Sjätte söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - Några uppväckande påminnelser, som böra övertala den säkre syndaren till att förlika sig med Gud och sin nästa

Så förlika dig nu med Gud, och hav frid: därutav skall du hava mycket gott, är en förmaning som Elifas av Teman, styrd av arga begrepp om orsaken till Jobs belägenhet, giver denne prövade Guds tjänare (Job. 22:21). Job hade redan förlikat sig med Gud, ty han har det vittnesbördet av Herren själv, att han var from och rättfärdig, gudfruktig och flydde det onda. Det var alltså överflödigt att uppmuntra honom till den förlikning med Gud, som sker i syndarens första bättring.

Annars är likväl förmaningen god. Ja, jag binder dem å Herrens vägnar å varje oomvänd syndares hjärta i dag. Jag ropar i Jesu namn till den obotfärdiga själen. Jag ropar, och du skall minnas det en gång på Kristi sista dag, att jag har trofast varnat dig. Jag ropar, och om du icke är liknöjd om en själ som har kostat Jesu blod, så lyder du nu förmaningen: Så förlika dig nu med Gud.

Du har länge nog varit en Guds fiende. Länge nog har du hatat den Guden, som aldrig hatade dig; utan har älskat dig långt förr än världens grundvalar lades. Håll nu upp på denna söndagen. Håll upp att synda, och begynn att bättra dig. Håll upp med din vandring på den breda vägen, och begynn att gå in genom bättringens trånga port. Så förlika dig nu med Gud, och hav frid. Och om du går in i denna förlikningen, så skall du visst icke ångra dig i dina sista stunder; du skall icke ångra dig när du en gång kommer inför Guds dom; nej, härav skall du hava mycket gott, mycket gott i tiden, och obeskrivligt mera gott i en salig evighet!

Ack, om ditt hjärta bleve nu så rört av den helige Ande, att du på denna nådedagen stannade i detta saliga beslut: Hädanefter skall jag förlika mig med Gud. Amen. Fader vår...

EVANGELIUM, Matt. 5:20-26

I anledning av detta evangeliet föreställa vi nu:

Några uppväckande påminnelser, som böra övertala den säkre syndaren till att förlika sig med Gud och sin nästa.

Jag lovar att giva uppväckande påminnelser i dag. Uppväckande skola vi giva. Gud give, att du som i synden sover, ville vakna, när du hörer dem! Gud give ditt samvete bleve så vaket, ditt hjärta så slaget, och hela din själ så förödmjukad, rörd och förkrossad, att du aldrig en enda dag längre kunde leva i hårdhet mot din Gud, eller i oförsonlighet emot din nästa!

Syndare, förlika dig med Gud och din nästa

1) ty fiendskap till Gud och arghet emot din nästa göra alla dina gudaktighets-övningar misshagliga för Herranom.

(forts.)

Femte söndagen efter Heliga Trefaldighets dag eller Apostladagen - Guds nät

Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Så talade Herren till en profet i det Gamla Testamentet. Profeten het Hesekiel. Denne trogne själasörjaren skulle lika med de övriga Guds profeter predika det saliggörande Guds ord för de hårdnackade judar. Men som man kan se av kapitlet för våra ingångsord, fruktade han verkligen för detta avfälliga, gensträviga och förstockade folket; och det var ej underligt, om han fruktade, när Guds egen Son uppenbarade sig för Hesekiel i synen, liknade dem vid skorpioner och sade till honom: du bor ibland skorpioner.

Hesekiel behövde alltså en himmelsk frimodighet, då han skulle tala sanningen för ett sådant folk. Hesekiel behövde alltså uppmuntran av Gud själv, annars skulle denna bördan hava blivit honom alltför tung. Hesekiel behövde en gudomlig styrka, en styrka som kom ovanefter ifrån den starke Guden. Ty predikoämbetet är en tyngd, under vilken mänskliga axlar svikta, så framt här ej kommer hjälp ifrån Herranom, som himmel och jord gjort haver.

