Första söndagen i advent: Hosianna, hjälp, Herre Jesus, i detta kyrkoåret!

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Andra söndagen i advent

Tredje söndagen i advent

Fjärde söndagen i advent

Juldagen 1

Juldagen 2

Annandag Jul

Söndagen efter jul - Det gamla året, väl eller illa slutat

Låt oss bida, min dotter, till dess du får se vart ut det vill; ty mannen vänder icke igen, med mindre han gör det i dag en ända med. Så sade Noomi till Rut, då denna berättade för henne, att hon på hennes tillstyrkan hade legat vid Boas fötter. Vi läse dessa orden uti Ruts boks 3 kap, 18 v.

Den bibliska historien kan var och en läsa på sitt ställe uti hela dess sammanhang. Jag vill i dag göra därav en beveklig tillämpning.

Äntligen har ett viktigt stycke av nådatiden runnit oss ur händerna. O, huru många nådedagar hava vi icke överlevat; allt sedan vi sista gången slutade ett gammalt och begynte ett nytt år. Och för var dag, för var timma, för var månad och vecka skall du göra en dryg räkenskap, när den yttersta domedagen kommer. Sannerligen, den räkenskapen bliver dig odräglig, så framt du icke lagar att alla dina gamla synder, som i år bedrivna äro, bliva dig förlåtna.

Jag vill ännu giva dem hundrade och tjugo års dag, sade den långmodige Guden om det syndafulla folket, som levde före syndafloden. (1 Mos. 6:3). Han var så nådig emot dem, att han gav dem hundrade och tjugo års rådrum och betänketid. Så sade ock Gud om alla dessa själarna, som äro här i dag församlade, för ett år sedan sade Gud om dem alla: Jag vill ännu giva dem ett års dag till att besinna och bättra sig på. Jag vill låta det ofruktsamma trädet stå ännu i detta året, så länge jag gräver omkring det med lagens vassa spade, och göder det med evangelii starka sötma; om det så kunde bära frukt. (Luk. 13:8-9). Jag vill ännu ett år bära min nåd och barmhärtighet efter de obetänksamma syndare, där de löpa på helvetesvägen. Jag vill ännu ett år låta den och den sovande syndaren och synderskan leva; torde hända att de falla på bättringstankar och låta föra sig till rätta i år. Jag vill ännu ett år låta de blinda själarna leva i den och den församlingen, i det och det huset. Kanhända mitt ord får visa bättre verkan i år, än i fjol, på deras syndiga hjärtan. Kanhända de komma till att gå bättre till min nattvard i år, än de förra åren. Kanhända den och den ålderstigne satansträlen kunde ännu låta krossa och omvända det gamla stenhjärtat.

Så nådigt talade Gud för ett års tid sedan. Och det har skett efter hans ord. Syndare haver fått ett nådesår, som de aldrig borde ha fått, om det skulle hava gått efter rätten. Av detta gamla nådesåret hava vi intet mer än några dagar igen. Ack, på denne siste söndagen i hela året må vi väl bruka mina ingångsord: Låt oss bida, o syndare, till dess du får se vart det vill; ty Herren Gud i himmelen vänder icke igen, med mindre han gör det i dag en ända med. 

Ja, i dessa dagar gör Gud en ända med hela det gamla året. Ack, var ären I nu, I många dagar, timmar och minuter, som vi hava överlevat på ett helt års tid? Var ären I nu, I många nådefulla söckendagar, och I många välsignade sön- och helgedagar, då så många Herrens ord i alla kyrkor blivit utösta? I haven alla varit bättrings- och omvändelsedagar, på vilka mången själ hade kunnat räddas från den eviga döden. Var ären I nu, I många nåderika stunder, då Jesus i år har stått och klappat på våra hjärtan? O, huru hastigt ären I icke gångna ifrån oss!

