Ve Israels herdar, vilka föda sig själva; skulle icke herdarna föda hjorden? Men I äten det feta, och kläden eder med ullen, och slaktaden det gödda; men fåren villen I icke föda. De svaga stärkten I icke, och de sjuka heladen I icke, det såra förbunden I icke, det förvillade hämtaden I icke igen, och det borttappade uppsökten I icke.
Med dessa skarpa och allvarsamma Herrens ord till Israels herdar begynner jag min predikan på denna för mig så viktiga dagen. Ingen falsk och otrogen lärare borde kunna höra dessa orden utan stor förskräckelse; och själva de rättsinniga herdarna komma i stort bekymmer, när de betrakta dem. O, mina vänner! Det är icke så lätt att vara präst, som den blinda hopen inbillar sig. Det är icke så lätt att vara lärare, som mången åhörare tror, och mången lärare menar. När herden skall göra räkenskap för vart får, när själasörjaren skall göra räkenskap för var själ, då får han veta, vad predikoämbetet betyder.
Jag säger då om igen de orden, som blivit min ingång i dag. Jag säger dem med stor fruktan och bävan i anseende till mig själv. Jag säger dem icke utan stor betänksamhet, och till min egen varning. Jag säger dem, och Gud låte dem rätt kraftigt röra mitt hjärta på denna min avskedspredikodag, och i alla mina livsdagar. Jag säger dem, och när I, som ären åhörare, hören detta, så bedjen Gud för edra lärare, som hava en så tung börda liggande på svaga människoaxlar:
Ve Israels herdar, vilka föda sig själva; skulle icke herdarna föda hjorden? Men I äten det feta, och kläden eder med ullen, och slaktaden det gödda; men fåren villen I icke föda. De svaga stärkten I icke, och de sjuka heladen I icke, det såra förbunden I icke, det förvillade hämtaden I icke igen, och det borttappade uppsökten I icke. (Hes. 34:2-4)
Ve Israels herdar, säger Gud. Ack, att han icke hade orsak till att säga: Ve Sveriges herdar! O, det står fasligt till i predikoämbetet, när Gud skall hava orsak till att ropa ve över herdarna. Ack, ack, när detta ve skall drabba den otrogne herden, som är liknöjd om ulven bortsläpar Kristi får till helvetet; när detta ve kommer för honom i döden, och skall ljuda i hans öron på domens dag, vart vill han då taga vägen? Ve honom, när själarnas blod skall krävas utur hans händer; ve honom, när han skall framträda för Kristi domstol, och göra reda för den dyra hjorden, som Kristus köpte med sitt blod! Ack, mildaste Jesus, bevara mig, att icke detta ve må drabba mig. Ve Israels herdar!
Men varför ropar Gud ve över dem? Därför, att de endast födde sig själva, men icke Kristi hjord; därför, att de gjorde sig endast vällustiga dagar på jorden, men frågade icke efter, om fåren blevo den eviga dödens slaktoffer; därför, att de åto det feta och slaktade det gödda, men Kristi dyrköpta får släppte de på magert bete; de födde dem icke med det kraftiga, det levande Guds ord.
Och, min Gud, månne kristenheten har sådana herdar ännu? Ja, tyvärr finnas de! Gud give de icke funnos till allt för stor mängd! Ännu har Gud orsak till att ropa till många lärare i vår kristenhet: I herdar, I herdar, I föden icke hjorden! I ären ej måna om mina får, för vilka min Sons blod har runnit. I frågen mera efter fårens ull, än efter fåren själva; mer efter människornas penningar, än efter människorna själva; mer efter jordisk vinst, än efter den största vinsten, vinna själar; mer efter edra världsliga inkomster, än efter den stora inkomsten, att kunna leverera frälsta får i överherdens Jesu händer; mer efter jord och mull, och värld, än efter själarnas himmel och salighet.
Det går ett svagt får i eder församling, och det får gå där; I stärkten det icke. Där ligger ett andligen sjukt får, och det får ligga där. I helen det icke. Där går ett får, som släpas med svidande samvetssår; men I förbinden det icke. Där vankar ett förvillat får; men det rör eder icke; I hämten det icke igen. Och där borta löper ett borttappat får till sin olycka; men I uppsöken det icke.
Ack, är det icke ömkligt, att Herren skall vara nödsakad att tilltala många herdar på detta skarpa sätt? Är det icke förskräckligt, att Gud skall vara nödsakad till att ropa: Ve herdarna! Ve herdarna!
Välsignade åhörare! Det är ej underligt, att dessa orden hava fallit mig synnerligen i hågen, då jag skulle bereda mig till predikan på en dag, så märklig och beveklig för min själ, som denna. Äntligen har jag, svaga stoft, med matta kropps- och själskrafter hunnit uppleva denna dagen. Äntligen äro mina ämbetsår i denna staden, något över tio år, bortflugna snarare än en vävspole, och äro förledna utan all förtövan (Job 7:6). Äntligen har jag hunnit upp en dag, på vilken jag får tacka min nådige Gud i himmelen för all den styrka han meddelat min svaga kropp och min fattiga själ, under dessa tio åren. Äntligen får jag ännu en gång tillfälle att tala några väckande avskedsord på ett rum, dit jag så ofta uppstigit, och där jag så ofta stått med skälvande knän och stort bekymmer.
Palmsöndag! Du är en stor dag för mig. På dig skall jag utgjuta mitt hjärta i Guds sköte, och säga mitt hjärtas mening till de återlösta själar. I dag handlar evangelium om Herrens Nattvard. Ack, en stor, en oförliknelig text: jag har ofta på detta rummet predikat om Herrens Nattvard. Ofta har jag ropat mig hes på de ovärdiga nattvardsgäster, att de skulle besinna sig och icke löpa som svin till Herrens bord. Gud vet vad det har verkat. Hos de flesta verkar det väl ingenting i dessa bedrövliga tider. Men har jag ropat fruktlöst i tio års tid, ack, I ovärdiga kommunikanter, så låten då icke denna min avskedspredikan vara utan frukt i edra själar!
Ack, alla dessa fåren har den gode herden lidit döden för! I dag tänker jag hålla ett avskedstal till dem allesammans. I svaga får! Gud give mig nåd till att stärka eder i dag! I sjuka får! Gud give mig nåd till att hela eder i dag! I sårade får! Gud give mig nåd till att förbinda eder i dag! I förvillade får! Gud give mig nåd till att hämta eder igen i dag! I borttappade får! Gud give mig nåd till att uppsöka eder i dag!
O Gud, du har styrkt mig i så många predikningar på denna predikstol, styrk mig nu också i dag! O Jesus, rör våra kommunikanters hjärtan på denna dagen, då det predikas om din instiftade Nattvard! O du helige Ande, hjälp mig, som för andans ämbete, att mig måtte given varda en öppen dörr till något människohjärta i dag! Därom beder jag dig; hör mig, milde Herre Gud! Amen!
Fader vår, som är i himmelen...
EVANGELIUM: 1 Kor. 11:23-29
I anledning härav betrakta vi nu i Herrens namn:
Ett avskedstal, ställt till Kristi dyrköpta får av flera slag.
Jag tänker ställa detta avskedstal
1) till de borttappade fåren, dem jag ärnar uppsöka,
2) till de förvillade fåren, dem jag ärnar hämta igen,
3) till de sjuka fåren, dem jag ärnar hela,
4) till de sårade fåren, dem jag ärnar förbinda, och
5) till de svaga fåren, dem jag ärnar stärka.
- - -
Ett urval predikningar av väckelseprästen Lars Linderot (1761-1811), komminister i Tölö, utlagda på nätet från och med Linderot-året 2011, då det gått 250 år sedan hans födelse och 200 år sedan hans död. Linderot har inte utan skäl kallats "lagisk" och "helvetespredikant". Samtidigt är han oftast tydligt förankrad i Jesus' egen undervisning. Och ibland glimtar det till av såväl en folklig humor som ett hjärtevärmande evangelium.
onsdag 25 mars 2015
Femte söndagen i fastan - Kristi oskyldighet
Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig. Så beder, älskliga åhörare, den store och gudfruktige konung David under sin oförtjänta förföljelses tid. Han hade alltid vant sig vid att två sina händer i oskyldighet, och hans hjärta var ostraffligt; icke destomindre blev han likväl dagligen plågad, förtalad, smädad och förföljd. Då grep han till bönens vapen, och ropade till Gud: Herre! skaffa mig rätt; ty jag är oskyldig (Psalt. 26:1).
Här kanske någon invänder: Huru understår sig David att så starkt pocka på sin oskuld, då var man vet, att han ofta och grovt syndade, samt att han på ett annat ställe (Psalt. 143:2) bönfaller: Herre! gack icke till doms med din tjänare, ty för dig är ingen levande rättfärdig? Det är sant: för Gud är ingen levande rättfärdig; ingen människa är så oskyldig, att hon, genom egen förtjänst, kan bestå inför Guds stränga domstol. När det kommer därhän, så måste vi alla rent ut bekänna med Job (9:2-3): Jag vet det fast väl, att så är, att en människa icke kan bestå rättfärdig inför Gud; täckes henne träta med honom, så kan hon icke svara honom ett emot tusende.
Men när David säger: Herre, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig, så begär han icke att pråla inför Gud med sin helighets rykte, utan han talar om sin saks rättfärdighet mot sina obilliga förföljare. Dessa önskar han väl intet ont; dock beder han, att Gud ville skaffa honom rätt; det är: skydda honom emot dem, och ställa hans rättfärdiga sak i dess rätta ljus. Herre, beder han därför, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig.
Väl kan oskulden ofta förtryckas, men dock icke fullkomligt förstöras; Gud är dess rätts försvarare och bevarare. Vattuströmmarna upphäva sina vågor, de äro stora och brusa förfärligt högt; men ännu större och högre är den Gud, som skaffar dem rätt, vilka orätt lida. Av sådan anledning sade David till Saul (1 Sam. 20): Herren varder väl varjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro. Utgången har ock strax därefter visat det; ty Gud skaffade David rätt och hämnade hans oskuld; då däremot Saul fick plikta för sin ondska och elakhet.
I dagens heliga evangelium visas oss huru oskyldigt Jesus, Davids Son, måste lida; dock har hans himmelske Fader skaffat honom rättvisa och räddat hans kränkta ära, så att han kunde säga: Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som därefter söker och dömer - det är min Fader, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud, och dock icke kännen.
Så talar den frimodige Frälsaren, som "ingen synd hade", då däremot den saktmodige David, som visste sig vara, som andra, en svag, syndig människa, ej djärvdes på den bannande Simei taga straff, utan sade blott till sina tjänare, som ville slå honom: Låt honom banna, ty Herren haver budit honom banna David (2 Sam. 16:5,10).
Davids tanke var denna: Gud har, efter sitt visa och heliga råd, försatt mig i detta elände, och låtit Simei däruti finna ett tillfälle, som han visst länge önskat, att utan fruktan och anseende utösa sitt hjärtas ondska över mig; följaktligen må han göra det onäpst, liksom det skedde på Guds befallning. Ho kan nu säga: vi gör du så?
Vi veta för övrigt, att världens sätt att belöna det goda är sådant, och att ingen undgår dess smädelystnad. Vem var heligare, vem var oskydligare än Jesus, den Eviges Son? Likväl se vi av dagens Evangelium, att han blev gruvligen hånad och smädad, ja, ännu värre nedskälld och förbannad än David; men sanningen var hans skärm och sköld emot alla lögnens mordpilar. Hans fiender gingo bort, betäckta med blygd, och hans oskuld segrade.
Värda åhörare: Detta skall idag bliva ämnet för vår andakt. Gud give oss sin anda och nåd att känna sig och den han sänt haver, Jesus Kristus! Måtte vi så betänka vår dyre Frälsares oskuld, att vår tro vinner större styrka, och vårt hjärta större förmåga att vandra efter det mönster, som han i dag för oss framställer! Härtill utbedja vi oss hans nåderika bistånd i Jesu egen bön: Fader vår...
EVANGELIUM Johannes 8:46-59
Ämnet för vår andakt skall bliva:
Kristi oskyldighet
1) smädad och hånad
2) försvarad och rättfärdigad
Votum
O Jesus, du oskyldiga och obefläckade Guds Lamm! Förbarma dig över oss, och giv oss din anda och nåd till ditt ord, att vi må lära att efterfölja din oskyldighets fotspår, fördraga med tålamod allt ont, och lida med gott samvete all orätt! Amen.
Förra delen:
Kristi oskuld smädad och hånad.
Davids 7:e psalm har till ingress: "Davids oskyldighet", emedan den oskyldige Konungen däruti försvaras emot hans fienders skymliga tillmälen. Vårt Evangelium i dag kan också ingen mera passande överskrift få än "Kristi oskuld", ty oskulden talar här ur Frälsarens mun, då han spörjer sina fiender: Vilken av eder straffar mig för synd?
Icke desto mindre blev han gruvligt smädad av judarna. "Säga vi icke rätt - frågade de - att du är en samarit och haver djävulen?" Samariterna, bör man veta, hade skilt sig från judiska kyrkan, och voro icke allenast i åtskilliga viktiga religionsstycken söndrade från judarna, utan levde även med dem i största osämja, isynnerhet sedan några samariter hade orenat templet i Jerusalem medelst dit inkastande av ben efter lik. Då nu de smädlystna judarna icke kunde förebrå den oskyldige Jesus någon last eller odygd, så föllo de på det rådet, att beskylla honom för irrlärlighet, och kallade honom på spe en samarit, det vill säga en kättare, en svärmare, ur vilken djävulen, och ingen god ande, talar.
Jeremias klagade på sin tid (Jer. 15:10): Ack, min moder, att du mig fött haver, över vilken var man jadut ropar i hela landena; haver jag dock uppå ocker varken lånt eller tagit; likväl bannar mig var man. Ännu mera är det att undra över, att man med vår oskyldige Frälsare så tvistat och mot honom utfarit. Icke ockrade han, icke handlade han, eller på något sätt gjorde judarna förfång - varför nedskällde och smädade de honom då?