Profeten fick ock detta övernaturliga bistånd. Honom visades i en syn en stol, klar såsom en safir, och på den stolen satt en, lik en människa. Hesekiel såg även att det var såsom ett klart ljus, och innantill var det såsom en eld alltomkring. Ifrån hans länder upp och neder såg han liksom en eld blänka allt omkring, liksom regnbågen synes i molnskyn, när det har regnat, så blänkte det allt omkring (Hes. 1:26-28).  Det är lätt till att höra att det var den andre Personen i Gudomen som här uppenbarade sig för profeten; han såg det och hela hans själ övergöts med en sådan häpenhet vid denna synen, så att han för kropps matthet icke orkade stå, utan han föll ned på sitt ansikte till jorden.

Nu hörde han en tala. Det var Jesus på safirstolen, som talade: "Statt upp på dina fötter", sade han, "så vill jag tala med dig." Nu blev han munter, och huru kunde han annat bliva, när hela världens Frälsare så vänligt tilltalade honom. Frälsaren sade då honom mycket; han sade honom, att de barn, till vilka Hesekiel sändes, voro förstockade i hjärtat. Han bad honom icke frukta sig för dem, eller förfära sig för deras trug, och han befallde honom: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. Dessa Herrens ord läse vi uti Hesekiels profetias andra kapitels sjunde vers.

Hesekiel är ej den ende, som detta tilltal gäller. När Herren säger till honom: Du skall säga dem min ord, så är detta i samma stund sagt till alla predikanter och lärare i alla världens tider. Det är sagt till var enda, som lagt livlig ed därpå, vid Guds ord och hans heliga evangelium, att han skall förkunna människosjälarna Guds ord, så att det kan vara svarligt för Gudi och mannom, såsom orden lyda i prästeden. Ingen präst bör kunna läsa dessa orden utan hjärtats innerliga rörelse, när han öppnar Hesekiels bok; när han läser detta Jesu tilltal: Du skall säga dem min ord, så bör hela hans själ uppfyllas av vördnad för den högtlovade Herren, som giver honom denna befallning.

Här talar han, som skall döma prästen och åhörarna på sin yttersta domedag. Här talar han, som har kostat sitt dyra blod på både prästens och åhörarnas salighet. Här talar han, som bäst känner alla själars värde, ty det fick han noga veta när han stod ut dödsstraffet för själarna. Han säger till varje lärare; och skulle jag icke innerligen röras? Skulle det icke uppelda mig till att tala? Skulle det icke genomtränga det innersta av min själ, till att tala så för dessa själar i dag, som finge jag aldrig mer tala med dem i detta livet? Han talar även till mig, som har stigit upp på detta rum, för att vinna ett byte för Jesu räkning i dag, om det vore möjligt. Vad säger min Jesus till mig? O öppnen eder, I mina öron, ty nu talar Herren!  Han säger: Du skall säga dem min ord, evad de hörat eller låtat. 

Vår högmässotext idag skall räcka mig en ännu rikare anledning att tala i detta ämne. Jag läser i denna söndagens evangelium, att världens Frälsare utvalde en båt till predikstol, och att han i denna båten med en gudomlig väldighet predikade ordet för ett ganska ansenligt antal åhörare. Jag läser, att åhörarna stodo på sjöstranden, och den höge Predikanten satt i båten. Jag läser, att denne store Regenten över havet öppnade havets spiskammare, och gav på ögonblicket några fiskare en så stor mängd av fiskar därutur, att tvenne båtar ville sjunka under bördan av denna välsignelsen. Jag läser, att en av fiskarena blev därvid helt förfärad; men Jesus gör honom till människofiskare, muntrar honom, beder honom att han icke skulle bliva förfärad, och lovar honom att hans själafångst skulle framdeles bliva så lycklig, som detta fiskafänget. Och huru kan jag annat, än därvid påminna mig en ännu viktigare fångst: den stora sysslan, som predikanterna hava, till att taga människosjälar.

Lärjungarna utkastade sina nät på Jesu befallning i en lycklig stund. Gud give nu också lycka, att med det heliga nät, som jag nu utkastar på en förhoppning, flera själar måtte vinnas, många människor tagas. Amen! Fader vår...