Ack, vi må väl alla tala till Gud på denna dagen och säga: Si, mina dagar äro en tvärhand för dig, och mitt liv är såsom intet för dig. (Psalt. 39:6). Herren Gud vänder icke igen, med mindre han gör där i dessa dagar en ände med. Ack, ack, i dessa dagar gör Gud en ände med mången nådedag, som I haven haft i detta gamla året, och den nådedagen kommer aldrig mer tillbaka. Den är förlorad, som han aldrig hade varit till. I dessa dagar gör Gud en ände med månget genomträngande slag och styng, som Gud hade givit edra samveten i detta gamla året; och om han vill ännu vidare väcka på edra samveten i ett nytt år, det vet jag icke; men det vet jag, att aldrig ett enda samvetsslag utav dem I haven fått i år kommer någonsin mer tillbaka. I dessa dagar gör Gud en ände med mången uppväckande helgdag, då klockorna i tornen hava liksom ropat till kyrkfolket med gällande röster: Så vänder nu om, I avfälliga barn, så vill Gud hela eder av eder olydnad (Jer. 3:28).  Och om I villen nu gråta blod idag, så kunden I likväl icke med alla edra tårar kalla tillbaka en enda söndag, som i år har blivit försummad och ohelgad. De i år försummade sabbatsdagarna hava flutit bort, som en rinnande ström; de komma aldrig mera igen. I dessa dagar gör Gud en ände med många goda tillfällen till bättring, som du har haft under det gamla året. Ack, du har många gånger i år haft sådana sköna och herrliga tillfällen till att kunna övergiva synden och komma i förening med Gud, men du har icke passat på dem. Gud vet, om du nu någonsin får sådana tillfällen mera. Ack, man har kunnat säga om dig, o arma själ, i år, som det står i Matt. 3:2, att himmelriket är kommet hart när. Ack, himmelriket har många gånger stått ganska nära in på dig i hela detta förflutna året. Vad i Herrans namn har du tänkt på, som har skjutit himmelriket ifrån dig, och hastat till helvetet det fortaste du har orkat?

Men så visst som det är, att Gud vänder icke igen, med mindre han dessa dagar gör en ände med det gamla året, så innerligen och så hjärtligen önskar och beder jag till Gud, att icke syndare måtte vända igen, med mindre de i dessa dagar måtte vända igen med allt sitt forna ogudaktiga leverne. Ack, arma, eländiga, syndiga människa! Nu slutar du snart detta året. Nu är det som detta året aldrig hade varit till i tiden. Nu är det icke långt igen, innan det nya året tager sin början. Kan nu någon endaste förmaning i Kristus Jesus hjälpa, så beder och förmanar jag dig: Vänd icke igen med brinnande och andäktig bön, vänd icke igen med dina starka och högljudande bönerop till himmelen, vänd icke igen med mindre du i denna dag gör en ände med det obotfärdiga sinne, som du har haft i hela detta året. Så förlika dig nu med Gud, och hav frid; därutav skall du hava mycket gott (Job 22:21). Statt upp utur stoftet, statt upp du fångna Jerusalem, gör dig lös av ditt halsband, du fångna dotter Sion (Jes. 52:2). Betänk varav du fallen är, och bättra dig, och gör de förra gärningarna. (Upp. 2:3).

Ja, när du slutar året, så sluta dina synder. Gör nu, i Herrens Jesu namn, en ända med hela det ogudaktiga levernet, som du har fört i detta gamla året. Haver du i år bett djävulen anamma dig, ja, kanske bett honom det många tusen gånger, så gör nu i dag en ända med allt detta gruvliga svärjandet. Haver du i år förhärdat ditt hjärta emot alla de Guds ord, som du har hört på sabbaterna, så gör nu i dag en ända med allt sådant ohelgande av Herrens sabbatsdag; och får du fira någon sabbat mer på det nya året, så, för din salighets skull, fira den inte så illa som du har gjort i år. Haver du i år fört ett orenligt och otuktigt leverne, så gör nu i dag en ända med all sådan orenlighet, och låt Gud efter denna dag rena ditt hjärta och din vandel. Haver du i år levat som en arg och bitter djävul i eller utom hus, så gör nu i dag en ända med all sådan helvetes arghet och bitterhet, och för icke ditt arga hjärta med dig in i det nya året; ty då blir det dig ett förbannelsens år. Haver du i år gått ovärdigt till Herrens heliga nattvard, så gör nu i dag en ända med sådan ovärdig nattvardsgång; och upplever du någon nattvardsgång på det nya året, så låt nu omvända din själ, så att du kan gå fram till Herrens bord, som ett välberett Guds barn.