Jo, han hade högligen förtörnat dem i sin skarpa straffpredikan, där han säger: Den där av Gudi är, han hörer Guds ord; därför hören I icke, att I icke ären av Gudi. I deras egen tanke hade de hittills alltid varit Guds käraste och frommaste barn. Då nu Jesus ville betaga dem deras falska inbillning, och straffade deras otro, olydnad och förhärdelse, vände de saken åt annat håll, och utskreko honom, av hämndgirighet, för en samarit, en kättare, ett djävulens foster. Häri liknade de sina förfäder, om vilka Amos säger (Am. 5:10): De äro honom gramse, som dem uppenbart straffar, och hava en styggelse vid dem, som hälsosamt lärer.
Så länge Natan blott liknelsevis talar om en rik man, som fråntagit den fattige hans enda får, då ivrar David emot sådan obillighet och yttrar i sin vrede, att så framt Herren lever, skall den mannen, som så gjorde, döden dö; men när Natan rent ut säger: "Du är denna mannen!", då kan ej var och en så överlämna sig själv, att han säger med David: "Jag haver syndat mot Herren." Säger Jesus till judarna: I hören icke, ty I ären icke av Gudi, så, i stället för att rannsaka sina hjärtan och göra bot och bättring, ropa de med fullt uppsåt att hämnas med en smädelse: "Du är en samarit och haver djävulen."
Den vällustälskande filosofiska sekt, som man kallat epikureer, säga allt för öppenhjärtigt (Vish. 2:12,14): "Låt oss vakta efter den rättfärdige, ty han gör oss mycken olust, och sätter sig emot våra gärningar, och straffar oss, att vi synda emot lagen, och utropa vårt väsende för synd, samt straffar vad vi i hjärtat hava." De skenheliga fariseerna äro icke så uppriktiga, att de skulle bekänna, var det onda sitter hos dem: tvärtom måste religionen tjäna till täckmantel för deras skalkaktighet, i det de föregiva sig icke hata Jesus därför, att han näpser dem och säger dem sanningen, utan därför, att han är en samarit, en kättare, en villoande, en fiende till judiska folket, och haver djävulen. Som det står att läsa i Pred. 10:3: Och ändå, att den galne själv galen är i sina anslag, håller han likväl alla för galna - så gick det även här: de, som själva voro djävulens slavar, ville besudla den oskydlige Jesus med deras syndagalla.
Då nu Frälsaren hade låtit förstå att den som ville gömma hans tal, icke skulle se döden till evig tid, då först mente de sig rätt hava skäl att smäda och förbanna honom. "Nu," säga de, "hava vi förnummit att du haver djävulen; Abraham är död och profeterna, och du säger: vilken som gömmer mina ord, han skall icke smaka döden evinnerligen. Är du mer än vår fader Abraham, som död är? Profeterna äro ock döda, vem gör du dig självan?"
I detta inkast röjas på en gång deras okunnighet och deras ilska; deras okunnighet, i det de icke rätt förstodo Frälsarens ord, ej heller erkände att han i alla avseenden var större än Abraham och profeterna; och då de så väl av hans underverk, som ock de om honom uppfyllda profetiorna ganska lätt hade kunnat komma till en bättre kännedom om hans person och ämbete, så var deras halsstarriga föregivande, att de ej kände saken, en verkan av deras elakhet och ilska, och bevisade att de blott sökte skäl att skenbarligen smäda och skymfa.
Än föraktade de honom för hans födelseorts skull och frågade: "Skall Kristus komma från Galileen? Därifrån har ännu inge profet kommit." Än bespottade de honom, att hans anhängare endast vore av sämre folkklassen, och inga förnäma, ansedda personer; då hette det: "Icke haver någon av översteprästerna eller fariseerna trott på honom, utan detta folket, som icke vet lagen, är förbannat." (Joh. 7:41f). Botade han en blind på sabbaten, så hette det strax: "Denna mannen är icke av Gudi, efter han icke håller sabbaten."
Även av hans ord, att den, som gömmer hans ord, skall icke dö, togo de ingen anledning att begära ytterligare förklaring, huru de skulle rätt förstås och tydas, utan blott gladde sig däråt, att de hade en förevändning till deras beskyllning att han föraktade Abraham och profeterna och måste därför hava djävulen.
Så grova och hårda dessa smädelser än voro, så grundligt hava de ock blivit vederlagda, och vilket jag skall bjuda till att bevisa i denna predikans
Senare del:
Kristi oskuld försvarad och rättfärdigad.
Med hela en oskyldigs frimodighet framträder Jesus sina smädare under ögonen och frågar: Vilken av eder straffar mig för synd? Han hade ju ingen synd begått, och aldrig hade ett osannfärdigt ord kommit över hans läppar. Ehuru hans ovänner hade utskrikit honom för att vara än en drinkare, än en folkförförare, än en stackare, som umgicks med publikaner och syndare, än en Beelsebubs stallbroder, kunde de likväl icke bevisa vad de sade, eller få något syndigt påbördat honom, ty hela hans levnad var helig och obefläckad, och hans ord var icke annat än Guds ord, så att han kunde rätt säga: Min lärdom är icke min, utan hans, som mig sänt haver. Vilken som vill lyda hans vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gudi, eller om jag talar av mig själv (Joh. 7:16-17). Den av Gudi är, han hörer Guds ord.
Fromma hjärtan, som älskade sanningen, och voro av Gud upplysta och regerade, gåvo ock villigt rum åt sanningen av Kristi lära, och erkände densammas helighet: de hörde Guds ord av honom, trodde och lydde. Men att flera av judarna ej ville höra, ej lyda det, härrörde därav, att de ej voro av Gudi och ej läto Guds anda verka hos sig, utan fastmer smädade den oskyldige Jesus, och påstodo honom hava djävulen. Men Jesus svarade: Jag haver icke djävulen, utan jag prisar min Fader, och I haven försmädat mig. Allt vad han lärde syftade på förherrligandet av den store Gudens ära, och att förstöra djävulens rike.
Därför uthärdade han ock all smälek av världen med exempellöst tålamod, och blev fast vid sitt beslut: Jag söker icke min pris. Han sökte icke egna fördelar, utan levde frivilligt i sådant armod, att han platt intet ägde, varpå han kunde luta sitt huvud. Så sökte han ej heller sin egen pris, utan hastade undan där man tillbjöd honom kunglig makt och värdighet. Hade han renat spetälska, återgivit döva hörseln och dumbar talet, så förbjöd han icke blott de onda andarna, utan ock sina egna lärjungar att säga det för någon.
Därför kunde han ock med fog säga: Jag söker icke min pris, utan min Faders, och den är väl till, som därefter söker och dömer. Ju mera han förnedrade sig själv, desto högre blev han ärad och upphöjd genom sin himmelske Faders vittnesbörd, och flera gånger genom röster från himmelen: Denne är min käre Son, i vilken jag haver ett gott behag; honom hörer. (Matt. 3:17). Jag haver förklarat honom och vill återigen förklara honom (Joh. 12:28). Då han uppenbarad vart i köttet, vart han även rättfärdiggjord i andanom, genom den Helige Andes utgjutelse, genom hans underverk, och genom hans ords livgivande kraft, varpå det eftertryckliga bedyrandet kommer i vårt dagsevangelium: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.
Då människorna trodde på djävulens ord, är synden, och genom synden döden kommen i världen, och har således döden makt över alla människor, efter de alla syndat hava. Men den, som i sann tro anammar Kristi ord och gömmer det, han skall icke se döden till evig tid. "Ty ehuru även de troende dö, är dock deras död egentligen ingen död, utan fastmer en bortgång till ett bättre liv. De hava genom döden framträngt till livet. För de oförståndiga synas de, såsom de dödde, och deras avlidande varder räknat för en pina, och deras avfärd för ett fördärv, men de äro i frid." (Vish. 31:2-3).
De rättfärdigas själar leva och vila i Guds hand; väl är kroppen underkastad förruttnelse, men den bliver icke död för beständigt, utan skall på den yttersta dagen uppväckas och bliva lik Jesu förklarade och odödliga lekamen, i kraft av Frälsarens löfte: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.
På judarnas spefulla inkast huru orimligt det var av Jesus att lova andra odödlighet, då han själv efter deras begrepp var en dödlig människa, som måste dö såväl som Abraham och profeterna, svarade han: Är det så, att jag prisar mig själv, så är min pris intet; min Fader är den, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud. Och I kännen honom dock intet.
I detta Kristi tillkännagivande ligger intet högmod, utan blott en vink av hans av sin himmelske Fader erhållna höga makt; därför tillägger han ock strax: Om jag sade att jag icke kände honom, vore jag en ljugare liksom I, men jag känner honom och håller hans tal. Och ännu ytterligare: Abraham, eder fader, fröjdades att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad. Nu förgick dem allt tålamod: "Vad!" - ropade de - "femtio år haver du icke ännu, och Abraham haver du sett?"
Detta allt bevisar, att de ej förstodo Frälsaren, utan trodde att han ville driva gäck med dem, helst Abraham var död nära tvåtusende år förut, och Jesus besvarade deras infall med försäkran: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag." I vreden upptogo de stenar för att kasta på honom, men Jesus gömde sig undan och gick ut av templet.
Vi hava nu, värdaste åhörare, förklarat huru Kristi oskyldighet blivit smädad av nedriga fiender, och försvarad och rättvisad av hans himmelske Faders och tusentals andras vittnesbörd. Låtom oss nu fråga oss själva till vilkendera klassen vi höra.
Ännu finna judarna, Gudi klagat, bland oss kristna många med dem likasinnade stallbröder, som förneka, smäda och förringa Jesu gudomliga sanning, samt anse honom på det högsta för en vis och upplyst man på sin tid. Månne sådana i sitt hjärta icke finna vederläggningen av sin galna otro, och månne de i sin fräckhet ej överträffa de forna judarna, som ej begrepo hans ankomst, ej hade därav sett och rönt de hälsosamma följderna?
Låtom oss, mina vänner, hjärtligt bedja för dessa vilseförda, och icke söka oss till deras mängd, som skämmas vid Kristus och hans Evangelium! En sann, en uppriktig kristen erkänner med ödmjuk undergivenhet det stora verket, som Jesus med sitt människoblivande fullbordat till alla deras eviga frälsning och salighet, som tro på honom. Han sjunger av uppriktigt hjärta, av rent uppsåt och med fullt allvar:
Jesus är min vän den bäste,
vilkens like aldrig är.
Skall då jag så med de fleste
övergiva honom här?
Ingen skall mig kunna skilja
ifrån den mig har så kär;
en skall vara bägges vilja
alltid här, och evigt där.
Han har döden för mig lidit,
ingen skall fördöma mig;
hos sin Fader för mig bedit,
det mig gagnar eviglig.
Ho är den, som vill förklaga
den han själv utkorat har?
Ho vill ifrån honom draga
den han har i sitt försvar?
Jag är viss och därpå liter:
varken liv, ej heller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.
Låtom oss därför, älskliga åhörare, förenade anropa om nåd och förmåga att vandra i den store Mästarens heliga fotspår, och tåligt fördraga, om världens barn för hans bekännande skall överhopa oss med förakt och förföljelse.
Vi hava i dag följt denne vår dyre själavän genom dess förnedringstillstånd till dess herrliga upphöjelse. Måtte det alltid bliva vår tröst, att vad vi lida, är och bliver ett intet mot vad han för vår eviga frälsning nödgats genomgå, och att vi även en dag efter jordlivets slut, få, till lön för vår beständighet i tron, den Gud oss nådigt förläne, deltaga i hans herrlighet, och se honom såsom han är.
Honom vare ära, lov och pris ifrån evighet till evighet! Amen.
Här kanske någon invänder: Huru understår sig David att så starkt pocka på sin oskuld, då var man vet, att han ofta och grovt syndade, samt att han på ett annat ställe (Psalt. 143:2) bönfaller: Herre! gack icke till doms med din tjänare, ty för dig är ingen levande rättfärdig? Det är sant: för Gud är ingen levande rättfärdig; ingen människa är så oskyldig, att hon, genom egen förtjänst, kan bestå inför Guds stränga domstol. När det kommer därhän, så måste vi alla rent ut bekänna med Job (9:2-3): Jag vet det fast väl, att så är, att en människa icke kan bestå rättfärdig inför Gud; täckes henne träta med honom, så kan hon icke svara honom ett emot tusende.
Men när David säger: Herre, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig, så begär han icke att pråla inför Gud med sin helighets rykte, utan han talar om sin saks rättfärdighet mot sina obilliga förföljare. Dessa önskar han väl intet ont; dock beder han, att Gud ville skaffa honom rätt; det är: skydda honom emot dem, och ställa hans rättfärdiga sak i dess rätta ljus. Herre, beder han därför, skaffa mig rätt, ty jag är oskyldig.
Väl kan oskulden ofta förtryckas, men dock icke fullkomligt förstöras; Gud är dess rätts försvarare och bevarare. Vattuströmmarna upphäva sina vågor, de äro stora och brusa förfärligt högt; men ännu större och högre är den Gud, som skaffar dem rätt, vilka orätt lida. Av sådan anledning sade David till Saul (1 Sam. 20): Herren varder väl varjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro. Utgången har ock strax därefter visat det; ty Gud skaffade David rätt och hämnade hans oskuld; då däremot Saul fick plikta för sin ondska och elakhet.
I dagens heliga evangelium visas oss huru oskyldigt Jesus, Davids Son, måste lida; dock har hans himmelske Fader skaffat honom rättvisa och räddat hans kränkta ära, så att han kunde säga: Jag söker icke efter min pris; den är väl till, som därefter söker och dömer - det är min Fader, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud, och dock icke kännen.
Så talar den frimodige Frälsaren, som "ingen synd hade", då däremot den saktmodige David, som visste sig vara, som andra, en svag, syndig människa, ej djärvdes på den bannande Simei taga straff, utan sade blott till sina tjänare, som ville slå honom: Låt honom banna, ty Herren haver budit honom banna David (2 Sam. 16:5,10).