EVANGELIUM  Lukas 5:1-11

Vi betrakta nu i Herrans namn:

1) Guds nät, av Lag och Evangelium sammanvirkat

2) av lärarnas allvar tvaget

3) oå Jesu ord utkastat och

4) med mer eller mindre förmån nyttjat.

Votum.

Sänd oss trogna arbetsmän,
lända ifrån himmelen.,
som i Andans kraft och ljus
fiska själar till ditt hus.
Ack, här finns så ganska få,
som sitt kall rätt förestå.
Herre Jesu, hjälp oss då!

Amen.

O Herre Jesu, hjälp! O Herre Jesu, låt väl gå, till din ära och allas vår lära, vår bättring och vår salighet.

Avhandling.

Nu så kastar jag i Herrans namn ut det heliga, det dyrbara, det saliggörande Guds ords nät. Havet är fullt med fiskar, och det kostar ofta mycket möda att kunna fånga ett litet antal utav dem. Jag ser här i dag för mig ett ansenligt antal av själar, alla köpta med Kristi blod, alla på resan till en oändlig evighet; bland alla dessa själar utkastar jag nu Guds ords nät, men vad det uträttar, huru många det vinner, det få vi se en gång på den stora Herrans dag, då människones Son kommer i skyn med stor makt och herrlighet.


(forts.)

Fjärde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag - En varnande röst till syndaren i nådens tid: Vet, att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen

Så gläd dig nu, du yngling i dinom ungdom, och låt ditt hjärta vara glatt i dinom ungdom; och vet att Gud skall hava dig framför domen. Detta är en av konung Salomos påminnelser i den boken, som han, enligt skrifttolkarnas tankar, skrivit i sin höga ålderdom. Vår yra och flyktiga, vår syndiga och köttsliga ungdom torde vilja fägna sig över dessa orden, såsom över ett förträffligt fynd i Bibeln. Den vällustige ynglingen torde tänka, att Salomo lagt honom hyende under armarna och ett örngott under huvudet, när han beder honom glädja sig i sinom ungdom, och låta sitt hjärta vara glatt i sinom ungdom. Han torde tänka: Ack, vad det är förträffligt, att min ungdoms lustighet, mina muntra nöjen, mina oskyldiga lekar icke äro mig förbjudna i den Heliga Skrift.

Men, du förvillade ungdom, du har tagit gruvligen miste om Salomos mening i våra ingångsord, om du uttyder dem på det sättet. Salomo uppmuntrar dig icke till någon syndig glädje; nej, han menar den enkla, den från synden rensade glädje, som åtföljer ungdomen själv i dess fägring. Och dessutom lägger han en stark töm på glädjen med de sista orden i vår ingång: Gläd dig, yngling, säger han i början; men sedan säger han: Vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen. 

Men, Herre, du evige Gud, om vår glättiga ungdom beströdde sina nöjen med detta sista saltet; om den yttersta domen, som skall hållas när dagarna hava en ände, kom för dem under all deras ro i detta livet; om dessa orden vet, att Gud skall hava dig fram för domen, utan återvändo dånade i deras öron, och betraktades i deras hjärtan, så skulle komedien och assemblen bliva ängsliga ställen, och deras lustiga kalaser skulle bliva plågoplatser, där de ej kunde trivas, och dit de aldrig mera kommo ifrån den dag, som Gud hade inristat den yttersta domens åtanke i deras själar.