Ja, Herre, du store Gud! Nu rinner det gamla året in i evighetens stora ström! Se till, o Herre, att du kunde ödmjuka de hjärtan emot slutet av detta året, som icke hava låtit ödmjuka sig förr i år! Ack, Gud, vi ropa till dig av vårt innersta hjärtans grund, ja, Gud give att syndares samveten måtte bliva så vakna, att de med ett brinnande allvar måtte bedja denna bönen till Gud: Giv oss, o Gud, ett gott nytt år, / att var och en nytt sinne får / och i sin gamla synd ej står. Amen. Fader vår...

Evangelium Lukas 2:33-40

Genom Guds nåde betrakte vi nu på denna stunden

DET GAMLA ÅRET, VÄL ELLER ILLA SLUTAT

1) Av vem slutas året illa? och
2) Av vem slutas det väl?

O Herre Jesus, hjälp oss nådeligen för ditt blod och din döds skull! Amen.

Den första frågan, som jag i dag, i Herrens namn, föreställer i den
Förra delen
är denna: Av vem slutas det gamla året illa?

På denna frågan svarar jag nu:

Det gamla året slutas illa

1) av dem som stöta sig och falla på hörnestenen Kristus.

I vårt evangelium idag talas om, att när den gamle gudfruktige gubben Simeon kom upp i Jerusalems tempel på Jungfru Marie kyrkogångsdag, och denne gamle hedersmannen fick Herren Jesus i sin famn, och hade lagt honom på sin arm, så pekade han (ty det lär han säkert hava gjort) på det dyra välsignade barnet, som han hade på armen, och han sade: Si, denne är satt till ett fall och uppståndelse. Han ville säga: Si, denne Jesus, som jag nu håller i min famn, han är en hörnsten, på vilken många tusende själar falla och få en dödlig stöt till helvetet och evig fördömelse! Si, denne Jesus, han är ock en sådan hörnsten, som många själar resa sig upp på genom en sann bättring och själaförändrande tro, och varda genom denna hörnstenen i evighet saliga.

I den heliga Skrift liknas Guds rättrogna församling vid ett stort stenhus. I detta huset äro de tolv apostlarna och alla profeterna ganska betydliga stenar, ja, vart och ett Guds barn är en sten däruti, som Petrus skriver till de trogna själarna: I ock, såsom levande stenar, uppbygger eder till ett andligt hus, och till ett heligt prästerskap. (1 Petr. 2:5). Men jesus Kristus är uti detta huset översta hörnstenen (Ef. 2:20). Nu på denna hörnsten borde alla syndare uppstå i en uppriktig omvändelse. Men är det icke klagansvärt? Är det icke jämmerligt och förskräckligt? Må icke alla Guds barn gråta och söra däröver, att här skola vara oräkneliga syndare, som göra ett ömkligt fall på denna välsignade hörnsten, och taga därvid en så stor skada till sina fattiga sälar, att man kan säga om dem, som det heter i Matt. 7:27, om den fåvitske mannen, vilken byggde sitt hus på stranden: Huset föll omkull och dess fall var stort. Ja, visserligen var det stort; ty den, som faller i helvetet, han gör utan tvivel ett stort fall! O, ve och förbannad den själen, som tager denna dödliga stöten i evighet! Jesus talade en gång några högst märkliga ord härom. Han sade: Vilken som faller på denne, han varder krossad, men uppå vilken han faller, den slår han sönder i stycken. (Matt. 21:44). O Gud nåde den människa, på vilken hörnstenen Jesus faller! Faller han på dig, när din själ skall fara utur din kropp; faller han på dig, när Över-ängelns blåser ut den yttersta domen, så blir det dig en tung sten att bära. Sannerligen, om du ock hade varit än så stor och bred i denna världen, han slår dig ändå sönder i stycken.