Davids tanke var denna: Gud har, efter sitt visa och heliga råd, försatt mig i detta elände, och låtit Simei däruti finna ett tillfälle, som han visst länge önskat, att utan fruktan och anseende utösa sitt hjärtas ondska över mig; följaktligen må han göra det onäpst, liksom det skedde på Guds befallning. Ho kan nu säga: vi gör du så?
Vi veta för övrigt, att världens sätt att belöna det goda är sådant, och att ingen undgår dess smädelystnad. Vem var heligare, vem var oskydligare än Jesus, den Eviges Son? Likväl se vi av dagens Evangelium, att han blev gruvligen hånad och smädad, ja, ännu värre nedskälld och förbannad än David; men sanningen var hans skärm och sköld emot alla lögnens mordpilar. Hans fiender gingo bort, betäckta med blygd, och hans oskuld segrade.
Värda åhörare: Detta skall idag bliva ämnet för vår andakt. Gud give oss sin anda och nåd att känna sig och den han sänt haver, Jesus Kristus! Måtte vi så betänka vår dyre Frälsares oskuld, att vår tro vinner större styrka, och vårt hjärta större förmåga att vandra efter det mönster, som han i dag för oss framställer! Härtill utbedja vi oss hans nåderika bistånd i Jesu egen bön: Fader vår...
EVANGELIUM Johannes 8:46-59
Ämnet för vår andakt skall bliva:
Kristi oskyldighet
1) smädad och hånad
2) försvarad och rättfärdigad
Votum
O Jesus, du oskyldiga och obefläckade Guds Lamm! Förbarma dig över oss, och giv oss din anda och nåd till ditt ord, att vi må lära att efterfölja din oskyldighets fotspår, fördraga med tålamod allt ont, och lida med gott samvete all orätt! Amen.
Förra delen:
Kristi oskuld smädad och hånad.
Davids 7:e psalm har till ingress: "Davids oskyldighet", emedan den oskyldige Konungen däruti försvaras emot hans fienders skymliga tillmälen. Vårt Evangelium i dag kan också ingen mera passande överskrift få än "Kristi oskuld", ty oskulden talar här ur Frälsarens mun, då han spörjer sina fiender: Vilken av eder straffar mig för synd?
Icke desto mindre blev han gruvligt smädad av judarna. "Säga vi icke rätt - frågade de - att du är en samarit och haver djävulen?" Samariterna, bör man veta, hade skilt sig från judiska kyrkan, och voro icke allenast i åtskilliga viktiga religionsstycken söndrade från judarna, utan levde även med dem i största osämja, isynnerhet sedan några samariter hade orenat templet i Jerusalem medelst dit inkastande av ben efter lik. Då nu de smädlystna judarna icke kunde förebrå den oskyldige Jesus någon last eller odygd, så föllo de på det rådet, att beskylla honom för irrlärlighet, och kallade honom på spe en samarit, det vill säga en kättare, en svärmare, ur vilken djävulen, och ingen god ande, talar.
Jeremias klagade på sin tid (Jer. 15:10): Ack, min moder, att du mig fött haver, över vilken var man jadut ropar i hela landena; haver jag dock uppå ocker varken lånt eller tagit; likväl bannar mig var man. Ännu mera är det att undra över, att man med vår oskyldige Frälsare så tvistat och mot honom utfarit. Icke ockrade han, icke handlade han, eller på något sätt gjorde judarna förfång - varför nedskällde och smädade de honom då?
Jo, han hade högligen förtörnat dem i sin skarpa straffpredikan, där han säger: Den där av Gudi är, han hörer Guds ord; därför hören I icke, att I icke ären av Gudi. I deras egen tanke hade de hittills alltid varit Guds käraste och frommaste barn. Då nu Jesus ville betaga dem deras falska inbillning, och straffade deras otro, olydnad och förhärdelse, vände de saken åt annat håll, och utskreko honom, av hämndgirighet, för en samarit, en kättare, ett djävulens foster. Häri liknade de sina förfäder, om vilka Amos säger (Am. 5:10): De äro honom gramse, som dem uppenbart straffar, och hava en styggelse vid dem, som hälsosamt lärer.
Så länge Natan blott liknelsevis talar om en rik man, som fråntagit den fattige hans enda får, då ivrar David emot sådan obillighet och yttrar i sin vrede, att så framt Herren lever, skall den mannen, som så gjorde, döden dö; men när Natan rent ut säger: "Du är denna mannen!", då kan ej var och en så överlämna sig själv, att han säger med David: "Jag haver syndat mot Herren." Säger Jesus till judarna: I hören icke, ty I ären icke av Gudi, så, i stället för att rannsaka sina hjärtan och göra bot och bättring, ropa de med fullt uppsåt att hämnas med en smädelse: "Du är en samarit och haver djävulen."
Den vällustälskande filosofiska sekt, som man kallat epikureer, säga allt för öppenhjärtigt (Vish. 2:12,14): "Låt oss vakta efter den rättfärdige, ty han gör oss mycken olust, och sätter sig emot våra gärningar, och straffar oss, att vi synda emot lagen, och utropa vårt väsende för synd, samt straffar vad vi i hjärtat hava." De skenheliga fariseerna äro icke så uppriktiga, att de skulle bekänna, var det onda sitter hos dem: tvärtom måste religionen tjäna till täckmantel för deras skalkaktighet, i det de föregiva sig icke hata Jesus därför, att han näpser dem och säger dem sanningen, utan därför, att han är en samarit, en kättare, en villoande, en fiende till judiska folket, och haver djävulen. Som det står att läsa i Pred. 10:3: Och ändå, att den galne själv galen är i sina anslag, håller han likväl alla för galna - så gick det även här: de, som själva voro djävulens slavar, ville besudla den oskydlige Jesus med deras syndagalla.
Då nu Frälsaren hade låtit förstå att den som ville gömma hans tal, icke skulle se döden till evig tid, då först mente de sig rätt hava skäl att smäda och förbanna honom. "Nu," säga de, "hava vi förnummit att du haver djävulen; Abraham är död och profeterna, och du säger: vilken som gömmer mina ord, han skall icke smaka döden evinnerligen. Är du mer än vår fader Abraham, som död är? Profeterna äro ock döda, vem gör du dig självan?"
I detta inkast röjas på en gång deras okunnighet och deras ilska; deras okunnighet, i det de icke rätt förstodo Frälsarens ord, ej heller erkände att han i alla avseenden var större än Abraham och profeterna; och då de så väl av hans underverk, som ock de om honom uppfyllda profetiorna ganska lätt hade kunnat komma till en bättre kännedom om hans person och ämbete, så var deras halsstarriga föregivande, att de ej kände saken, en verkan av deras elakhet och ilska, och bevisade att de blott sökte skäl att skenbarligen smäda och skymfa.
Än föraktade de honom för hans födelseorts skull och frågade: "Skall Kristus komma från Galileen? Därifrån har ännu inge profet kommit." Än bespottade de honom, att hans anhängare endast vore av sämre folkklassen, och inga förnäma, ansedda personer; då hette det: "Icke haver någon av översteprästerna eller fariseerna trott på honom, utan detta folket, som icke vet lagen, är förbannat." (Joh. 7:41f). Botade han en blind på sabbaten, så hette det strax: "Denna mannen är icke av Gudi, efter han icke håller sabbaten."
Även av hans ord, att den, som gömmer hans ord, skall icke dö, togo de ingen anledning att begära ytterligare förklaring, huru de skulle rätt förstås och tydas, utan blott gladde sig däråt, att de hade en förevändning till deras beskyllning att han föraktade Abraham och profeterna och måste därför hava djävulen.
Så grova och hårda dessa smädelser än voro, så grundligt hava de ock blivit vederlagda, och vilket jag skall bjuda till att bevisa i denna predikans
Senare del:
Kristi oskuld försvarad och rättfärdigad.
Med hela en oskyldigs frimodighet framträder Jesus sina smädare under ögonen och frågar: Vilken av eder straffar mig för synd? Han hade ju ingen synd begått, och aldrig hade ett osannfärdigt ord kommit över hans läppar. Ehuru hans ovänner hade utskrikit honom för att vara än en drinkare, än en folkförförare, än en stackare, som umgicks med publikaner och syndare, än en Beelsebubs stallbroder, kunde de likväl icke bevisa vad de sade, eller få något syndigt påbördat honom, ty hela hans levnad var helig och obefläckad, och hans ord var icke annat än Guds ord, så att han kunde rätt säga: Min lärdom är icke min, utan hans, som mig sänt haver. Vilken som vill lyda hans vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gudi, eller om jag talar av mig själv (Joh. 7:16-17). Den av Gudi är, han hörer Guds ord.
Fromma hjärtan, som älskade sanningen, och voro av Gud upplysta och regerade, gåvo ock villigt rum åt sanningen av Kristi lära, och erkände densammas helighet: de hörde Guds ord av honom, trodde och lydde. Men att flera av judarna ej ville höra, ej lyda det, härrörde därav, att de ej voro av Gudi och ej läto Guds anda verka hos sig, utan fastmer smädade den oskyldige Jesus, och påstodo honom hava djävulen. Men Jesus svarade: Jag haver icke djävulen, utan jag prisar min Fader, och I haven försmädat mig. Allt vad han lärde syftade på förherrligandet av den store Gudens ära, och att förstöra djävulens rike.
Därför uthärdade han ock all smälek av världen med exempellöst tålamod, och blev fast vid sitt beslut: Jag söker icke min pris. Han sökte icke egna fördelar, utan levde frivilligt i sådant armod, att han platt intet ägde, varpå han kunde luta sitt huvud. Så sökte han ej heller sin egen pris, utan hastade undan där man tillbjöd honom kunglig makt och värdighet. Hade han renat spetälska, återgivit döva hörseln och dumbar talet, så förbjöd han icke blott de onda andarna, utan ock sina egna lärjungar att säga det för någon.
Därför kunde han ock med fog säga: Jag söker icke min pris, utan min Faders, och den är väl till, som därefter söker och dömer. Ju mera han förnedrade sig själv, desto högre blev han ärad och upphöjd genom sin himmelske Faders vittnesbörd, och flera gånger genom röster från himmelen: Denne är min käre Son, i vilken jag haver ett gott behag; honom hörer. (Matt. 3:17). Jag haver förklarat honom och vill återigen förklara honom (Joh. 12:28). Då han uppenbarad vart i köttet, vart han även rättfärdiggjord i andanom, genom den Helige Andes utgjutelse, genom hans underverk, och genom hans ords livgivande kraft, varpå det eftertryckliga bedyrandet kommer i vårt dagsevangelium: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.
Då människorna trodde på djävulens ord, är synden, och genom synden döden kommen i världen, och har således döden makt över alla människor, efter de alla syndat hava. Men den, som i sann tro anammar Kristi ord och gömmer det, han skall icke se döden till evig tid. "Ty ehuru även de troende dö, är dock deras död egentligen ingen död, utan fastmer en bortgång till ett bättre liv. De hava genom döden framträngt till livet. För de oförståndiga synas de, såsom de dödde, och deras avlidande varder räknat för en pina, och deras avfärd för ett fördärv, men de äro i frid." (Vish. 31:2-3).
De rättfärdigas själar leva och vila i Guds hand; väl är kroppen underkastad förruttnelse, men den bliver icke död för beständigt, utan skall på den yttersta dagen uppväckas och bliva lik Jesu förklarade och odödliga lekamen, i kraft av Frälsarens löfte: Vilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till evig tid.
På judarnas spefulla inkast huru orimligt det var av Jesus att lova andra odödlighet, då han själv efter deras begrepp var en dödlig människa, som måste dö såväl som Abraham och profeterna, svarade han: Är det så, att jag prisar mig själv, så är min pris intet; min Fader är den, som mig prisar, vilken I sägen vara eder Gud. Och I kännen honom dock intet.
I detta Kristi tillkännagivande ligger intet högmod, utan blott en vink av hans av sin himmelske Fader erhållna höga makt; därför tillägger han ock strax: Om jag sade att jag icke kände honom, vore jag en ljugare liksom I, men jag känner honom och håller hans tal. Och ännu ytterligare: Abraham, eder fader, fröjdades att han skulle få se min dag; han såg honom och vart glad. Nu förgick dem allt tålamod: "Vad!" - ropade de - "femtio år haver du icke ännu, och Abraham haver du sett?"
Detta allt bevisar, att de ej förstodo Frälsaren, utan trodde att han ville driva gäck med dem, helst Abraham var död nära tvåtusende år förut, och Jesus besvarade deras infall med försäkran: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag." I vreden upptogo de stenar för att kasta på honom, men Jesus gömde sig undan och gick ut av templet.
Vi hava nu, värdaste åhörare, förklarat huru Kristi oskyldighet blivit smädad av nedriga fiender, och försvarad och rättvisad av hans himmelske Faders och tusentals andras vittnesbörd. Låtom oss nu fråga oss själva till vilkendera klassen vi höra.
Ännu finna judarna, Gudi klagat, bland oss kristna många med dem likasinnade stallbröder, som förneka, smäda och förringa Jesu gudomliga sanning, samt anse honom på det högsta för en vis och upplyst man på sin tid. Månne sådana i sitt hjärta icke finna vederläggningen av sin galna otro, och månne de i sin fräckhet ej överträffa de forna judarna, som ej begrepo hans ankomst, ej hade därav sett och rönt de hälsosamma följderna?
Låtom oss, mina vänner, hjärtligt bedja för dessa vilseförda, och icke söka oss till deras mängd, som skämmas vid Kristus och hans Evangelium! En sann, en uppriktig kristen erkänner med ödmjuk undergivenhet det stora verket, som Jesus med sitt människoblivande fullbordat till alla deras eviga frälsning och salighet, som tro på honom. Han sjunger av uppriktigt hjärta, av rent uppsåt och med fullt allvar:
Jesus är min vän den bäste,
vilkens like aldrig är.
Skall då jag så med de fleste
övergiva honom här?
Ingen skall mig kunna skilja
ifrån den mig har så kär;
en skall vara bägges vilja
alltid här, och evigt där.