Ja tänk, tänk, om den Helige Ande finge inprägla i våra hjärtan dessa orden: Gud skall hava dig fram för domen; då skulle mycket ont utebli, som nu händer; mången tanke på Gud fattas, som nu uraktlåtes; ja, tiden skulle då icke vara så bedrövlig, och människorna icke så ogudaktiga, som de nu äro! Ack, syndare, tänkte du på det, när det faller dig i hågen till att synda: Gud skall för detta hava mig för domen, då skulle synden, som annars är så söt, bliva ganska bitter, och detta språket skulle som ett vatten ifrån himmelen släcka syndens heta brand! Tänkte du på det, när du har beslutat att begå den heliga nattvarden: Gud skall för denna nattvardsgång hava mig fram för domen, så skulle du icke löpa till Herrens bord, den ena gången efter den andra, utan bättring och självprövning, som du likväl gör. Tänkte du på det, var gång ett syndigt ord stiger upp i din mun: För vart och ett syndigt ord, ja, för vart och ett fåfängt ord skall Gud hava mig fram för domen, så skulle sådana ord aldrig bliva nämnda med din tunga. Tänkte du på det, var gång du är i kyrkan: För denna predikan skall Gud hava mig fram för domen; ack, då skulle du både bättre höra, gömma och efterleva Guds ord än du nu gör. Ja, då skulle denna predikan bringa dig på bättre tankar, så framt du aldrig har varit inne på sådana tankar allt intill denna söndagen.

Vår Jesus förmanar oss i denna söndagens evangelium till att icke döma och icke fördöma. Låter oss förena denna förmaning med Salomos ord i Predikaren 11:19: så vet, att Gud för allt detta skall hava dig fram för domen, så få vi den bästa måttstock för våra domar över nästan. Jag och alla dessa själar skola havas fram för domen. Gud låte mig detta betänka, så predikar jag med nit! Gud låte eder detta betänka, så hören I med andakt. Amen. Fader vår...

EVANGELIUM Lukas 6:36-42

I Herrens namn föreställa vi nu:

En varnande röst, till syndaren i nådens tid: Vet, att Gud skall för dina domar över nästan hava dig fram för domen.

1) Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen; och

2) Vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen; därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Avhandling.

Om det ej är alldeles omöjligt att få ditt samvete vaket, du djupt insomnade syndare; om du ej har fast beslutat, att ingen predikan på jorden skall kunna störa din sömn, eller krossa ditt hjärta; om du ej har föresatt dig, att intet, intet skall väcka dig förrän pinorummet med sina fasliga lågor öppnar dina tillslutna ögon; så hör i dag, ja, icke blott hör, utan tag denna rösten till hjärtat, som vi allraförst föreställde i vår betraktelses

FÖRSTA DEL: Vet, att Gud skall för dina förbjudna domar över nästan hava dig fram för domen; därför vänta med dessa domar till den yttersta domen.

Dömen icke, så varden I icke dömda. Fördömen icke, så varden I icke fördömda, säger vår Frälsare i dagens evangelium. Nästans dömande och fördömande är en synd, som i alla tider blivit bedriven. Men aldrig har den gått så förskräckligt i svang, som i dessa sista farliga tider. Och det är ej underligt, att denna synden begås nu mera än förr, när man besinnar, att satan rasar nu värre än förr. Nu är här ju ett sådant dömande över alla den fattiga nästans göromål, så att, om Gud skulle döma så hårt över syndare, som syndare döma över varandra, så skulle intet kött bliva frälst, ingen människa salig; nej, då hjälpte icke den sannskyldigaste bättring.

Nu är ju ett sådant dömande, att människor döma icke allenast över gärningar, som de se, utan till och med över tal, över uppsåt, och över de hemligaste föresatser i hjärtat, som de icke se. Nu är här ett sådant fördömande, så att höga och låga, rika och fattiga, kunniga och okunniga, de fälla sådana dristiga och förmätna ord om sin nästas salighet och fördömelse, som hade de livsens bok i sina händer, och hade sett i den boken huru många namn där stå skrivna; ja, många gånger tala de sådana överord om sin nästa, som hade de nycklarna till himmel och helvete, så att de kunde öppna och tillsluta himmelens dörr, öppna och tillsluta himmelens portar för vem de behagade. Nu är här ju ett sådant häcklande, klandrande, mästrande, förtalande och bakdantande över nästans alla förtag, alla göromål, alla ord, alla gärningar, så att intet, intet får slippa undan denna obarmhärtiga tullen.

Men låter oss nu nogare bestämma, vad det är för domar över nästan som äro förbjudna. Och då läre vi besinna, att alla oförståndiga, kärlekslösa och onödiga domar över nästan äro förbjudna.

