, men de orättfärdigas väg förgås. Herren känner väl även de gudlösas väg, men så, att han finner misshag därtill och vill icke se dem: däremot känner han de gudaktigas väg så, att han befrämjar den, styrker och leder dem, som därpå vandra, och framhjälper dem till målet. En så trogen, så öm själasörjare är Jesus Kristus, vår herde, vår Frälsare.

Men vad säger Jesus vidare i dagens Evangelium: Jag haver och andra får, som icke äro av detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst: och det skall varda ett fårahus och en herde. Härmed syftar Frälsaren på hedningarnas omvändelse, vilka före hans ankomst voro främlingar i Israel, utan delaktighet i dess samfund och Testamentets löften om frälsning och salighet genom Messias. Mosaiska ceremonialiska lagen utgjorde en oöverstiglig skiljemur mellan judar och hedningar. Ja, fiendskapen, hatet och bitterheten voro så stora, och gingo så långt, att även de av judarna, som omvände sig, icke kunde kväva dem. De förebrådde ju Petrus därför, att han hade umgåtts med hövitsmannen Kornelius och ätit hos honom (Apg. 1:2-3). Hedningarnas omvändelse var judarnas minsta bekymmer, och om fariseerna då och då, av ärelystnad eller annan orsak, befattade sig med sådant, så var det blott en ganska otjänlig omvändelse, i det de av ett avgrundsbarn gjort tvenne, dubbelt mer än de voro själva (Matt. 25:15).

Men desto större var vår Herre Jesu Kristi nåd, vilken förde dessa förtappade får till sitt fårahus, det är till sin kyrka och församling, och sålunda genom Evangelii predikan dem omvände, att numera även judar och hedningar utgöra en hjord, vilkas gemensamme herde Kristus är. Den hårda tjänstetid, som Jakob i hela sju år förrättade hos Laban medelst vaktande av dennes får, blev honom av Gud så rikligen vedergälld, att han på sin återfärd kunde säga: Nu är jag till två skaror vorden (1 Mos. 32:10). Likaledes har ock vår Frälsare för sitt svåra bemödande, för sina många sår, blivit så välsignad, att han vunnit tvenne skaror, tvenne flockar, i det han förenat judar och hedningar i en församling och blivit bådas herde. Denna församling förökar han stundligen, och vinner dagligen flera själar genom sitt Evangelium, dem han omvänder och till sig förer. O, vilken god Herde, vilken trogen Själasörjare, som med så stor, så innerlig kärlek vänt sitt hjärta till oss!

Ack, haven honom kär,
vår själavän han är,
så ädel, hög och präktig,
så väldig, stark och mäktig;
han kan vår själ försvara,
och i sin hand bevara.


Senare delen.

Låtom oss nu se till, huru vi måste giva honom vårt hjärta igen: Först måste vi använda vårt förstånd till hans kännedom, ty Kristus säger: Jag känner mina, liksom min Fader känner mig, och jag känner Fadern. Väl är vår kunskap om Kristus icke så fullkomlig, som hans om Fadern; ty vad vi veta är ringa. Likväl, fast vårt förstånd icke hinner utforska Jesu gudomliga väsende och att fullkomligt uppfatta alla detsammas hemligheter, har han i sitt ord för oss uppenbarat vad vi hava av nöden att därom veta. Dagliga erfarenheter lär oss, huru god och mild han är emot oss syndare; hela skapelsen ådagalägger hans välgärningar; och hans styrelse och försyn visa, huru väl han med oss menar.

Vi hava icke fått denna världens anda, utan den anda, som är av Gud, att vi veta kunna vad oss av Gud givet är. Det är en stor Guds välgärning, att vi hava undfått en förnuftig själ, därför är det ock billigt att vi därför använde allt vårt förstånd att förvärva oss en rätt kännedom av Gud och den han sänt haver, att icke han må nödgas över oss klaga med profeten Esaias: En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det intet, och mitt folk förstår det intet (kap. 1:3). I sanning är då en oärd bonde, som i sitt hjärtas enfaldighet ödmjukt vördar och tillbeder sin Skapare; långt förståndigare än den lärde, som icke tror på Gud, utan vill bevisa sin skarpsinnighet därutinnan, att han bemödar sig utplåna ur sitt hjärta den Guds kännedom, som honom medfödd blivit. En vis berömme sig intet av sin vishet; en stark berömme sig inte av sin starkhet; en rik berömme sig inte av sin rikedom; utan dne, som sig berömma vill, han berömme sig därav, att han vet och känner mig, att jag är Herren, som gör barmhärtighet, rätt och rättfärdighet på jorden; ty sådant behagar mig, säger Herren (Jer. 9:23-24).