Han har döden för mig lidit,
ingen skall fördöma mig;
hos sin Fader för mig bedit,
det mig gagnar eviglig.
Ho är den, som vill förklaga
den han själv utkorat har?
Ho vill ifrån honom draga
den han har i sitt försvar?
Jag är viss och därpå liter:
varken liv, ej heller död
mig ifrån min Jesus sliter,
änglar, höghet eller nöd,
djuphet eller annat mera,
vare kommand´ eller när,
skall mig från Guds kärlek föra,
som i Jesus Kristus är.
Låtom oss därför, älskliga åhörare, förenade anropa om nåd och förmåga att vandra i den store Mästarens heliga fotspår, och tåligt fördraga, om världens barn för hans bekännande skall överhopa oss med förakt och förföljelse.
Vi hava i dag följt denne vår dyre själavän genom dess förnedringstillstånd till dess herrliga upphöjelse. Måtte det alltid bliva vår tröst, att vad vi lida, är och bliver ett intet mot vad han för vår eviga frälsning nödgats genomgå, och att vi även en dag efter jordlivets slut, få, till lön för vår beständighet i tron, den Gud oss nådigt förläne, deltaga i hans herrlighet, och se honom såsom han är.
Honom vare ära, lov och pris ifrån evighet till evighet! Amen.
torsdag 19 mars 2015
Jungfru Marie bebådelsedag - Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. När vi, värdaste åhörare, förnimma dessa ord (Jesaja 2:7), så falla utan tvivel flera av oss på tanken om det lands lycksalighet, i vilket var och en under sin vinstock och sitt fikonträd lever i frid och lugn, och vet ingenting om krig och dess faror. Frid närer, krig förtärer. O, I otacksamma människor, som icke var dag tacken och prisen Herren Gud för den ständiga frid I åtnjuten! Men som ett lands yttre fred är i sig själv mera skadlig än nyttig, om ej själen därjämte äger den invärtes freden med Gud, så åligger oss att desto högre värdera ängelns nåderika predikan, på vilken även Paulus (Rom. 10:15) häntyder det anförda ingångsspråket ur Jesaja: O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung.
Då Davids här hade vunnit seger över den upproriske Absalom och hans anhängare, gingo väktarna uppå taket å tornen på murarna, och upphovo deras ögon och sågo en man komma ensam löpande, och då ropade de och sade det konungen. Men konungen sade: Kommer han allena, så är ett gott budskap i hans mun (2 Sam. 18:24-25). Hade flera lupit tillsammans, så hade sådant varit ett tecken, att Davids här hade blivit slagen på flykten. Och hur ljuvliga voro ej detta budskaps fötter på bergenom; huru ljuv den röst, varmed det tillropade den mellan hopp och fruktan svävande konungen: Fred!
Oss tillropar vår dyre Frälsare samma tröstfulla ord genom sina evangelister och apostlar, och huru kärkomna äro icke de budskap, som medföra detta herrliga evangelium och förkunna oss frid med Gud! Lagen uppväcker ångest, fruktan och förskräckelse, när den förehåller samvetet syndernas stora mängd och Guds därigenom förtjänta vrede; evangelium däremot kommer och tröstar den botfärdiga själen med det ljuvliga budskapet, att den bliver rättfärdig genom tron, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Det glada budskap, som Ahimaas bragte David, blev till en betydlig del förbittrat genom den strax därpå följande tidningen om hans son Absaloms olyckliga död: de budskap däremot, som förkunna oss frid med Gud, medföra idel glädje i våra hjärtan, och som ingen kan beröva oss eller förbittra; ty där försoning med Gud är, där är ock liv och evig salighet.
O huru ljuvligt - - - predika gott och förkunna saligheten! Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott; ty vi medföra alla, tyvärr, fröet till alla synder med oss hit till världen. Men när vi bliver födda på nytt och delaktiga av den gudomliga fridens rättfärdighet, då låter Guds Ande sitt ord för oss predikas, uppfyller oss med sina stora gåvor från höjden, och lär oss huru vi skola hos oss döda köttets lustar, anropa Gud i andanom och sanningen, prisa hans namn, göra vår nästa gott, förlåta den som gjort oss emot, handla redligt, rätt och samvetsgrant, föra ett måttligt och kyskt leverne och i allting vara tacksamma mot Gud.
Om en människa, blott efter dess egenkära ingivelser, söker predika något för oss, kunde vi väl billigt fråga: huru skall denne kunna visa oss vad gott är? Men nu vill Herren Gud själv över oss upplyfta sitt ansiktes ljus, och lära oss genom predikandet av sitt ord, vad oss nyttigt är, samt leda oss på den väg vi gå. O, att du ville akta på mina bud, säger Herren i Jes. 48:18, så skulle din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets våg. Du skulle erfara huru ljuvligt budskapet är, som å Guds vägnar förkunnar dig frid och salighet. Suckar du: Jag usla människa, ho skall lösa mig från denna dödens kropp (Rom. 7:24)? Vänd dig då åt fridens budskap, som försäkrar dig om befrielse från allt ont.
Gud håller i evighet vad han lovat sitt Sion, sin kyrka: Din Gud är konung evinnerligen (Psalt. 146:10). Herren är vår sköld, och den helige i Israel är vår konung. Du är min Gud, min Fader och tröst, den mig hjälper (Psalt. 89:19,27). Därför har Gud sänt sin Son i världen, att han skulle ibland oss upprätta sitt rike och bistå att vinna och ernå den eviga saligheten i hans himmelska arvedel. Dess människoblivande på jorden förkunnar oss i dagens heliga evangelium en ängel och ett budskap från himmelen. Han lovar oss en fridens förvarare, en Frälsare, som skall bereda vår eviga salighet, och det är denna fröjdefulla tidning, denna himmelska glädjepost, som vi på denna stund vilja, genom Guds nåd, för eder andakt närmare avhandla. Fader vår, som är i himmelen...
EVANGELIUM Lukas 1:26-38
Betraktelse: Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
1) Till dess beskaffenhet
2) Till dess ändamål
I) Första delen
Människosläktet hade allt mera fördjupat sig i synden, och dess undergång var oundviklig, då den nådige Guden till detsammas frälsning fattade det beslutet att sända sin gudomlige Son hit ned på jorden, att antaga människogestalt och försona de fallna åter med sin himmelske Fader. Då tiden var kommen, täcktes Gud lämna detta viktiga uppdrag, denna högtidliga beskickning åt sin trogne tjänare ängeln Gabriel. "Icke i konungars palats, icke i den stora världens lysande kretsar", säger en stor predikant, "uppsöker Guds ängel den utvalda, som skall bliva Kristi moder: i en ringa, föraktad småstad och ibland det lägre folket finner han henne; det är, såsom I sen, av vårt upplästa evangelium, en fattig okänd jungfru i den lilla staden Nasaret, som han hälsar för den välsignade bland kvinnor."
Men härigenom hade den, som hon skulle föda, härigenom hade kristendomens upphovsman fått sin anvisat plats på jorden i den allmänna hopen. Såsom Marias son måste han tillbringa sin ungdom där, varest hon uppehöll sig, i det illa beryktade Nasaret, alla släktskapsband drogo honom ned till det lägre folket, vartill hans anförvanter även hörde; här måste han således leva, verka och göra början till denna stora förändring han var utsänd att åstadkomma. Sådant var Guds beslut, länge förutsagt av profeterna. Måhända denna lilla plats, från vilken man allmänt intet gott möjligen väntade (Joh. 1:46), blivit just därför vald, att åt utvecklingen av det stora och viktiga värvet giva större glans och gudomlig inflytelse.
Nog av: i en ringa, tarvlig boning finner ängeln den utsedda, och bebådar henne den salighet, som genom henne skulle beredas hela människosläktet. Icke underligt, om en sådan tidning förvånade den om allt okunniga, dygdiga Maria. Ängelns tal ingiver henne dock slutligen tillförsikt; hon underkastar sig Guds nådiga behag, och medgiver att för honom är ingenting omöjligt. I detta allt ådagalade hon den lydnad och undergivenhet för den Allsmäktiges visa råd och vilja, som sedermera övergick på Gudamänniskan och så ädelt, oegennyttigt och skönt röjde sig i alla hans handlingar under hans korta, men högst lärorika vandring på denna syndiga jorden.
Vidare är den ödmjukhet, varmed den utvalda emottog detta höga himmelska budskaps tillkännagivande, ett verkligt kännetecken på hennes goda och ädla hjärta. Huru stor var icke den nåd, huru hög var icke den ära, som bevisades den obemärkta Maria! Men så var ock den ödmjuka sinnesförfattning, som visade sig hos henne, intagande och rörande. Även i detta har hon lämnat ett skönt efterdöme, värt allmän efterföljd. Förutsättande den allmänna meningen, att kvinnan är mera svag, fåfäng och stolt än mannen, skulle det väl av ingen räknas Maria till last, om hon, vid en sådan änglahälsning: Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor! skulle blivit något stolt, och ännu mera, då ängeln fortfor: Se, du skall avla i ditt liv och föda en Son; och Herren skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall vara en konung över Jakobs hus i evig tid.
Vad skullen I, unga mör, som nu avhören detta, blivit efter sådana ovanlig ärebetygelser? I yvens över tilltalet av en jordisk förnäm yngling, som säger eder ett flyktigt, tillfälligt och meningslöst smicker; huru mycket högre skulle ej fåfänga och inbilskhet hos eder stiga, om en himmelens ängel, i ljusets och herrlighetens fulla glans, oförmodat inträdde till eder, och förkunnade eder så outsäglig nåd, så oförliknelig ära! Vi läsa ju i den heliga Skrift flera exempel på kvinnor, som blivit i liknande fall uppfyllda av den livligaste glädje. Hanna, Samuels moder, utgöt sin tacksamhet för Guds henne bevisade godhet, i den herrligaste lovsång (1 Sam. 2). Simsons moders stora glädje över hennes sons födelse läses i Domarbokens 13 kapitel, och den gudfruktiga Elisabets moderskänslor har hon sant tecknat och tolkat i den mästerliga lovsång, vari hon uppstämde vid jungfru Marias besök hos henne, och vilken denna i samma höga anda besvarade: Min själ, sjöng den lycksaliga, prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Hans barmhärtighet varar ifrån släkte till släkte över dem som frukta honom. -
Men oaktat all denna nåd, all denna höghet och ära, fortfor dock Maria, såsom en Guds tjänarinna, att vara from och ödmjuk i hjärtat, medvetande sitt värde och sin höga bestämmelse, men för ädelsinnad att däröver förhäva sig. Den mäktiga, sade hon, haver gjort mäktiga ting med mig, och hans namn är heligt.
Värdaste åhörare! Vad jag bjudit till att för eder förklara, rörande det himmelska sändebudets förrättning, i avseende till beskaffenheten av dess sändning, är blott en svag utläggning av vad dagens evangelium i kortare begrepp innehåller. Låtom oss nu i
II) Senare delen
betrakta ändamålet med Guds Sons människoblivande på jorden.
Han skall varda stor, heter det i fortsättningen av dagens evangelium, och kallas den högstes Son: och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids säte.
Davids konungsliga ätt hade redan sjunkit djupt från dess fordna glans och höghet, och blivit berövad all dess makt, rikedom och anseende. Nu åter skulle den i Jesus, Davids ättling, få sin förlorade storhet igen; ty Herren Gud ville återgiva honom hans fader Davids säte - icke så, som skulle han, liksom konung David, styra och regera ett världsligt konungarike: utan skulle han, liksom David hade befriat Israel från dess motståndare och fiender, återlösa och på jorden upprätta ett himmelskt rike, liksom David hade i fordna tider upphulpit Israels rike, och i detta himmelska rike skulle alla Guds utkorade upptagas till evinnerligt liv och salighet.
Det är i denna mening, som Jesus alltid omtalar sitt återupprättande av Israels rike, fast judarna icke förstodo annat, än att frågan var om återställande av deras förlorade jordiska makt och anseende.
Vidare heter det: Och han skall vara en konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. Här må vi säga med Salomo (Pred. 10:17): Väl dig land, vilkas konung ädel är. Väl de kristna rike, vars konung är stor och den högstes Son!
Världsliga konungar äga blott för kort tid sitt herravälde; döden bortrycker dem, de måste nedstiga från tronen, för att lämna plats åt en annan. Även deras riken gå slutligen till förstöring; ett uppstiger, ett annat faller. Därpå lämnar alla tiders historia exempel.
Daniel såg i andanom de fyra stora monarkiernas undergång, och säger slutligen (Dan. 7:3,12-14): Och si, en kom i himmelens sky såsom en människos son: allt intill den gamla, och han vart framhavd för honom. Honom gav han välde, ära och rike, att alla lands folk och tungomål skulle tjäna honom: hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike haver ingen ända.
Denne konung är Jesus Kristus, Gudasonen, Människosonen. Väl har hans rike mött stort motstånd; judar och hedningar rasade emot honom, konungarna i landet uppreste sig, och de stora satte sig i sinnet att störta honom; Herodes och Pontius Pilatus, judarnas överstepräster, skriftlärde och pöbel, alla hade sammansvurit sig att motarbeta hans rike: men detta allt oaktat har Kristus triumferande uppfarit till himmelen, och erkännes än i dag av talrika folkslag för konung; ty på hans rike, heter det i vår text, skall ingen ände vara.
Men, mina älskliga! en konung måste även hava undersåtar i sitt rike, och vilka äro då Kristi? Härpå svaras: alla dem, som han genom sin död förvärvat sig, med sitt blod återlöst. Just detta är en viktig punkt i avsikten och ändamålet med hans antagande av människonatur. Så älskade Gud världen, heter det, att han utgav sin enda Son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.
Häruti ligger djupet av Guds omätliga kärlek för det fallna, syndiga människosläktet. Varför fortfor den allsmäktige i sin godhet mot oss? Varför beder hans Son så ömt: kommer till mig alle I, som arbeten och ären betungade till edra själar; jag skall vederkvicka eder? Den till mig kommer, kastar jag icke ut. Varför predika vi präster så flitigt, så allvarligt, så förmanande och bedjande? Varför arbetar den nitiske läraren så glatt i sitt kalls? Varför utskickar den flitige upplysaren sina lärorika betraktelser och uppbyggliga skrifter ibland eder? Varför kallar vingårdsmannen oss så träget att arbeta i hans vingård?