Förbjudna äro

1) alla oförståndiga domar över nästan

Men, Herre, du store Gud! äro alla oförståndiga domar över vår nästa i Guds ord förbjudna, huru skall det då gå i döden, i domen och evigheten, med alla våra oförståndiga syndare, som utan duglig insikt, utan ljus och erfarenhet döma och fördöma andra. Ja, det går som det heter i vår psalmbok: Förmäten mun skall ej bestå, / men av Gud själv en sträng dom få. 

Och aldrig äro domarna oförståndigare, än när den, som själv är ogudaktig, fördömer andra ogudaktiga; den, som själv är oomvänd, fördömer andra oomvända; den, som själv är död i synden, fördömer andra andligen döda, och säger: o, de där människorna! Och den som själv är på vägen till helvetet, fördömer andra sina reskamrater på samma väg, och den som själv har lika stora fel, och kanhända större än hans nästa, fördömer andra, som kanske icke hava så stora fel, som den onådige domaren, utan till och med mindre.

Ack, du oförståndiga själ, som i ditt skrymteri vågar döma och fördöma andra! Vet du vem du liknar? Jo, Jesus säger i dagens evangelium, att du är lik en man, som står och har en tjock stock, en bjälke i ditt eget öga, och likväl kommer han och vill skrubba en annan, som har endast en liten sticka, en flisa, ett grand i sitt öga. Och så är det med dig, du kärlekslöse nästans domare! Du kan ofta leva i grova synder, och hava ganska stora fel som kunna liknas vid stockar i ögat. Din nästa kan hava mycket svåra fel, som dock kunna vara så ringa emot dina, som en liten sticka är ringa emot en stor bjälke; och likväl blygs du icke för att sätta dig på domstolen, och döma himmel och salighet från den, som dock kanske syndar mindre än du, och kan vara mycket bättre anskriven hos Gud än du.

O du oförståndige! Ack, det är ju många gånger, som du ej vet, om icke din nästa kan vara ett Guds barn, eller åtminstone på väg att bliva det, och likväl fördömer du. Ack, det är så många gånger, som du icke vet, om den eller den avlidna människan har dött osaligt; utan det kan hava hänt, att hon gjort bättring, och dödde saligt, och likväl fördömer du. O du oförståndige! Du har ju icke varit i helvetet och sett om den själen som du fördömer finns där - huru vågar du fördöma?

Förbjudna äro

2) alla kärlekslösa domar

Kärleken till nästan borde brinna som en helig eld inom vart enda kristligt bröst! Men ack, det kan ej nog begråtas, att denna heliga elden har slocknat ut i de flesta kristnas hjärtan. O vad här dömes okärligt av människor om människor! Våra förtalare, de hava lärt den konsten utav djävulen, att göra intet till något, sandkorn till berg, och grand till bjälkar, små fel till stora och fördömande saker.

Veta de, att någon haver syndat, så döma de, att han aldrig bättrar sig. Veta de, att någon sover i synden, så döma de, att han aldrig vaknar. Veta de, att någon har fallit, så döma de, att han aldrig står upp igen. Det är ingen kärlek, ingen skonsamhet i deras domar. Man kan väl tänka vad kärlekslösheten har gått långt, när människorna icke unna sin nästa att bliva salig; utan de våga sig med sina hårda domar in i själva evigheten, och hava största hjärtans lust utav att döma himmelen ifrån andra.

Förbjudna äro

3) alla onödiga domar

Och onödiga äro alla dina domar när icke Guds ära, och icke din fattiga egna själs salighet lider det allraringaste därvid att du tiger med dina domar; men du likafullt dömer och fördömer. O du förmätne åhörare, vem har förordnat dig till att varendaste dag hålla rättegång över alla din nästas gärningar? Vem har förordnat dig till att fälla så många myndiga utslag och domar, att den och den står i satans tjänst, att den och den har ingen levande tro, att den och den har icke Guds nåd, att den och den kom icke i himmelen? Gud mister ju icke sin ära och du förlorar ju icke din salighet om du tiger? Du har ju icke åtagit dig predikoämbetet? Du har ju icke svurit prästeden inför Herrens altare? Du är ju icke satt till väktare på Sions murar? Du är ju icke herde; du är får. Du är ju icke lärare; du är åhörare. Prästens varning och bestraffningsdomar äro nödiga; men dina domar äro onödiga. Ack, tacka du Gud, att icke den bördan trycker dina axlar, som är kastad på dina lärare! Sök du, i din stad, till att blott frälsa dig själv. Var allraskarpast emot dig själv; men förskona andra. Kom ihåg den yttersta domens dag. Det är den bästa tygel som du kan lägga på din ostyriga tunga.