Men nu kunde någon syndare komma och ursäkta sig och säga: Här står i evangelium idag, att Kristus är satt till ett fall för många själar. Är han satt till ett fall, så att människor kunna stöta sig på honom till fördömelse, så rår jag ju icke för att jag bliver fördömd. Då rår ju Gud därför, som har satt sin Son Kristus mig till ett fall. Härtill svaras: O människa, vem är du, som vill träta med Gud? Haver icke en pottomakare makt att göra av en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder (Rom. 9:20-21). Gud rår visserligen icke för om du, säkre syndare, en gång med ack och ve bliver kastad uti helvetets djupa avgrund. Jag vill upplysa detta med en enfaldig liknelse. Om en blind man, eller en annars vild, ostyrig och obetänksam människa kommer löpande och springer tvärs på en hörnsten, och stöter sig på stenen så illa, att det blir deras död; icke är hörnstenen skuld till detta dödliga fallet? Nej, den ene var ju blind; hans blindhet var orsaken till att han föll. Den andre sprang ostyrigt och utan tanke; han må skylla sin ostyrighet för det att han föll, men alldeles icke stenen. Och just så förhåller det sig här. Hörnstenen Jesus är satt till syndares salighet, men icke till deras fördömelse; till deras bästa, men icke till deras värsta; till deras himmel, men icke till deras helvete. Och att han nu likafullt bliver många själar till fall, det är icke hans skull. Vad rår hörnstenen Kristus för det, att en andligen blind själ i sitt själamörker faller till döds på denna stenen och bliver i evighet förtappad? Vad rår hörnstenen Kristus för det, att en vild och rasande syndaträl, som kommer löpande i sina synder som en vild häst i striden, vad rår han för det, att denne syndaren löper emot på stenen Kristus och mister paradiset och saligheten därvid?

Nej, syndare, du har dig själv att skylla för sådant! Jesus är alldeles oskyldig i ditt blod. Menar du, att jag lust haver över den ogudaktiges död? säger Herren, Herren, och icke mycket mer att han omvänder sig ifrån sitt onda väsende och lever? heter det i Hesekiel 18:23.

Det gamla året slutas illa

2) av dem som emotsäga Kristus

Då Simeon höll Herren Kristus i famnen, sade han även om honom: Si, denne är satt till ett tecken, vilket emotsagt varder. Under dessa förtäckta ord syftar han på Kristi lidande, emedan Kristus under sitt lidandes tid blev ganska mycket emotsagd. Men jag tager mig därav tillfälle till att visa, huru Herren Kristus ännu i denna dag är ett tecken, som av syndare emotsäges. Här tages liknelse av en skjuttavla, som soldater ställa upp och skjuta till måls på. En sådan skjuttavla är Herren Jesus Kristus. O, huru vågsamt, huru dristigt och fräckt hava icke syndare i alla tider skjutit till måls på denna himmelens tavla! Men aldrig, aldrig har han varit så emotsagd förr, som han är nu i dessa yttersta världens tider. Nu emotsäga de förmätne syndare Kristus, och alla hans dyra och heliga ord.

När Kristus säger: Du skall vara dinom trätobroder benägen till vänskap snart (Matt. 5:25), så vågar du, o syndare, motsäga din Frälsare! Du talar emot honom och säger: Jag kan väl icke vara så benägen till vänskap heller, när min nästa har gjort mig alltför mycket emot.

När Kristus säger: Är det så, att någon slår dig vid det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till. Och om någon vill gå till rätta med dig, och taga din kjortel ifrån dig, låt honom ock hava kåpan med. (Matt. 5:39-40). När Kristus detta säger, så sätta syndare sig emot honom. De säga: Frälsaren begär sådant, som strider emot all billighet. De säga: bliver jag icke salig, förrän jag lämnar bort både min överrock och underrock till orättfärdiga rövare, så bliver jag aldrig salig; och så eftergivande kan aldrig någon människa bliva. Vem kan stå stilla, och låta slå sig på det högra och vänstra kindbenet? - O, usla människa! Huru dristar du dig emotsäga Kristus? Ett så eftergivande sinnelag fick du, om du lät Gud förändra ditt hjärta.