För vad annat, än att samla själar till Jesus, inbyggare i hans nåderike, delägare i hans arvelott, deltagare i hans upphöjelses herrlighet och himmelska glans!
Liksom mannen, liknelsevis, som hade tillrett den stora nattvarden, befaller den givmilde Jesus sina tjänare och alla dem, som nitälska för hans himmelska rikes tillväxt, att gå snarliga ut på gator och gränder i staden, att inhämta och inbjuda fattiga och krymplingar, halta och blinda, var de träffas, och nödga dem komma, på det huset måtte varda fullt.
Men hörsamma alla denna kallelse? Ack nej, huru få äro icke de, som förstå rätt värdera den stora nåden, och huru många de, som avfärda bjudaren med det kalla svaret: jag är nu hindrad, jag har köpt jordagods, jag har handlat mig oxar, jag har tagit mig hustru; jag kan icke komma: jag beder dig därför, gör min ursäkt!
Värdaste kristna! Samma inbjudan göres eder ännu! Varen icke ibland de otacksammas antal, som väl emottaga den, lova att komma, men komma icke, och gå således slutligen miste om den herrliga lön, som är alla Kristi trogna vänner förvarad!
Ännu ett ändamål av ej mindre betydenhet med Jesu människoblivande är det, att han behagat åtaga sig det viktiga, men svåra kall, att vara Medlare emellan Gud och oss. Kan större godhet tänkas, större nådeprov begäras? Jesus Kristus, Guds ende Son, som på korset genom en hånlig död återlöst det fallna människosläktet från dess synder och räddat det från fördärvet - han vill ock uppträda såsom medlare, såsom vår förespråkare, vår försvarare inför Gud!
Vad äro vi, Herre, att du så mycken nåd oss bevisar? Om huru många av oss får du icke säga: Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra? Du röner ovilja, obenägenhet, hårdhet, otacksamhet - och likväl tröttnar du icke att klappa på våra hjärtan, att mana gott för oss inför din himmelske Fader! Ja, mina vänner, vi må med största skäl tillstå, att Jesus är den, när vilken ingen förvandling är, densamme i dag, i går och i all evighet.
"Lika mild, lika saktmodig, lika hjälpbenägen," säger en evangelisk lärare, "är han än, som han var i sina köttsdagar på jorden, i himmelen." Samma hjärta, som av kärlek blödde för oss på korset, det flödar ännu av ömhet för oss på herrlighetens tron. Så mycket säkrare kunna vi nu på honom ställa allt vårt hopp, som vi vete, att nu all makt i himmelen och på jorden är honom högtidligt given av hans Fader.
O, så låtom oss till honom taga vår tillflykt; kraftigare än han kan ingen understödja oss i vår nöd och svaghet, då för hans makt, liksom för hans kärlek, ingenting är omöjligt.
Tillämpning
Jag har nu, genom Guds nåd, fulländat mitt föresatta betraktelseämne på denna viktiga dagen. Jag har varit liksom ett Herrens sändebud till eder, mina värdaste åhörare, och förnyat för eder ängelns löften till Maria, att Jesus Kristus är den milde konung, vars rike står eder alltid öppet. Jag har bjudit till att visa eder vägen dit, att I med mig måtten delaktiga varda av hans herrlighet. Jag har även jämte den storhet, varmed hans himmelske Fader omgivit honom, framlagt den nåd, den mildhet, den kärlek, varmed han går eder till mötes och emottager eder alla, samt hos den gode Guden eder till det bästa anskriver.
O, måtte jag icke hava talat förgäves! Måtte någon bekänna, att jag i dag varit honom ett ljuvligt budskap, väckt hans hjärta och stadgat hans uppsåt, att blott söka Jesus, Guds rike och dess rättfärdighet, varmed allt följer. Ja, Gud förläne oss alla att bliva rätt betjänta av hans nåd och Jesu rättfärdighet, såsom genom hans lidande och död dyrt återlösta och frälsta! Amen.
Då Davids här hade vunnit seger över den upproriske Absalom och hans anhängare, gingo väktarna uppå taket å tornen på murarna, och upphovo deras ögon och sågo en man komma ensam löpande, och då ropade de och sade det konungen. Men konungen sade: Kommer han allena, så är ett gott budskap i hans mun (2 Sam. 18:24-25). Hade flera lupit tillsammans, så hade sådant varit ett tecken, att Davids här hade blivit slagen på flykten. Och hur ljuvliga voro ej detta budskaps fötter på bergenom; huru ljuv den röst, varmed det tillropade den mellan hopp och fruktan svävande konungen: Fred!
Oss tillropar vår dyre Frälsare samma tröstfulla ord genom sina evangelister och apostlar, och huru kärkomna äro icke de budskap, som medföra detta herrliga evangelium och förkunna oss frid med Gud! Lagen uppväcker ångest, fruktan och förskräckelse, när den förehåller samvetet syndernas stora mängd och Guds därigenom förtjänta vrede; evangelium däremot kommer och tröstar den botfärdiga själen med det ljuvliga budskapet, att den bliver rättfärdig genom tron, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Det glada budskap, som Ahimaas bragte David, blev till en betydlig del förbittrat genom den strax därpå följande tidningen om hans son Absaloms olyckliga död: de budskap däremot, som förkunna oss frid med Gud, medföra idel glädje i våra hjärtan, och som ingen kan beröva oss eller förbittra; ty där försoning med Gud är, där är ock liv och evig salighet.
O huru ljuvligt - - - predika gott och förkunna saligheten! Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott; ty vi medföra alla, tyvärr, fröet till alla synder med oss hit till världen. Men när vi bliver födda på nytt och delaktiga av den gudomliga fridens rättfärdighet, då låter Guds Ande sitt ord för oss predikas, uppfyller oss med sina stora gåvor från höjden, och lär oss huru vi skola hos oss döda köttets lustar, anropa Gud i andanom och sanningen, prisa hans namn, göra vår nästa gott, förlåta den som gjort oss emot, handla redligt, rätt och samvetsgrant, föra ett måttligt och kyskt leverne och i allting vara tacksamma mot Gud.
Om en människa, blott efter dess egenkära ingivelser, söker predika något för oss, kunde vi väl billigt fråga: huru skall denne kunna visa oss vad gott är? Men nu vill Herren Gud själv över oss upplyfta sitt ansiktes ljus, och lära oss genom predikandet av sitt ord, vad oss nyttigt är, samt leda oss på den väg vi gå. O, att du ville akta på mina bud, säger Herren i Jes. 48:18, så skulle din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets våg. Du skulle erfara huru ljuvligt budskapet är, som å Guds vägnar förkunnar dig frid och salighet. Suckar du: Jag usla människa, ho skall lösa mig från denna dödens kropp (Rom. 7:24)? Vänd dig då åt fridens budskap, som försäkrar dig om befrielse från allt ont.
Gud håller i evighet vad han lovat sitt Sion, sin kyrka: Din Gud är konung evinnerligen (Psalt. 146:10). Herren är vår sköld, och den helige i Israel är vår konung. Du är min Gud, min Fader och tröst, den mig hjälper (Psalt. 89:19,27). Därför har Gud sänt sin Son i världen, att han skulle ibland oss upprätta sitt rike och bistå att vinna och ernå den eviga saligheten i hans himmelska arvedel. Dess människoblivande på jorden förkunnar oss i dagens heliga evangelium en ängel och ett budskap från himmelen. Han lovar oss en fridens förvarare, en Frälsare, som skall bereda vår eviga salighet, och det är denna fröjdefulla tidning, denna himmelska glädjepost, som vi på denna stund vilja, genom Guds nåd, för eder andakt närmare avhandla. Fader vår, som är i himmelen...
EVANGELIUM Lukas 1:26-38
Betraktelse: Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
1) Till dess beskaffenhet
2) Till dess ändamål
I) Första delen
Människosläktet hade allt mera fördjupat sig i synden, och dess undergång var oundviklig, då den nådige Guden till detsammas frälsning fattade det beslutet att sända sin gudomlige Son hit ned på jorden, att antaga människogestalt och försona de fallna åter med sin himmelske Fader. Då tiden var kommen, täcktes Gud lämna detta viktiga uppdrag, denna högtidliga beskickning åt sin trogne tjänare ängeln Gabriel. "Icke i konungars palats, icke i den stora världens lysande kretsar", säger en stor predikant, "uppsöker Guds ängel den utvalda, som skall bliva Kristi moder: i en ringa, föraktad småstad och ibland det lägre folket finner han henne; det är, såsom I sen, av vårt upplästa evangelium, en fattig okänd jungfru i den lilla staden Nasaret, som han hälsar för den välsignade bland kvinnor."
Men härigenom hade den, som hon skulle föda, härigenom hade kristendomens upphovsman fått sin anvisat plats på jorden i den allmänna hopen. Såsom Marias son måste han tillbringa sin ungdom där, varest hon uppehöll sig, i det illa beryktade Nasaret, alla släktskapsband drogo honom ned till det lägre folket, vartill hans anförvanter även hörde; här måste han således leva, verka och göra början till denna stora förändring han var utsänd att åstadkomma. Sådant var Guds beslut, länge förutsagt av profeterna. Måhända denna lilla plats, från vilken man allmänt intet gott möjligen väntade (Joh. 1:46), blivit just därför vald, att åt utvecklingen av det stora och viktiga värvet giva större glans och gudomlig inflytelse.
Nog av: i en ringa, tarvlig boning finner ängeln den utsedda, och bebådar henne den salighet, som genom henne skulle beredas hela människosläktet. Icke underligt, om en sådan tidning förvånade den om allt okunniga, dygdiga Maria. Ängelns tal ingiver henne dock slutligen tillförsikt; hon underkastar sig Guds nådiga behag, och medgiver att för honom är ingenting omöjligt. I detta allt ådagalade hon den lydnad och undergivenhet för den Allsmäktiges visa råd och vilja, som sedermera övergick på Gudamänniskan och så ädelt, oegennyttigt och skönt röjde sig i alla hans handlingar under hans korta, men högst lärorika vandring på denna syndiga jorden.
Vidare är den ödmjukhet, varmed den utvalda emottog detta höga himmelska budskaps tillkännagivande, ett verkligt kännetecken på hennes goda och ädla hjärta. Huru stor var icke den nåd, huru hög var icke den ära, som bevisades den obemärkta Maria! Men så var ock den ödmjuka sinnesförfattning, som visade sig hos henne, intagande och rörande. Även i detta har hon lämnat ett skönt efterdöme, värt allmän efterföljd. Förutsättande den allmänna meningen, att kvinnan är mera svag, fåfäng och stolt än mannen, skulle det väl av ingen räknas Maria till last, om hon, vid en sådan änglahälsning: Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor! skulle blivit något stolt, och ännu mera, då ängeln fortfor: Se, du skall avla i ditt liv och föda en Son; och Herren skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall vara en konung över Jakobs hus i evig tid.
Vad skullen I, unga mör, som nu avhören detta, blivit efter sådana ovanlig ärebetygelser? I yvens över tilltalet av en jordisk förnäm yngling, som säger eder ett flyktigt, tillfälligt och meningslöst smicker; huru mycket högre skulle ej fåfänga och inbilskhet hos eder stiga, om en himmelens ängel, i ljusets och herrlighetens fulla glans, oförmodat inträdde till eder, och förkunnade eder så outsäglig nåd, så oförliknelig ära! Vi läsa ju i den heliga Skrift flera exempel på kvinnor, som blivit i liknande fall uppfyllda av den livligaste glädje. Hanna, Samuels moder, utgöt sin tacksamhet för Guds henne bevisade godhet, i den herrligaste lovsång (1 Sam. 2). Simsons moders stora glädje över hennes sons födelse läses i Domarbokens 13 kapitel, och den gudfruktiga Elisabets moderskänslor har hon sant tecknat och tolkat i den mästerliga lovsång, vari hon uppstämde vid jungfru Marias besök hos henne, och vilken denna i samma höga anda besvarade: Min själ, sjöng den lycksaliga, prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Hans barmhärtighet varar ifrån släkte till släkte över dem som frukta honom. -
Men oaktat all denna nåd, all denna höghet och ära, fortfor dock Maria, såsom en Guds tjänarinna, att vara from och ödmjuk i hjärtat, medvetande sitt värde och sin höga bestämmelse, men för ädelsinnad att däröver förhäva sig. Den mäktiga, sade hon, haver gjort mäktiga ting med mig, och hans namn är heligt.
Värdaste åhörare! Vad jag bjudit till att för eder förklara, rörande det himmelska sändebudets förrättning, i avseende till beskaffenheten av dess sändning, är blott en svag utläggning av vad dagens evangelium i kortare begrepp innehåller. Låtom oss nu i
II) Senare delen
betrakta ändamålet med Guds Sons människoblivande på jorden.
Han skall varda stor, heter det i fortsättningen av dagens evangelium, och kallas den högstes Son: och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids säte.
Davids konungsliga ätt hade redan sjunkit djupt från dess fordna glans och höghet, och blivit berövad all dess makt, rikedom och anseende. Nu åter skulle den i Jesus, Davids ättling, få sin förlorade storhet igen; ty Herren Gud ville återgiva honom hans fader Davids säte - icke så, som skulle han, liksom konung David, styra och regera ett världsligt konungarike: utan skulle han, liksom David hade befriat Israel från dess motståndare och fiender, återlösa och på jorden upprätta ett himmelskt rike, liksom David hade i fordna tider upphulpit Israels rike, och i detta himmelska rike skulle alla Guds utkorade upptagas till evinnerligt liv och salighet.
Det är i denna mening, som Jesus alltid omtalar sitt återupprättande av Israels rike, fast judarna icke förstodo annat, än att frågan var om återställande av deras förlorade jordiska makt och anseende.