Vet, att Gud skall för dina hårda domar över din nästa hava dig fram för domen. Vet, att här kommer en dag, då Gud människornas lönnligheter döma skall (Rom. 2:16). Vet, att du är en svag människa, som, om du kan döma, så kan du icke rätt utöva; men Jesus kan bägge delarna. Vet, att om du kan säga, att din fattiga nästa kommer i helvetet, så kan du dock icke mer än säga det, ty det står icke i din makt till att kasta henne dit. Vet, att när alla dessa små domare hava dömt för sista gången, så kommer den större domaren Jesus, som dömer och verkställer så den yttersta dagens dom. Vet, att för vart enda hårt ord du har talat om din nästa, så kall du nu fram och svara i domen.

Därför, vänta med dina domar till den yttersta domen. Här är ju icke bråttom med din nästas dömande. Kan du icke vänta? Vänta tills Herren kommer. Vänta tills domaren är för dörren. Då, då på den sista dagen, då skall fällas en långt annan dom, än människorna på jorden hade förmodat. Då bliver mången salig, som folk på jorden har fördömt. Då kommer mången på den högra sidan, som du har dömt skulle komma på Jesu vänstra sida. Då komma många i himmelen, som du har dömt skulle komma i helvetet, och många komma i helvetet, som du har dömt skulle komma i himmelen. Då får du ropa om många: Herre Gud, bliver den salig? och om många: Herre Gud, skall den bliva fördömd? 

Fördöm ingen hedning; du vet icke vad Gud gör med hedningar på domedag. Fördöm ingen för det han tyckes vara enfaldig, dum och okunnig; vad vet du, om icke Gud har fått upplysa honom, när du, som kvick är, kan vandra i mörkret? Vänta med dina domar, det säger jag i dag, till den yttersta domen. Då kommer domaren i skyn; och då fälles utslag i alla oavgjorda saker.

ANDRA OCH SISTA DELEN: Syndare, vet, att Gud skall för dina befallda domar över nästan hava dig fram för domen, därför avgör dessa domar före den yttersta domen.

Någon kunde undra däröver, att jag talar om befallda domar över nästan. Man säger: Jesus förbjuder ju uttryckligen här i dagens evangelium allt dömande, då han ropar: Dömer icke! Fördömer icke! Härtill svarar jag: Läs Matt. 7, och läs där den första och sjätte versen. Samme Jesus, som i första versen säger: Dömer icke, han säger även i den sjätte: I skolen icke giva hundarna det heligt är, och edra pärlor skolen I icke kasta för svinen - och dessa tvenne verser kullkasta icke varandra, ty Jesus kan icke tala emot sig själv.

O, mina kära vänner! Här äro de tvenne klippor, emellan vilka en sann kristen skall segla med sitt kristendomsskepp, så att han ej stöter an på någondera klippan. Han måste på ena sidan vakta sig för en klippa, som heter för mycken eftergivenhet. Han får icke döma dem, som icke skola dömas; ty det bliver för mycken stränghet; men han får ock icke giva hundar helgedom, eller kasta pärlor för svin, ty det är för mycket eftergivenhet. Med hundar menar Jesus alla sådana människor, som för sitt orena och syndigt näsvisa sinne likna osnygga och näsvisa hundar. Med svin menar Jesus sådana, som till och med i sitt leverne vältra sig i allehanda mörkrets gärningar; liksom ett svin ligger och vältrar sig i träcken. Guds nåd, himmelsk tröst, den heliga nattvarden och så vidare, är det heliga som icke skall kastas för hundar; och andliga gåvor, som Gud anförtror i sina barns händer, äro deras pärlor, som icke skola kastas för svinen.