När Kristus säger: Älsker edra ovänner, görer dem gott, som hata eder, välsigner dem, som eder banna, och beder för dem, som eder orätt göra (Luk. 6:27-28), så drista sig de högmodiga syndare att emotsäga Kristus. De säga: O, vem kan vara mild och god emot sina fiender och hatare? Vem kan önska Guds välsignelse över den som står och förbannar mig? Vem kan bedja gott hos Gud för den som gör mig all orätt och skada? Kristus befaller sådant, som är omöjligt för oss syndiga människor. - Vad talar du, usla mullklimp? Skall du emotsäga Herren Kristus, din Frälsare? Det vore icke omöjligt för dig, om du bara ville låta omvända dig ifrån mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud. Ack, huru skola väl sådana sluta det gamla året, som emotsäga Kristus och alla hans ord? O, de kunna ju aldrig sluta året väl; utan de måste sluta det i en olycksalig och förbannad stund.

Det gamla året slutas illa

3) av dem som tjäna djävulen och synden natt och dag.

Den gamla, gudliga änkan Hanna, hon tjänade Gud med fasta och böner natt och dag, står det i dagens evangelium. Men vem tjäna de flesta våra kristna nuförtiden? Tjäna de Gud? O, Gud nåde dem så visst som de alldeles icke tjäna Herren, sin Gud, utan djävulen, den gamle ormen, den store draken - honom tjäna de. Ja, den lede satan i helvetet, han har långt flera tjänare och tjänarinnor i våra tider, än Gud i himmelen! Vem tjäna väl våra svärjeandar och edebukar? O, de tjäna ingen annan än den herren, som de så troget åkalla och anropa. Vem tjäna väl våra många drinkare?  Vem tjäna de på sina krogar och supställen? O, de tjäna själva den orena anden med allt detta fördömda fylleriet! Vem tjäna väl dessa förstockade girigbukarna, som med sådan iver arbeta med jorden och det jorden tillhör, som här ingen himmel vore till? O, vem skulle de väl annat tjäna, än satan själv? Det är han, som hänger ett sådant täckelse över ögonen på dem, så att de fara endast efter världsliga ting, och förgäta det förnämsta, omsorgen om själen. Du tycker väl att du tjänar Gud, när du gör din gudstjänst om söndagen i kyrkan. Men ve dig, du förblindade själ! Du kan ingen gudstjänst hålla, så länge du ingen bättring har gjort. Nej, du håller en djävlatjänst mitt i själva kyrkan, ty all den andakt som du visar när du sitter där är idel skrymteri. Du hycklar och gycklar inför Gud, och med detta skrymteri tjänar du djävulen.

Ack, ack, de äro icke många i kristenheten, som kunna med ett gott samvete säga till Gud: Si, jag tjänar dig i mång år, och haver aldrig gångit av ditt bud. (Luk. 15:29). Ack nej! Fast mera äro här oräkneliga syndare, som i dag kunna säga till djävulen: Si, du arge djävul, jag har tjänat dig i hela detta gamla året, och i många år, och haver aldrig gångit av ditt bud. Men huru skall året slutas, när det slutas i syndens och djävulens tjänst? O, det kan ju icke annat, än slutas illa!

Av vem slutas då det gamla året väl? Härpå skall svaras uti den

Andra och sista delen.

Det gamla året slutas väl först och främst av sanna och verkliga Guds barn. Ack, den som nu i dessa dagar är innerligen väl känd och bekant med sin Gud, den som har bragt sitt syndiga kött upp på korset, och korsfäster det dagligen mer och mer, den som har låtit Gud förstöra djävulens sinne i sitt hjärta, och har nu Jesu sin Frälsares sinne; o med vilken glädje kan icke en sådan själ sluta året! Hennes samvete gnager henne icke för hela detta gamla året.

Men kan du icke sluta året som ett Guds barn - ja, Herre Gud, de äro tunt sådda som kunna sluta det så väl! - kan du ej det, så vore det ändå väl, om Ordets svärd finge gå genom din själ innan året slutas, till en sann omvändelses saliga begynnelse! Den gamle Simeon vände sig till Jungfru Maria, då hon på sin kyrkogångsdag hade fram Kristus i templet, och han sade till henne: Ett svärd skall gå igenom din själ. Så heter det i dagens evangelium. Säkert mente Simeon därmed någon ganska skarp frestelse och anfäktning, som Maria skulle råka uti. Ja, visserligen haver denna heliga Jungfru icke varit utan stora frestelser; ty de största Guds barn hava det största korset. Ja, ja, syndare, ett anfäktnings svärd måste också gå genom din själ, om du skall kunna sluta detta gamla året väl. Efter du vast Gudi kär, så måste det så vara; utan anfäktning måste du icke bliva, på det du skulle beprövad varda, sade ängeln till Tobias (Tob. 12:13).