Men det är icke nog, att vi känna Gud med förståndet: vi måste även underkasta honom vårt hjärta och vår vilja, samt av all vår själ honom hörsamma. Ordet höra, som Frälsaren i dagens text brukar, betyder i grundspråket både höra och lyssna till, höra med all uppmärksamhet. Liksom fåren följa sin herde, så måste vi kristna även följa vår trogne Själasörjare. Därför har han offentligen framställt sitt efterdöme i vårt Evangelium; att därigenom lära oss vad vår frid tillhör. Hans levnad är vår vägvisare, och hans gärningar vår själs ledare. Dessa måste vi troget följa. Om ett får vill följa sin herde, måste det trampa i hans fotspår för att undvika alla irrvägar; och skall en kristen följa sin Frälsare, måste han aldrig samtycka till någon uppsåtlig synd. Går fåret ur vägen och förlorar stigen, så blir det lätt ulvens rov: avviker en kristen från sin Frälsare, så står satan strax tillreds att anamma honom.

Gör man sig därför nu denna fråga: Huru skall en människa sin väg ostraffliga gå? Så finns därpå intet annat bättre svar, än detta: När hon ställer Frälsaren till förebild för sin vandel och icke från vägen avviker varken till höger eller vänster. Våra ögon äro ännu förmökrade; men vi hava dock sett nog för att erkänna Jesu makt och nåd i våra hjärtan, blott vi inrymme dem åt hans inneboende; och vi hava även sett nog för att i tro och ödmjukhet tillägna oss hans försonings förtjänst; och vem skulle vi väl hellre vilja giva vårt hjärta, än honom, den trogne Herden, den trognaste Själasörjaren?

Trogen är Herren, och i honom är intet ont. O, att vi blott menade troget även med honom, undveko det onda, alldeles överlämnade oss åt honom, och aldrig uraktläto vad han i Jer. 51:45 oss bjuder: Var och en undsätte sin själ för Herrens grymma vrede. Huru sker detta? Jo, när vi överlämna den i Guds hand, och give vårt hjärta åt honom, som så kärleksfullt givit oss sitt. Honom böra vi därför uppoffra hela vårt liv, och hans namn beständigt prisa och lovsjunga, vad än världen därom må tro och döma; ty den gudaktige lyssnar icke till världens omdöme, utan till Guds vilja och ära. Då få vi av Kristi mun höra de ljuva orden: "Jag känner de mina."

O, kära själ, du som hör denna röst, betänk då Syraks varning: "Se till att din gudsfruktan icke är ett skrymteri, och tjäna icke Gud med ett falskt hjärta." (1:36). Ty den rättfärdige Guden utforskar och känner dig: han prövar hjärtan och rannsakar njurarna. Vi hycklar du, syndiga människa? Menar du, att du kan förblinda ögonen på den allseende Guden? Han känner de sina, och om du än tvådde dig med lut, och toge där mycken såpa till, så synes dock din ondska dess mer för mig, säger Herren. Ty min ögon se uppå alla deras vägar, att de icke skola kunna gömma sig för mig, och deras missgärning är för min ögon ofördold (Jer. 2:22; 16:17). Vad hjälper det dig väl, om du ställer dig än så rättfärdig och yttre tillpyntad inför världen, då den evige Guden, som känner ditt hjärta, vet att det är elakt och befläckat med synd? Ve eder, I skrymtare, som ären lika de gravar, som utantill äro vitmenade, vilka utvärtes synas dägeliga, men innantill äro de fulla med de dödas ben och all orenlighet. Så synens ock I utvärtes för människorna rättfärdiga, men invärtes ären I fulla med skrymteri och odygd (Matt. 23:27-28). I ären de, som gören eder själva rättfärdiga för människor, men Gud vet edra hjärtan; ty det som för människor högt är, det stygges Gud vid (Luk. 16:15).