Men skall man kunna neka dessa helgedom och pärlor, så måste man ju nödvändigt fälla den domen, att den och den människan liknar hundarna, och att den och den människan liknar svinen; och denna domen är icke förbjuden, utan befalld. Således är det befallt att världslig överhet med allvarsamma domar skall tukta den tygelfria ondskan, och sätta bommar för ogudaktigheten i landet. Det är befallt att domaren på sin domstol med kristlig stränghet skall näpsa de liderliga inom hans domsaga. Således är det befallt att prästen skall begynna med lagens förbannelse över alla dem, som ej vilja bättra sig och tro evangelium. Det är befallt att prästen skall säga till den ogudaktige: Du måste döden dö; och att, om han det icke gör, så skall den ogudaktiges blod krävas ur prästens hand (Hes. 3:18). Det är befallt att prästen förmanar djävulens barn till att besinna sig ifrån djävulens snara; men om det skulle kunna göras, så måste han ju nödvändigtvis fälla den domen, vem som är djävulens barn. Det är befallt att prästen skall bestraffa oomvända åhörare i predikstolen, ovärdiga kommunikanter i skriftstolen, obotfärdiga patienter på sjuksängen, odygdiga barn i ungdomsförhören, och så vidare; men skall han det kunna göra, så måste han ju kunna fälla denna domen, vem som är en oomvänd åhörare, vem som är en ovärdig kommunikant, vem som har sjuknat ned i sina synder, och mera sådant.

Ja, detta gäller till en god del även om åhörare. Man skulle många gånger icke kunna fly det onda; och många, många väckelser bleve man alldeles av med, om man icke understundom finge fälla tillåtna domar över andra.

Detta kan jag bäst upplysa med exempel. Om någon varnar dig för onda sällskaper, så giver han dig en god varning; men skall du kunna lyda en sådan varning, skall du kunna vakta dig för sådana sällskaper, så måste du ju nödvändigt kunna fälla den domen över vissa sällskaper, att de äro onda; och det är en befalld dom. Fäller du icke den domen, så kan du blindvis giva dig i bekantskap med mörkrets barn, och slutligen stanna med dem i det yttersta mörkret.

Ännu ett exempel. Det kan hända att en människa som hela sin livstid har gått i satans tjänst, hon kan stupa så hastigt, dö så oförvarande, och komma så huvudstupa in i evigheten, så att hon får icke en dags, icke en timmes, icke en kvarts betänktetid, utan hon syndar och dör i en sådan brådska, så att hon vet icke ordet av, förrän hennes själ är i helvetets låga. Sådant händer icke förgäves, du hårde syndare, som levde efter den kamrat i synden, som har dött före dig. Se, huru hastigt din broder i ondskan for till helvetet! Nu bör du vakna och besinna dig, att icke du också måtte komma i detta pinorummet. Men skall du kunna få en sådan väckelse vid detta dödsfallet, skall du kunna göra dig några goda bättringstankar vid en ogudaktigs likkista, så måste du ju kunna fälla denna domen, att han dog utan bättring, och tog en förskräcklig ända; ty har du den meningen, att de dö väl allesammans, antingen de bättra sig eller icke, så kan icke något fasligt dödsfall väcka dig. Således fordrar understundom både Gud ära, vår och andras salighet, att vi måste döma.

Men så ropar jag likväl till dig denna varnande rösten till ett slut: Syndare, vet, att Gud skall för den befallda domen över nästan hava dig fram för domen, därför avgör alla dessa domar före den yttersta domen. Denna rösten bör utan återvändo ljuda i predikantens öron. Han bör aldrig gå på predikstolen, med mindre denna rösten står för honom: Lärare, vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! Han bör aldrig träda för altaret för att trösta, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta skriftermålet skall Gud hava dig fram för domen. Han bör icke träda fram till en sjuksäng, dit han blivit bådad, med mindre denna rösten står för honom: Vet, att för detta sjukbesök skall Gud hava dig fram för domen. När han varnar sin fattiga nästa för villovägar, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna varning skall Gud hava dig fram för domen. När han bestraffar den fräcke syndaren för hans synder, så bör denna rösten stå för honom: Vet, att för denna bestraffningen skall Gud hava dig fram för domen.