Vidare heter det: Och han skall vara en konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. Här må vi säga med Salomo (Pred. 10:17): Väl dig land, vilkas konung ädel är. Väl de kristna rike, vars konung är stor och den högstes Son!
Världsliga konungar äga blott för kort tid sitt herravälde; döden bortrycker dem, de måste nedstiga från tronen, för att lämna plats åt en annan. Även deras riken gå slutligen till förstöring; ett uppstiger, ett annat faller. Därpå lämnar alla tiders historia exempel.
Daniel såg i andanom de fyra stora monarkiernas undergång, och säger slutligen (Dan. 7:3,12-14): Och si, en kom i himmelens sky såsom en människos son: allt intill den gamla, och han vart framhavd för honom. Honom gav han välde, ära och rike, att alla lands folk och tungomål skulle tjäna honom: hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike haver ingen ända.
Denne konung är Jesus Kristus, Gudasonen, Människosonen. Väl har hans rike mött stort motstånd; judar och hedningar rasade emot honom, konungarna i landet uppreste sig, och de stora satte sig i sinnet att störta honom; Herodes och Pontius Pilatus, judarnas överstepräster, skriftlärde och pöbel, alla hade sammansvurit sig att motarbeta hans rike: men detta allt oaktat har Kristus triumferande uppfarit till himmelen, och erkännes än i dag av talrika folkslag för konung; ty på hans rike, heter det i vår text, skall ingen ände vara.
Men, mina älskliga! en konung måste även hava undersåtar i sitt rike, och vilka äro då Kristi? Härpå svaras: alla dem, som han genom sin död förvärvat sig, med sitt blod återlöst. Just detta är en viktig punkt i avsikten och ändamålet med hans antagande av människonatur. Så älskade Gud världen, heter det, att han utgav sin enda Son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.
Häruti ligger djupet av Guds omätliga kärlek för det fallna, syndiga människosläktet. Varför fortfor den allsmäktige i sin godhet mot oss? Varför beder hans Son så ömt: kommer till mig alle I, som arbeten och ären betungade till edra själar; jag skall vederkvicka eder? Den till mig kommer, kastar jag icke ut. Varför predika vi präster så flitigt, så allvarligt, så förmanande och bedjande? Varför arbetar den nitiske läraren så glatt i sitt kalls? Varför utskickar den flitige upplysaren sina lärorika betraktelser och uppbyggliga skrifter ibland eder? Varför kallar vingårdsmannen oss så träget att arbeta i hans vingård?
För vad annat, än att samla själar till Jesus, inbyggare i hans nåderike, delägare i hans arvelott, deltagare i hans upphöjelses herrlighet och himmelska glans!
Liksom mannen, liknelsevis, som hade tillrett den stora nattvarden, befaller den givmilde Jesus sina tjänare och alla dem, som nitälska för hans himmelska rikes tillväxt, att gå snarliga ut på gator och gränder i staden, att inhämta och inbjuda fattiga och krymplingar, halta och blinda, var de träffas, och nödga dem komma, på det huset måtte varda fullt.
Men hörsamma alla denna kallelse? Ack nej, huru få äro icke de, som förstå rätt värdera den stora nåden, och huru många de, som avfärda bjudaren med det kalla svaret: jag är nu hindrad, jag har köpt jordagods, jag har handlat mig oxar, jag har tagit mig hustru; jag kan icke komma: jag beder dig därför, gör min ursäkt!
Värdaste kristna! Samma inbjudan göres eder ännu! Varen icke ibland de otacksammas antal, som väl emottaga den, lova att komma, men komma icke, och gå således slutligen miste om den herrliga lön, som är alla Kristi trogna vänner förvarad!
Ännu ett ändamål av ej mindre betydenhet med Jesu människoblivande är det, att han behagat åtaga sig det viktiga, men svåra kall, att vara Medlare emellan Gud och oss. Kan större godhet tänkas, större nådeprov begäras? Jesus Kristus, Guds ende Son, som på korset genom en hånlig död återlöst det fallna människosläktet från dess synder och räddat det från fördärvet - han vill ock uppträda såsom medlare, såsom vår förespråkare, vår försvarare inför Gud!
Vad äro vi, Herre, att du så mycken nåd oss bevisar? Om huru många av oss får du icke säga: Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra? Du röner ovilja, obenägenhet, hårdhet, otacksamhet - och likväl tröttnar du icke att klappa på våra hjärtan, att mana gott för oss inför din himmelske Fader! Ja, mina vänner, vi må med största skäl tillstå, att Jesus är den, när vilken ingen förvandling är, densamme i dag, i går och i all evighet.
"Lika mild, lika saktmodig, lika hjälpbenägen," säger en evangelisk lärare, "är han än, som han var i sina köttsdagar på jorden, i himmelen." Samma hjärta, som av kärlek blödde för oss på korset, det flödar ännu av ömhet för oss på herrlighetens tron. Så mycket säkrare kunna vi nu på honom ställa allt vårt hopp, som vi vete, att nu all makt i himmelen och på jorden är honom högtidligt given av hans Fader.
O, så låtom oss till honom taga vår tillflykt; kraftigare än han kan ingen understödja oss i vår nöd och svaghet, då för hans makt, liksom för hans kärlek, ingenting är omöjligt.
Tillämpning
Jag har nu, genom Guds nåd, fulländat mitt föresatta betraktelseämne på denna viktiga dagen. Jag har varit liksom ett Herrens sändebud till eder, mina värdaste åhörare, och förnyat för eder ängelns löften till Maria, att Jesus Kristus är den milde konung, vars rike står eder alltid öppet. Jag har bjudit till att visa eder vägen dit, att I med mig måtten delaktiga varda av hans herrlighet. Jag har även jämte den storhet, varmed hans himmelske Fader omgivit honom, framlagt den nåd, den mildhet, den kärlek, varmed han går eder till mötes och emottager eder alla, samt hos den gode Guden eder till det bästa anskriver.
O, måtte jag icke hava talat förgäves! Måtte någon bekänna, att jag i dag varit honom ett ljuvligt budskap, väckt hans hjärta och stadgat hans uppsåt, att blott söka Jesus, Guds rike och dess rättfärdighet, varmed allt följer. Ja, Gud förläne oss alla att bliva rätt betjänta av hans nåd och Jesu rättfärdighet, såsom genom hans lidande och död dyrt återlösta och frälsta! Amen.
onsdag 4 mars 2015
Tredje söndagen i fastan - Kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande från jorden
Den store draken, den gamle ormen, den där heter Djävul och Satan, vart utkastad, den där bedrager hela världen; och han vart kastad å jorden, och hans änglar vordo ock bortkastade med honom. Så ser man att det rätta behåller segern, och att satan och hans rike måste bliva Guds makt och rike underdåniga. Draken och hans änglar stredo väl emot Mikael; men de segrade icke, de vunno intet, och deras rum vart icke mer funnet i himmelen.
Draken var i äldre tider ansedd för den giftigaste av alla ormar och det skadligaste och förfärligaste djur i hela skapelsen. Man kunde därför icke med ett mera avskyväckande namn utmärka mörkrets furste, satan, det allrafintligaste av alla väsen, och som aldrig gjorde annat än de som ont och giftigt var. Var han förut en stor ljusets Ängel, så är han nu en stor drake vorden, stor i välde, men ännu större i elakhet. Detta är den gamle ormen, som redan i världens begynnelse utspydde sitt dödande gift i paradiset, den ormen, som heter djävul och satan. Satan är ett hebreiskt ord och betyder motståndare, och djävul ett grekiskt, som betecknar en äreskändare. Båda dessa namn passa ganska väl åt den onde anden.
Satan eller motståndare är han, emedan han sätter sig emot Gud och allt gott; och ingen farligare motståndare gives än en skändare och en illgärningsman. Liksom i allmänna levernet en sådan berövar sina medmänniskor all heder och ära inför världen, så gör ock djävulen emot de goda och sanna kristna inför Gud, upphetsar den ena människan emot den andra, och kommer blott ont åstad. Därför har han ock det namnet om sig, att han bedrager och förför hela världen. Vart man må komma, finner man alltid mera ont än gott. Hela världen är stadd i det onda. (1 Joh. 5:19). Också är det ej att undra däröver. Djävulen är dess furste, som den lyder, den förare, som den följer, och den ledare som bedrager hela världen. [---] Men hans överman finnes, och ett herrligt bevis därpå lämnar oss dagens heliga evangelium. Johannes hörde en stor röst, som sade i himmelen: nu är vår Guds salighet och kraft, och rike, och makt hans Krists vorden, efter våra bröders åklagare är förkastad, den som åklagade för Gud dag och natt (Upp. 12:10). Denna stämma, älskliga åhörare, höra vi än i dag, och vilja, genom Gudsnåd, i anledning därav välja den till föremål för våra andäktiga betraktelser på denna stunden. Fader vår som är i himmelen...
EVANGELIUM Luk. 11:14-28
Genom Guds nåd vilja vi i dag betrakta
den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande från jorden.
Första delen.
Vi vilja nu för det första något närmare betrakta denna världens furste, den gamle draken, som så länge bedragit världen.
När Esaias vill beskriva babyloniska rikets jämmerliga undergång, så säger han: Drakar skola bo i dess lustiga borgar (Es. 13:22). Människan är denna lustiga borg, ämnad till Guds beboende, men vilken skada är det icke, att den store draken, satan, som förför världen, där blivit en rådande hyresman? Icke utan bekymmer kunna vi tänka oss den människas olycksaliga tillstånd, som besittes av djävulen, liksom den i dagens evangelium, vilken han gjort till dumbe; och vi böra verkligen anse det för en synnerlig Guds nåd, att nu för tiden så få exempel av detta slag finnas. Det är likväl drägligt, när djävulens inneboende endast sträcker sig till kroppen; men olyckliga de, vilkas själar han vunnit till evärdelig besittning. Väl slog satan den fromme Job med onda sår ifrån hans fotablad, upp till hans hjässa; väl gav en av hans änglar Paulus en kindpust; men sådant skadade dem icke, utan tvärtom tjänte att ännu mera rena och luttra deras själar. Plågorna, som de ledo, voro visserligen stora och svåra, men de gagnade dem; häremot länder allt de olyckliga till skada, vilkas själar äro i djävulens våld, ja, förleder dem att, som vi se i evangelium idag, häda och smäda Gud. Han utdriver djävlar - sade judarna fräckt till Jesus - med Beelsebub, djävlarnas överste! Andra åter förledde den listige frestaren att begära av Jesus tecken av himmelen. Härav ser man att han, om möjligt vore, gärna förförde hela världen till hädelse av allt vad ärligt är; och varen försäkrade, värdaste åhörare, att varje ond tanke, som uppstiger i edra hjärtan, är en ingivelse av den onde, ett verk av Kristi avsvurne fiende, djävulen!
Han frestar oupphörligt och förnyar sina anfall på tusende sätt, allt i förlitande på det gamla "trägen vinner". Detta beskriver Frälsaren sålunda: När den orene anden går ut av människorna, vandrar han omkring torra platser, söker efter vila och finner ingen. Då säger han: jag vill komma igen uti mitt hus, där jag ut gick. Satan är en onyttig, men ingen sysslolös ande. Han sitter icke stilla, utan driver jämt sitt verk hos otrons barn. Han rastar icke, utan genomvandrar torra platser. Jag har, säger han själv (Job 1:7), farit genom landet allt omkring. Överallt lurar han listigt på själafångst, och lyckas beklagligen alltför ofta att knipa sitt rov.
Försiktigheten bjuder oss väl att taga oss tillvara för onda, elaka människor; men tusende gånger nödvändigare är det för oss att vakta oss för satan; ty han omgiver oss jämt, ja, intränger i de doldaste rum, och vågar sig till och med in i våra kyrkor för att hos världens barn förstöra den verkan, som ordets kraft möjligen kunde åstadkomma i deras syndiga hjärtan. Han går omkring som ett rytande lejon, säger Petrus, och söker, vem han uppsluka må. Överallt för han sitt helvete med sig; därför finner han ingenstädes ro. Något lugn tror han sig likväl kanhända hava ägt då han oroade Saul, då han uppviglade det ena riket emot det andra; men hos människan trives han alltid bäst, och måste han där lämna sin plats, liksom i dagens evangelium, och finner ingen bättre i stället, så säger han: jag kommer igen uti mitt hus, där jag utgick, och när han kommer, finner hand et rent sopat, och väl tillpyntat; då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadligare äro än han; och de gå därin och bo där; och den människans sista varder värre än dess första.
Meningen härmed är denna: när nu människan en gång omvänt sig, men åter faller i synd, då är djävulen beställsam att fängsla henne hårdare än förut. Då har hon ett städat hus, en trevlig boning. Ty den återfallna syndaren bereder honom det själv, i det hon vill synas from för världen och hyckla dygder, som hon icke äger. ´Sålunda bliver dess sista värre än dess första. Ty, som Petrus säger i 2 Petr. 2:20-22: Sedan de genom Herrens och Frälsarens Jesu Kristi kunskap undflytt hava världens orolighet, och hava åter begivit sig däruti, och äro övervunna, är dem det yttersta värre vordet än det första. Och hade dem bättre varit icke förstått rättfärdighetens väg, än sedan de förstodo, vända sig ifrån det heliga budet, som de anammat hade. Dem är vederfaret det, som för ett sant ordspråk plägar sägas, hunden går åter till sina spyor, och svinet, som tvaget är, sölar sig åter i träcken.
Har den orene anden för någon tid hållit sig fördold, så var säker, min kristen, att han återkommer till syne med sju, ännu värre än han. Har han någon gång antagit lammets stämma, så var säker, att han snart förbyter den i drakens dunderröst. Den, som sitt eget hus bedrövar, säger Salomo (Ordsp. 11:29), han skall få väder till arvedel. Vilken skön arvedel skall då den hämtna därav, som så bedrövar sin egen själ, att han gör det till en boning för avgrundsdraken djävulen?