Därför, väl den människa, som kan oförskräckt säga med Hiskia: Tänk dock, Herre, huru jag för dig vandrat haver uti sanningen med fullkomligt hjärta, och haver gjort vad dig täckt varit (Jes. 38:3). Väl den, som kan med Petrus tröstligen åberopa Kristi allvetenhet, och på hans fråga: älskar du mig? giva detta svar: Herre, du vet allt, du vet att jag älskar dig (Joh. 21:17). Därför, min kristen! Så ofta en ond tanke uppstår hos dig, så kom ihåg att Gud känner de sina och allt, även dina hemligaste tankar. Blygs att tänka inför Gud, vad du blyges över inför människor att uppriktigt tillstå. Gör och tala intet i hemlighet, som du icke vågar offentligen göra och tala inför alla människor; ty Gud ser in i det dolda och utforskar allting, så att ingen tanke uppstiger i din själ, intet ord svävar på din tunga, och ingen föresats tilldanas i hela din levnad, som ha icke vet och känner.

Men har du ett gott samvete, så gläd dig; ty Kristus, din trogne herde, känner dig, och den, som känner dig, älskar dig. Han känner de tankar, du hyser om honom, och ser dem från fjärran, innan de uppstodo i ditt hjärta. Han känner dina tårar, och ser dem långt ifrån, innan de ännu komma fram i dina ögon. Han känner din lycka och olycka, och ser båda från fjärran, innan någondera drabbade dig. Är du ett fattigt, förhungrat får, som världen icke vill vidkännas, o, trösta dig! Herren känner de sina. Är du så föraktad, att dina egna vänner, och de vilka du förut gjort gott, icke vilja känna dig - så trösta dig; Herren känner de sina. Vad bekymrar det oss, om tjänarna icke känna oss, om vi endast stå i gott förstånd med Gud? Det är oss en ringa ting att dömas av människorna och att av dem smädas och misshandlas. Här äro vi de förborgade, ty vårt liv är förborgat i Kristus med Gud, men när edert liv Kristus uppenbarad varder, då varder I ock uppenbarade med honom i herrligheten (Kol. 3:3). Här äro vi såsom främmande, och vad bekymrar det väl en främling, om man på hans färd känner honom, eller icke? I sitt fädernesland bliver han nog känd, om något gott är hos honom. Här äro vi i denna världen såsom främlingar: om få eller många där känna oss, gör oss lika mycket. Om vi där endast uppföra oss så, att vi däruppe, i vårt rätta fädernesland bliva väl emottagna, så kunna vi vara nöjda. Vad kan vara oss gladare, än Jesu ord: Fröjder eder, att edra namn äro skrivna i himmelen (Luk. 10:20)!

O, ve de getter, till vilka Herren Jesus måste säga: Jag känner eder icke! Väl åter de får, om vilka han säger: Jag känner de mina, ty deras namn äro skrivna i himmelen. Jakob kände de får för sina, som voro spräckliga och fläckiga (1 Mos. 30:32), och Kristus skulle icke känna sina, som han besprängt med sitt blod och med sitt korstecken betecknat! Känner han oss nu för de sina, så tron ej att han skulle låta oss något fattas. Var och en sörjer för sitt, och Kristus skulle icke göra det, utan förgäta de sina? Bort det! Så länge denne gode Herde, denne trogne Själasörjare vakar, vaktar, vårdar och leder oss, kunna vi trygga gå vår bana, trots ulvens list och djävulens snaror; ty hans stav skyddar och hans mäktiga arm försvarar den honom så dyrbara hjorden.

Värda åhörare. Vare det nu vårt ivrigaste bemödande, vår heligaste föresats att bereda oss värdiga till denna Jesu Kristi nåd och omsorg för oss arma syndare. Vandren alltid i den gode Herdens fotspår! Bedjen Gud om bistånd att undvika ulvens, det är djävulens, världens och köttets stämplingar emot vårt timliga och eviga väl, och att med en ostrafflig vandel och ädla handlingar alltid nalkas honom, den gode Herden och den trognaste Själasörjaren, i det fasta uppsåt att aldrig vika ur den väg, varpå han för och ledsagar de sina! Ja, måtte vi, älskade vänner, alltid med tillförsikt kunna säga var för sig:

Jag är viss och därpå liter,
varken livet eller död
mig ifrån min Jesus sliter:
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från din kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.

Det Gud alla nådeligen förläne för den gode Herdens, den dyre Frälsarens Jesu Kristi skull! Amen.