Sannerligen, det går icke så lätt att få en frälst själ och bliva salig, som folket inbillar sig. Det avlöper icke med lek och lust, när nåd och vänskap skola vinnas hos Gud. De lata själarna, som ingen möda vilja hava för himmelen, de komma ock aldrig därin. Saligheten vinnes icke därmed att du sitter som en död bild i en kyrka, söndag på söndag. Begynn nu din bättring med allvar innan det nya året börjas! Du skall få se och känna, att ett anfäktningssvärd skall gå genom din själ. Men härda då ut med Gud, så skall du åtminstone kunna sluta året väl, fastän du har begynt det illa.

Tillämpning

Nu är då, i den heliga Trefaldighets namn, denna predikan slutad; och sålunda hava vi sett årets sista Söndag på ryggen. Tag nu fram skuldregistret innan året slutas, och se efter huru du står till boks hos Gud i himmelen för hela detta gamla året. Vad haver du gjort? Din broders blods röst ropar till mig utav jorden, sade Gud till den blodiga brodemördaren Kain (1 Mos. 4:10). Dessa den store Gudens ord tager jag nu i min mun, och jag ställer dem, i Herrens nit och anda, till var och en själ, som denna predikan i dag hörer. Syndare, vad haver du gjort i hela detta gamla året, som nu snart slutas? Huru haver du levat i år? Hurudana hava dina tankar, hurudana hava dina ord och hurudana hava dina gärningar varit? Huru har du i år förhållit dig emot din Gud, huru emot din nästa och huru emot dig själv?

Här frågar jag allraförst de unga själarna, som äro här i kyrkan: O, I unga, vad haven i gjort? Huru haven i levat i år? Ack, tagen denna söndags evangelium, och läsen vad här står om det dyra barnet Jesus, som i denna högtid blev fött. Barnet växte upp, heter det, och förstärktes i andanom, och uppfylldes med vishet, och Guds nåd var över honom. Hören I detta, I barn, I ynglingar, I jungfrur? Sådana barn borden I hava varit i år, som barnet Jesus var. Så borden I hava levat, som detta barnet levde. Jesus växte upp, och förstärktes i andanom. Men nu i dessa gudlösa tider, nu växa de flesta barn upp, icke som Jesus, utan som djävlar. De förstärkas icke i andanom, utan förstärkas i köttet, de förstärkas i synden och det onda, de förstärkas i alla helvetets odygder, ja, I arme barn, många ibland eder hava i år blivit starkare till att tjäna satan, än de voro det förra året. Barnet Jesus uppfylldes med vishet, men våra barn och unga människor nu för tiden, de uppfyllas med dårskap i stället för vishet. Guds nåd var över barnet Jesus; men Guds vrede vilar över de flesta barn i våra dagar. Ack, kära hjärtans barn, det går er aldrig väl till slute, om I hållen uti med detta syndiga levernet. Ångren eder av hjärtat nu mot slutet av detta gamla året. Bättren eder, kära barn, medan I ännu orken synda! Gud låte oss få se, att det blir andra barn utav eder, när det nya året kommer! Gud låte eder då bliva lika barnet Jesus!

Därnäst I gamle, i ålderstigne människor! Vad haven i gjort under loppet av det gamla året: haven I levat som den gamla hederskvinnan Hanna, som omtalas i evangelium idag. Hon var vid fyra och åttio år, och ändå kom hon aldrig bort utur templet, tjänandes Gud, med fasta och böner, natt och dag. Ack, Gud förbarme sig! Här äro icke många gamla människor, som likna denna ålderstigna änkan. De flesta äro gamla till åren, och gamla i satans tjänst. Men jag klappar ännu en gång på edra gamla, stenhårda hjärtan innan året tager slut. Än är ljuset med eder till en kort tid. Vandrer medan I havern ljuset, att mörkret begriper eder icke. (Joh. 12:25).