Ju större och listigare djävulens funder äro, desto sorgfälligare måste vi motarbeta hans anslag. Vår dyre Frälsare har i vårt evangelium idag visat oss rätta sättet att bliva honom kvitt. Saliga, säger han, äro de, som höra Guds ord och gömma det. Och det är denna de kristnas lyckliga lott, som vi nu gå att närmare betrakta och framställa.
Andra delen.
Guds ord visar oss icke allenast rätta vägen till saligheten, utan giver oss även kraft till strid emot djävulens frestelser. Då Kristi lärjungar hade gjort en god början med det gudomliga ordets predikande, sade Jesus till dem: Jag såg satan falla av himmelen, såsom en ljungeld (Luk. 10:18). Så måste han ock falla ur våra hjärtan, när Guds ord däruti bevisar sin kraft, och vi icke allenast gärna höra det, utan ock så gömma det, att vi lämna gehör i våra hjärtan åt dess hälsosamma förmaningar och dess välmenta varningar. Därmed kunna vi utsläcka den ondes glödande pilar, och behöva icke frukta för den stora draken och hans änglar, emedan de alla äro utkastade och kunna icke skada de fromma.
Gud har sönderslagit drakens huvud, säger David (Psalt. 74:13), och med Gud vilja vi göra ett fast förbund emot den gemensamma fienden. Stor är den salighet, dyr den frid, som Gud oss genom Jesus Kristus förvärvat. "Av allt det goda", säger en vördad ordets lärare, "varmed den himmelske Fadern oss fallna syndare benådat, gives intet större, icke något saligare, än Guds heliga ord."
Vart skulle vi vända oss, mina käraste, om icke detta ordet vore? Jag ville icke vara lärare, om jag ej hade denna hälsobrunnen att ösa livets vatten utur. Vad skulle jag väl förkunna syndaren, om jag icke hade det fasta och anammelsevärda ordet att säga honom: att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare? Vad tröst och uppmuntran skulle väl en förlorad och från Gud bortkommen syndare i sitt elände kunna hämta, om vi ej ägde det välsignade ordet, som försäkrar att Gud är oss nådelig, som voro döden värda?
Men lovat vare Jesu namn! Nu kan åhöraren med glädje träda upp i Guds hus, nu kan prästen med förnöjelse stiga på predikstolen, nu kan han med frimodighet öppna sin mun, förkunna frid, predika gott, förkunna saligheten, och säga till Sion: Din Gud är konung (Jes. 52:7). Den rosenfärgade och blodbestänkte Guden är din konung. Nu kan Kristi församling med glädje instämma:
I dino huse är en dag
fast bättre till att bliva
än allt det nöje och behag
som världen har att giva.
Fullkomlig glädje hos dig är
uti din boning, Herre kär,
där du dig uppenbarar.
Stor är din salighet, ljuv är din fri, du av Kristus dyrt återlösta församling; och huru du skall njuta och försvara den, lär dig Herrens oförgängliga ord. Änglatungor behövdes att rätt och värdigt tolka en sådan lycksalighet, som både här i tiden och i den oändliga evigheten tillfaller ordets vänner och dyrkare. Eller sägen mig uppriktigt, I, som erfaren sorgen efter Guds sinne, har ordet någonsin gäckat edra förhoppningar? Har det någonsin förtrutit eder, att I förlägna ropat: Kyrie eleison! Herre, förbarma dig över oss! Haven i någonsin kunnat annat än med tacksamhet tänka på det medel till salighet, som aldrig sviker, och som I funnit i ordet? Haven I någonsin kunnat förgäta de stunder, då I med en salig bedrövelse nödgades kvida: Synden är mig leder, / som har gjort Gud vreder / på mig, usla mull? Jag frågar, och edra hjärtan svarar: Den stund var salig visst, / då vi på syndanöden tänkte / och oss i stoftet sänkte / för dig, o Jesu Krist. Och för allt detta stora, sälla och ljuva haven I, värdaste kristna, endast ordet att tacka.
Älsken I Jesus, som en vän - o, vad vågar man icke för den vän, som man älskar? - så skolen I och älska det goda, som han eder förvärvat i tid och evighet, och som han i det gudomliga, saliggörande ordet nedlagt, samt genom sin fullkomliga seger över mörkrets ande bekräftat och beseglat. Då någon frestelse, nöd eller bekymmer, av vad anledning som helst, förekommer, hämtar den gudälskande själen, den sanna Jesu vän, något till sin styrka, tröst och uppmuntran av den rika skatten, som ligger gömd i hjärtat, och fortsätter med oavbruten hörsamhet och tro, saligt sitt lopp under denna lovsång: Jag tackar dig, min högste Gud, / för ditt ords tröst och fröjdeljud, / varav mitt hjärta gläder sig / uti anfäktning stadelig.
Då nu den frid och salighet, som Jesus oss genom djävulens fällande och förjagande berett och förvärvat, äro så stora, så oskattbara, så outsägligt herrliga, så måste man billigt undra däröver, att de flesta människor beklagligen tyckas så litet veta rätt värdera dessa höga förmåner, och finnas så beredvilliga att lämna den onde anden åter tillträde till deras hjärtan. En sådan förvillad själ betänker icke Jesu varning och förmaning i Joh. 5:14: Se, du är vorden helbrägda, synda icke härefter, att dig icke vederfares något värre. Att synda en gång är förskräckligt, att ytterligare finna lust i synden är ännu förskräckligare, men att framhärda i synden, det är det farligaste man kan tänka sig. Ingen ibland oss finnes, som icke begår synd, trots alla löften, gjorda i dopet, och ofta förnyade vid Jesu nådebord, samt ofta gjorda påminnelser från predikstolen. Men många finnas, som uppsåtligt och gärna öppnar sitt hjärta för satan, och åtrån bjuder honom i den boning, som han kort förut lämnat. Deras samvete säger dessa olyckliga, att de därmed förtörna Gud; men den listige Beelsebub förstår att nedtysta sådana tillfälliga rörelser. Härpå följer förstockning och förhärdelse.
Nu tager den gode Guden sin hand alldeles ifrån dem, och lämnar dem åt sitt självberedda fördärv. Lasten bliver nu deras endaste nöje och tidsfördriv. På motstånd emot djävulens anslag tänka de ej mera; ty de äga frid med honom, men inse icke det fientliga försåtet, som ligger därunder, och som fullbordar deras eviga fördömelse, utan all möjlighet till återgång. För sent öppna de äntligen ögonen; men det onda är ohjälpligt, sedan satan använt allt för att i sin åter intagna boning skaffa sig fast fot för evigt, och där så befäst sig, att han aldrig mer kan utdrivas.
Är ej denna målning så sann, som den är ryslig? Vad sägen I om eder själva, I människobarn? När I efter att hava hört en varnande predikan, efter att hava åtnjutit de dyra nådemedlen vid Jesu bord, begiven eder hädan att leva syndigt, som tillförne, söla eder i alla laster på nytt och glömma fräckt vad I inför Gud haven lovat iakttaga - är icke det att åter inrymma det rent sopade huset åt den elaka gäst, som nyss blivit därifrån bortdriven? Ja, kanhända han ännu fört med sig sju andar, värre än han, och edert sista således varder värre än det första.
Ack, huru bedrövlig, huru ömklig bliver icke därefter eder belägenhet, och vad glädje skall eder uppriktige lärare och ledare på sanningens väg väl skörda för all sin bön, all sin strid, all sin möda att hava velat frälsa edra arma själar? Därför, värdaste vänner, sörjen med ångest och bävan för edert timliga och eviga väl; vakter eder, att icke satan överraskar eder i säkerhetens sömn; ty, som Paulus säger i 2 Kor. 2:11: Oss är icke oveterligt vad han i sinnet haver. Ingen är något ögonblick säker för hans efterställningar. Då denna syndiga kroppshyddan, på vilken satan gör sitt anspråk, ramlar omkull, var hamnar då den arma själen, som var en gäst därinne? O jämmer, ovillkorligt söker hon åter uppsvinga sig till den gudomliga boning, varifrån hon först kommit; men hon mäktar ej, hon får ej hinna dit. Varen därför i tid betänkta på eder frälsning, och möten varje frestarens försök till anfall med Frälsarens kraftiga ord: Gack bort, satan, ty det är skrivet. Herren din Gud skall du tillbedja och honom allena skall du tjäna.
Avslutning.
Således har jag nu, mina älskliga, genom Guds nåd, för eder sökt beskriva den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande ifrån jorden. Jag har 1) sökt framställa denna mörkrets furste i all hans makt, list och arghet, samt hans fall och bortkastning från jorden, och 2) den salighet, som vi kristna därigenom kunnat åtnjuta, jämte det jag uppgivit en och annan förmaning att vakta eder för denna Guds, Jesus och kristenhetens förfärligaste fiende.
Tillåten mig ännu några tillägg. Besinnen, mina vänner, Jesu ord hos Matt. 17:21: Detta slaget går icke ut, utan med bön och fasta. Det vill säga: där djävulen en gång fått insteg, bliver han ej lätt att utdriva igen. Vaken därför flitigt över eder själva. Guds heliga ord visar eder sättet och medlen. Det vare eder ädlaste skatt, och styre alltid edra hjärtan på dygdens, sanningens och ljusets väg! Saliga äro de, som höra Guds ord, och gömma det. Vid dess gudasken flyr mörkret och dess furste fjärran med hela dess anhang, och i dess sötma finner även den största syndare tröst och uppmuntran, då en uppriktig ånger uppfyllt hans hjärta, och ett redlig uppsåt att bättra sitt leverne och handla efter Guds sinne, allt mer och mer bekräftar hans återgång från mörkret till ljuset, från lasten till dygden, från satan och världen till Gud.
Salig är, o allsvåldige, kärleksrike Gud, den själ, i vilken du upprättar ditt rike! Saliga äro de, som höra ditt ord och gömma det. O skänk även oss denna salighet! Väl är satans makt uppsvulgen genom segern, men han fördristar sig likväl framträda och ofta anhålla att få sålla oss, som vetet; o, dyre Frälsare, be då för oss, att icke vår tro upphörer, vårt hjärta sviktar och vårt mod fälles, utan måtte vi manligen kämpa, och intill vårt sista ögonblick bibehålla själ och kropp ostraffliga inför dig,
Förlåt, o Gud och Fader god,
mig alla mina brister.
Förgör, o Jesu, med ditt blod
all satans makt och lister.
O helge Ande, var mig när,
ty detta är
städs mitt begär:
Gud över allt att älska.
Amen.
Draken var i äldre tider ansedd för den giftigaste av alla ormar och det skadligaste och förfärligaste djur i hela skapelsen. Man kunde därför icke med ett mera avskyväckande namn utmärka mörkrets furste, satan, det allrafintligaste av alla väsen, och som aldrig gjorde annat än de som ont och giftigt var. Var han förut en stor ljusets Ängel, så är han nu en stor drake vorden, stor i välde, men ännu större i elakhet. Detta är den gamle ormen, som redan i världens begynnelse utspydde sitt dödande gift i paradiset, den ormen, som heter djävul och satan. Satan är ett hebreiskt ord och betyder motståndare, och djävul ett grekiskt, som betecknar en äreskändare. Båda dessa namn passa ganska väl åt den onde anden.
Satan eller motståndare är han, emedan han sätter sig emot Gud och allt gott; och ingen farligare motståndare gives än en skändare och en illgärningsman. Liksom i allmänna levernet en sådan berövar sina medmänniskor all heder och ära inför världen, så gör ock djävulen emot de goda och sanna kristna inför Gud, upphetsar den ena människan emot den andra, och kommer blott ont åstad. Därför har han ock det namnet om sig, att han bedrager och förför hela världen. Vart man må komma, finner man alltid mera ont än gott. Hela världen är stadd i det onda. (1 Joh. 5:19). Också är det ej att undra däröver. Djävulen är dess furste, som den lyder, den förare, som den följer, och den ledare som bedrager hela världen. [---] Men hans överman finnes, och ett herrligt bevis därpå lämnar oss dagens heliga evangelium. Johannes hörde en stor röst, som sade i himmelen: nu är vår Guds salighet och kraft, och rike, och makt hans Krists vorden, efter våra bröders åklagare är förkastad, den som åklagade för Gud dag och natt (Upp. 12:10). Denna stämma, älskliga åhörare, höra vi än i dag, och vilja, genom Gudsnåd, i anledning därav välja den till föremål för våra andäktiga betraktelser på denna stunden. Fader vår som är i himmelen...
EVANGELIUM Luk. 11:14-28
Genom Guds nåd vilja vi i dag betrakta
den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande från jorden.
Första delen.
Vi vilja nu för det första något närmare betrakta denna världens furste, den gamle draken, som så länge bedragit världen.
När Esaias vill beskriva babyloniska rikets jämmerliga undergång, så säger han: Drakar skola bo i dess lustiga borgar (Es. 13:22). Människan är denna lustiga borg, ämnad till Guds beboende, men vilken skada är det icke, att den store draken, satan, som förför världen, där blivit en rådande hyresman? Icke utan bekymmer kunna vi tänka oss den människas olycksaliga tillstånd, som besittes av djävulen, liksom den i dagens evangelium, vilken han gjort till dumbe; och vi böra verkligen anse det för en synnerlig Guds nåd, att nu för tiden så få exempel av detta slag finnas. Det är likväl drägligt, när djävulens inneboende endast sträcker sig till kroppen; men olyckliga de, vilkas själar han vunnit till evärdelig besittning. Väl slog satan den fromme Job med onda sår ifrån hans fotablad, upp till hans hjässa; väl gav en av hans änglar Paulus en kindpust; men sådant skadade dem icke, utan tvärtom tjänte att ännu mera rena och luttra deras själar. Plågorna, som de ledo, voro visserligen stora och svåra, men de gagnade dem; häremot länder allt de olyckliga till skada, vilkas själar äro i djävulens våld, ja, förleder dem att, som vi se i evangelium idag, häda och smäda Gud. Han utdriver djävlar - sade judarna fräckt till Jesus - med Beelsebub, djävlarnas överste! Andra åter förledde den listige frestaren att begära av Jesus tecken av himmelen. Härav ser man att han, om möjligt vore, gärna förförde hela världen till hädelse av allt vad ärligt är; och varen försäkrade, värdaste åhörare, att varje ond tanke, som uppstiger i edra hjärtan, är en ingivelse av den onde, ett verk av Kristi avsvurne fiende, djävulen!