Ja, att vara Herrens präst både farligt är och herrligt; Gud nåde den, som ej det verket sköter ärligt! Här går det icke an till att döma dem till livet, som icke leva skola; nej, här heter det. lärare, du skall varna och du skall truga. Du skall förmana och du skall bestraffa. Om syndare tåla dina bestraffningar eller ej, det får icke hjälpa. Du måste avgöra dina domar före den yttersta domen.

Och, mina kära åhörare, så har du nu åter hört en predikan i nådens tid. Du torde väl tänka, att Gud har likaså lätt glömt ditt förhållande denna söndagen, som du glömmer det. Men du kan lita på, att ditt hjärtas hårdhet vid denna predikan bliver noga antecknad i Guds allvetenhetsböcker; han kommer, när böckerna varda upplåtna. Ja, jag kallar ännu en gång ditt samvete med Salomos ord: Vet, att för denna predikan skall Gud hava dig fram för domen! 

Amen.

Tredje söndagen efter Heliga Trefaldighets Dag - Uppmuntringar till bättring

Så lärer nu människor alla,

att göra bättring i tid,

att när Gud eder kallar,

han må då finnas blid,

en mild och nådig Gud,

och till sitt rike föra

såsom sin kära brud.

Detta är den hjärtrörande förmaning till bättring, som en gammal författare giver oss i den 12:e eller sista versen av psalmen n:o 381 i vår gamla svenska psalmbok. Jag önskar av allt mitt hjärta, och med denna önskan begynner jag min predikan på denna söndagen: O, att denna bättringsförmaningen måtte, som ett dunderslag ifrån himmelen, träffa de sovande samveten och de hårda hjärtan! O, att denna måtte tränga sig in till det innersta av den säkre syndarens själ! O, att den måtte väcka honom ur hans djupa dvala, störa honom i hans söta sömn, och försätta honom i det största bekymmer att rädda sin dyrköpta själ!

I denna versen förmanas till bättring: Så lärer, människor alla, att göra bättring! Ja, vad är nödigare, vad angelägnare, än att göra bättring? Ingen till åren kommen syndare kan få nåd i tiden, eller bliva salig i evigheten, såframt han ej gör bättring. Utan bättring är det omöjligt, o syndare, att du kan få förlåtelse för dina stora synder. Utan bättring kan du ej vänta dig en salig död; nej, din ände bliver förtappelse, och din sista timme den förskräckligaste timme av alla dem, du har överlevat i världen. Utan bättring är du alldeles oberedd till att möta Kristus inför hans domstol på den yttersta dagen: Utan bättring har du ingen hjälp av hela Jesu bittra lidande. Själva hans blodiga död kan ej frälsa din själ, såvida du ej gör bättring.

I ingångsversen bliva alla till bättring förmanade. Så lärer, människor alla, heter det. Skulle alla bliva saliga, så skulle alla göra bättring. Här ropas till var enda en över hela världen. Här ropas till de unga, de medelåldriga och de gamla, de ålderstigna syndare. Här ropas till eder, som uppoffren eder livliga ungdom åt djävulens tjänst, och som vid en skröplig ålderdom, darrande på gravens brädd, ännu icke ären bekanta med eder Gud. Här ropas till konungen och tiggaren, till prästen och åhöraren, till mannen och kvinnan, till fadern och barnet. Alla, som ej vilja förgås i evigheten; alla, som vilja undgå den eviga pinan, och vinna den eviga glädjen, alla sådana måste göra bättring. Är åhöraren oomvänd, bättring måste han göra, om han är mån om sin dyra själ. Är prästen ett satans och världens barn, bättring måste han göra, eller ock bliver han rätt så väl fördömd, som den obotfärdige åhöraren. Ingen är undantagen från den skyldigheten till att göra bättring. Det ropas till alla, som komma hit i detta templet idag: Så lärer, människor alla, att göra bättring.

(forts.)