Och härmed tager jag nu farväl av det gamla året. Farväl, du gamla år! Dig har jag en gång sett, och får nu snart aldrig se dig mera. Farväl, du gamla år! Gud stryke ut mina syndaräkningar med Kristi blod innan du alldeles slutas! Farväl, du gamla år! I år jag mycket har, ja, gräsligt mycket brutit! Gud hjälpe mig nu till att kasta bort alla mina synder, som en gammal söndersliten klädning! Gud låte mig få ett sådant sinne som Jesus i det nya året! - Ack, ack, på domedag skall det svaras för allt. Så skall det också svaras för detta året.

Farväl, farväl du gamla år!
Jag nu på brädden av dig står.
Jag böjer mina hjärtans knä
inför min Gud, min Frälsare.
Ack! att ej i det nya år
oångrad synd med själen går.
Amen!

Nyårsdagen

Söndagen efter Nyår

Trettondedagen

Första söndagen efter trettondedagen

Andra söndagen efter trettondedagen

Tredje söndagen efter trettondedagen

Fjärde söndagen efter trettondedagen

Femte söndagen efter trettondedagen

Kyndelsmässodagen: Dröjsmål med den angelägna bättringen

De fåvitska dröjde för länge. Så sjunga vi i en kyrkopsalm, som är skriven över evangeliet om de tio jungfrurna. Vi veta av detta evangelium, att de fem fåvitska jungfrurna dröjde till midnattsanskriet hördes, tills Brudgummen Jesus var i annalkande med den dom, som han fäller över själar i evigheten; och detta deras dåraktiga uppförande uttryckes i vår psalmbok med dessa orden: De fåvitska dröjde för länge.

I den högmässotext, som denna dag i kristenheten förklaras, omtalas en gammal, gudfruktig man, som hade den nåden av Gud, att på sina gamla dagar, kort före sin död, få i själva sina lekamliga armar innesluta den nyfödde, den fyrtio dagar förut i världen ankomne Frälsaren. Simeon hette denne redlige mannen. Ack, han liknade icke de fåvitska jungfrurna, som dröjde med sina lampors beredande, tills brudgummen var för dörren. Han liknade icke våra nuvarande säkra syndare, som uppskjuta sin bättring till en annalkande ålderdom och till inbrytande dösstund. Nej; Simeon hade länge varit bekant med sin Gud. Simeon var både gammal i åren, och gammal i nåden.

Han stod nu, vid Jungfru Marie Kyrkogång, i Jerusalems tempel, och hade Jesus i sin famn; men Gud giver honom det härliga vittnesbördet här i texten, att han var rättfärdig, och gudfruktig, och väntade efter Israels tröst; och att den helige Ande var med honom. O se, han kunde säga: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid! Han kunde lägga sina ögon tillsamman i en salig död, när Gud behagade kalla honom härifrån, ty han var alla dagar och timmar väl beredd till sin hädanfärd; hans bättring, hans tro, hans hopp, hans kärlek, hela hans nådastånd, allt var i god ordning.

Ack, jag predikar för mången gammal syndare i dag, som bör blygas och skämmas, när han hör talas om den gamle, gudfruktige Simeon. Så vist och försiktigt som han har icke du handlat, du bedagade, du ålderstigne satans träl, som står nu på gravens brädd och är alldeles obekant med din Gud. Simeon var gammal i nåden; men du är gammal i synden. Hur är det med din bättring? Ack, ack, vem kan nog beklaga dig? Ännu har du ingen bättring gjort. Du har dröjt med bättringen allt intill denna dagen. Du liknar de fåvitska jungfrurna. De fåvitska dröjde för länge. Jesus låte dig ännu komma till eftertanke, innan du far dit, där du evinnerligen bliva skall (Pred. 12:5). Jesus välsigne denna predikan både på din syndasäkra själ och på andra själar. Amen. Fader vår...