Han frestar oupphörligt och förnyar sina anfall på tusende sätt, allt i förlitande på det gamla "trägen vinner". Detta beskriver Frälsaren sålunda: När den orene anden går ut av människorna, vandrar han omkring torra platser, söker efter vila och finner ingen. Då säger han: jag vill komma igen uti mitt hus, där jag ut gick. Satan är en onyttig, men ingen sysslolös ande. Han sitter icke stilla, utan driver jämt sitt verk hos otrons barn. Han rastar icke, utan genomvandrar torra platser. Jag har, säger han själv (Job 1:7), farit genom landet allt omkring. Överallt lurar han listigt på själafångst, och lyckas beklagligen alltför ofta att knipa sitt rov.
Försiktigheten bjuder oss väl att taga oss tillvara för onda, elaka människor; men tusende gånger nödvändigare är det för oss att vakta oss för satan; ty han omgiver oss jämt, ja, intränger i de doldaste rum, och vågar sig till och med in i våra kyrkor för att hos världens barn förstöra den verkan, som ordets kraft möjligen kunde åstadkomma i deras syndiga hjärtan. Han går omkring som ett rytande lejon, säger Petrus, och söker, vem han uppsluka må. Överallt för han sitt helvete med sig; därför finner han ingenstädes ro. Något lugn tror han sig likväl kanhända hava ägt då han oroade Saul, då han uppviglade det ena riket emot det andra; men hos människan trives han alltid bäst, och måste han där lämna sin plats, liksom i dagens evangelium, och finner ingen bättre i stället, så säger han: jag kommer igen uti mitt hus, där jag utgick, och när han kommer, finner hand et rent sopat, och väl tillpyntat; då går han åstad, och tager till sig sju andra andar, som skadligare äro än han; och de gå därin och bo där; och den människans sista varder värre än dess första.
Meningen härmed är denna: när nu människan en gång omvänt sig, men åter faller i synd, då är djävulen beställsam att fängsla henne hårdare än förut. Då har hon ett städat hus, en trevlig boning. Ty den återfallna syndaren bereder honom det själv, i det hon vill synas from för världen och hyckla dygder, som hon icke äger. ´Sålunda bliver dess sista värre än dess första. Ty, som Petrus säger i 2 Petr. 2:20-22: Sedan de genom Herrens och Frälsarens Jesu Kristi kunskap undflytt hava världens orolighet, och hava åter begivit sig däruti, och äro övervunna, är dem det yttersta värre vordet än det första. Och hade dem bättre varit icke förstått rättfärdighetens väg, än sedan de förstodo, vända sig ifrån det heliga budet, som de anammat hade. Dem är vederfaret det, som för ett sant ordspråk plägar sägas, hunden går åter till sina spyor, och svinet, som tvaget är, sölar sig åter i träcken.
Har den orene anden för någon tid hållit sig fördold, så var säker, min kristen, att han återkommer till syne med sju, ännu värre än han. Har han någon gång antagit lammets stämma, så var säker, att han snart förbyter den i drakens dunderröst. Den, som sitt eget hus bedrövar, säger Salomo (Ordsp. 11:29), han skall få väder till arvedel. Vilken skön arvedel skall då den hämtna därav, som så bedrövar sin egen själ, att han gör det till en boning för avgrundsdraken djävulen?
Ju större och listigare djävulens funder äro, desto sorgfälligare måste vi motarbeta hans anslag. Vår dyre Frälsare har i vårt evangelium idag visat oss rätta sättet att bliva honom kvitt. Saliga, säger han, äro de, som höra Guds ord och gömma det. Och det är denna de kristnas lyckliga lott, som vi nu gå att närmare betrakta och framställa.
Andra delen.
Guds ord visar oss icke allenast rätta vägen till saligheten, utan giver oss även kraft till strid emot djävulens frestelser. Då Kristi lärjungar hade gjort en god början med det gudomliga ordets predikande, sade Jesus till dem: Jag såg satan falla av himmelen, såsom en ljungeld (Luk. 10:18). Så måste han ock falla ur våra hjärtan, när Guds ord däruti bevisar sin kraft, och vi icke allenast gärna höra det, utan ock så gömma det, att vi lämna gehör i våra hjärtan åt dess hälsosamma förmaningar och dess välmenta varningar. Därmed kunna vi utsläcka den ondes glödande pilar, och behöva icke frukta för den stora draken och hans änglar, emedan de alla äro utkastade och kunna icke skada de fromma.
Gud har sönderslagit drakens huvud, säger David (Psalt. 74:13), och med Gud vilja vi göra ett fast förbund emot den gemensamma fienden. Stor är den salighet, dyr den frid, som Gud oss genom Jesus Kristus förvärvat. "Av allt det goda", säger en vördad ordets lärare, "varmed den himmelske Fadern oss fallna syndare benådat, gives intet större, icke något saligare, än Guds heliga ord."
Vart skulle vi vända oss, mina käraste, om icke detta ordet vore? Jag ville icke vara lärare, om jag ej hade denna hälsobrunnen att ösa livets vatten utur. Vad skulle jag väl förkunna syndaren, om jag icke hade det fasta och anammelsevärda ordet att säga honom: att Jesus Kristus är kommen i världen till att frälsa syndare? Vad tröst och uppmuntran skulle väl en förlorad och från Gud bortkommen syndare i sitt elände kunna hämta, om vi ej ägde det välsignade ordet, som försäkrar att Gud är oss nådelig, som voro döden värda?
Men lovat vare Jesu namn! Nu kan åhöraren med glädje träda upp i Guds hus, nu kan prästen med förnöjelse stiga på predikstolen, nu kan han med frimodighet öppna sin mun, förkunna frid, predika gott, förkunna saligheten, och säga till Sion: Din Gud är konung (Jes. 52:7). Den rosenfärgade och blodbestänkte Guden är din konung. Nu kan Kristi församling med glädje instämma:
I dino huse är en dag
fast bättre till att bliva
än allt det nöje och behag
som världen har att giva.
Fullkomlig glädje hos dig är
uti din boning, Herre kär,
där du dig uppenbarar.
Stor är din salighet, ljuv är din fri, du av Kristus dyrt återlösta församling; och huru du skall njuta och försvara den, lär dig Herrens oförgängliga ord. Änglatungor behövdes att rätt och värdigt tolka en sådan lycksalighet, som både här i tiden och i den oändliga evigheten tillfaller ordets vänner och dyrkare. Eller sägen mig uppriktigt, I, som erfaren sorgen efter Guds sinne, har ordet någonsin gäckat edra förhoppningar? Har det någonsin förtrutit eder, att I förlägna ropat: Kyrie eleison! Herre, förbarma dig över oss! Haven i någonsin kunnat annat än med tacksamhet tänka på det medel till salighet, som aldrig sviker, och som I funnit i ordet? Haven I någonsin kunnat förgäta de stunder, då I med en salig bedrövelse nödgades kvida: Synden är mig leder, / som har gjort Gud vreder / på mig, usla mull? Jag frågar, och edra hjärtan svarar: Den stund var salig visst, / då vi på syndanöden tänkte / och oss i stoftet sänkte / för dig, o Jesu Krist. Och för allt detta stora, sälla och ljuva haven I, värdaste kristna, endast ordet att tacka.
Älsken I Jesus, som en vän - o, vad vågar man icke för den vän, som man älskar? - så skolen I och älska det goda, som han eder förvärvat i tid och evighet, och som han i det gudomliga, saliggörande ordet nedlagt, samt genom sin fullkomliga seger över mörkrets ande bekräftat och beseglat. Då någon frestelse, nöd eller bekymmer, av vad anledning som helst, förekommer, hämtar den gudälskande själen, den sanna Jesu vän, något till sin styrka, tröst och uppmuntran av den rika skatten, som ligger gömd i hjärtat, och fortsätter med oavbruten hörsamhet och tro, saligt sitt lopp under denna lovsång: Jag tackar dig, min högste Gud, / för ditt ords tröst och fröjdeljud, / varav mitt hjärta gläder sig / uti anfäktning stadelig.
Då nu den frid och salighet, som Jesus oss genom djävulens fällande och förjagande berett och förvärvat, äro så stora, så oskattbara, så outsägligt herrliga, så måste man billigt undra däröver, att de flesta människor beklagligen tyckas så litet veta rätt värdera dessa höga förmåner, och finnas så beredvilliga att lämna den onde anden åter tillträde till deras hjärtan. En sådan förvillad själ betänker icke Jesu varning och förmaning i Joh. 5:14: Se, du är vorden helbrägda, synda icke härefter, att dig icke vederfares något värre. Att synda en gång är förskräckligt, att ytterligare finna lust i synden är ännu förskräckligare, men att framhärda i synden, det är det farligaste man kan tänka sig. Ingen ibland oss finnes, som icke begår synd, trots alla löften, gjorda i dopet, och ofta förnyade vid Jesu nådebord, samt ofta gjorda påminnelser från predikstolen. Men många finnas, som uppsåtligt och gärna öppnar sitt hjärta för satan, och åtrån bjuder honom i den boning, som han kort förut lämnat. Deras samvete säger dessa olyckliga, att de därmed förtörna Gud; men den listige Beelsebub förstår att nedtysta sådana tillfälliga rörelser. Härpå följer förstockning och förhärdelse.
Nu tager den gode Guden sin hand alldeles ifrån dem, och lämnar dem åt sitt självberedda fördärv. Lasten bliver nu deras endaste nöje och tidsfördriv. På motstånd emot djävulens anslag tänka de ej mera; ty de äga frid med honom, men inse icke det fientliga försåtet, som ligger därunder, och som fullbordar deras eviga fördömelse, utan all möjlighet till återgång. För sent öppna de äntligen ögonen; men det onda är ohjälpligt, sedan satan använt allt för att i sin åter intagna boning skaffa sig fast fot för evigt, och där så befäst sig, att han aldrig mer kan utdrivas.
Är ej denna målning så sann, som den är ryslig? Vad sägen I om eder själva, I människobarn? När I efter att hava hört en varnande predikan, efter att hava åtnjutit de dyra nådemedlen vid Jesu bord, begiven eder hädan att leva syndigt, som tillförne, söla eder i alla laster på nytt och glömma fräckt vad I inför Gud haven lovat iakttaga - är icke det att åter inrymma det rent sopade huset åt den elaka gäst, som nyss blivit därifrån bortdriven? Ja, kanhända han ännu fört med sig sju andar, värre än han, och edert sista således varder värre än det första.
Ack, huru bedrövlig, huru ömklig bliver icke därefter eder belägenhet, och vad glädje skall eder uppriktige lärare och ledare på sanningens väg väl skörda för all sin bön, all sin strid, all sin möda att hava velat frälsa edra arma själar? Därför, värdaste vänner, sörjen med ångest och bävan för edert timliga och eviga väl; vakter eder, att icke satan överraskar eder i säkerhetens sömn; ty, som Paulus säger i 2 Kor. 2:11: Oss är icke oveterligt vad han i sinnet haver. Ingen är något ögonblick säker för hans efterställningar. Då denna syndiga kroppshyddan, på vilken satan gör sitt anspråk, ramlar omkull, var hamnar då den arma själen, som var en gäst därinne? O jämmer, ovillkorligt söker hon åter uppsvinga sig till den gudomliga boning, varifrån hon först kommit; men hon mäktar ej, hon får ej hinna dit. Varen därför i tid betänkta på eder frälsning, och möten varje frestarens försök till anfall med Frälsarens kraftiga ord: Gack bort, satan, ty det är skrivet. Herren din Gud skall du tillbedja och honom allena skall du tjäna.
Avslutning.
Således har jag nu, mina älskliga, genom Guds nåd, för eder sökt beskriva den kristna församlingens frid och salighet genom mörkrets furstes och hans änglars förjagande ifrån jorden. Jag har 1) sökt framställa denna mörkrets furste i all hans makt, list och arghet, samt hans fall och bortkastning från jorden, och 2) den salighet, som vi kristna därigenom kunnat åtnjuta, jämte det jag uppgivit en och annan förmaning att vakta eder för denna Guds, Jesus och kristenhetens förfärligaste fiende.
Tillåten mig ännu några tillägg. Besinnen, mina vänner, Jesu ord hos Matt. 17:21: Detta slaget går icke ut, utan med bön och fasta. Det vill säga: där djävulen en gång fått insteg, bliver han ej lätt att utdriva igen. Vaken därför flitigt över eder själva. Guds heliga ord visar eder sättet och medlen. Det vare eder ädlaste skatt, och styre alltid edra hjärtan på dygdens, sanningens och ljusets väg! Saliga äro de, som höra Guds ord, och gömma det. Vid dess gudasken flyr mörkret och dess furste fjärran med hela dess anhang, och i dess sötma finner även den största syndare tröst och uppmuntran, då en uppriktig ånger uppfyllt hans hjärta, och ett redlig uppsåt att bättra sitt leverne och handla efter Guds sinne, allt mer och mer bekräftar hans återgång från mörkret till ljuset, från lasten till dygden, från satan och världen till Gud.
Salig är, o allsvåldige, kärleksrike Gud, den själ, i vilken du upprättar ditt rike! Saliga äro de, som höra ditt ord och gömma det. O skänk även oss denna salighet! Väl är satans makt uppsvulgen genom segern, men han fördristar sig likväl framträda och ofta anhålla att få sålla oss, som vetet; o, dyre Frälsare, be då för oss, att icke vår tro upphörer, vårt hjärta sviktar och vårt mod fälles, utan måtte vi manligen kämpa, och intill vårt sista ögonblick bibehålla själ och kropp ostraffliga inför dig,
Förlåt, o Gud och Fader god,
mig alla mina brister.
Förgör, o Jesu, med ditt blod
all satans makt och lister.
O helge Ande, var mig när,
ty detta är
städs mitt begär:
Gud över allt att älska.
Amen.