Evangelium: Luk. 2:22ff

I Herrens namn betrakta vi nu:

DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN

Detta dröjsmål vilja vi föreställa:

1) Såsom bedrövligen allmänt

2) Såsom obeskrivligen vågsamt

3) Såsom förskräckligen liderligt och

4) Såsom försmädligen otacksamt

FÖRSTA DELEN

Om något är angeläget, så är det visserligen bättringen; ty dessförutan är det omöjligt att bliva salig. Men ehuru angelägen den är, så har man likväl orsak till att klaga, att dröjsmål med bättringen är bedrövligen allmänt bland syndare. Jesus talar i Matteus 24 kapitel om en ond tjänare, som säger i sitt hjärta: Min Herre kommer icke ännu brått (v. 48). Och känner du icke igen dig i dessa Jesu ord, du obotfärdiga själ? Du är ju densamme onde tjänaren, som säger detta i ditt hjärta. Hur ofta hyser du icke dessa tankar i ditt hjärta: Jesus kommer icke så brått. Jag dör icke så brått. Jag har goda krafter och en stark kroppskomplexion. Det har ingen hast med min bättring och omvändelse.

O, vad dröjsmål med bättringen är allmänt! Det är så allmänt, att man kan nästan vara säker på, att här finnes icke en enda oomvänd syndare, som icke hyser den hemliga tanken, att det går an till att dröja med bättringen. Det är så allmänt, att den lärde rätt så väl som den olärde, den kvicke rätt så väl som den dumme, den förnäme rätt så väl som den ringare, den sovande prästen rätt så väl som hans sovande åhörare, alla äro de så blinda och oförståndiga, att de uppskjuta sin bättring. Det är så allmänt, att till och med den beslutar att dröja med sin omvändelse, den, som man aldrig skulle kunna tro om sådana dåraktiga tankar.

Vem skulle kunna tro att en gammal man, som har rasat sig trött och syndat sig mätt i satans tjänst, en ålderstigen man, som står på brädden av sin grav, vem skulle kunna tro att även han skall vara så dåraktig att uppskjuta med sin bättring? Men fråga den av satan förtjuste dåren, och du skall få höra, att även hans stapplande tunga skälver fram den invändningen: jag skall väl omvända mig längre fram.

Ja, vad mer är, vad man aldrig skulle kunna föreställa sig: tänk, att människor som dagligen dragas med tärande sjukdomar, människor som i beständiga krämpor hava ständiga dödspåminnelser; och än värre, än fasligare, tänk, att människor som redan äro kastade på en sjuksäng, ofta i en betänklig sjukdom, människor som hava fått läkarens ärliga tillsägelse att här är ej ett halvt dygn igen, ja ofta ej så lång tid, innan själen är gången utur kroppen: även sådana människor vilja vänta med omvändelsen; nära inpå död, grav och helvete vilja de vänta. Ja, man har bedrövliga exempel på människor, som i själva sina sista stunder tiga och ledsna, om man vill föra dem in på något samtal om deras arma själars salighet; men lyssna och höra till, då en ogudaktig människa berättar dem nyheter, eller pratar om allehanda lapprisaker.

Ack, ack! gå vart man vill, tale med vem man vill av den stora oomvända hopen, så länge ej detta har blivit en själs allvarliga uppsåt: Omvänd till Gud vill jag bliva, koste mig vad det kosta vill; så kan man lita på att den själen har föresatt sig att dröja med bättringen. Korteligen: man kan vara säker på, att varannan obotfärdig syndare går till helvetet blott för att han har dröjt med den angelägna omvändelsen. Är ej detta högst beklagligt? O I säkra syndare, given någon gång akt på Syraks viktiga förmaning: Fördröj icke from varda, och töva icke med ditt levernes bättring allt intill döden! (Syr. 18:22)

ANDRA DELEN

Är dröjsmål med bättringen bedrövligen allmänt, så är det även obeskrivligen vågsamt. Något så vågsamt som detta hade ej den redlige Simeon i vår högtidsdagstext företagit sig. Han hade i god tid berett sig till en salig död; och när då döden slutligen kom, så var han ej en främmande gäst för honom. Han hade varit ett Guds barn i många års tid. Länge hade han nu överlegat Gud i en trägen bön, att han icke skulle få se döden innan han hade fått se världens Frälsaren i världen ankommen. Länge hade han gått för sig själv och suckat: Herre, du store Gud, du har lovat att Messias skall komma på jorden till att frälsa människorna. Ack, låt mig få uppleva den önskade dagen, då han är hitkommen! Låt den nåden vederfaras mig, att mina gamla ögon få se Kristus i köttet, innan de skola tillslutas i döden! Simeon bad så länge härom, tills den helige Ande måste giva honom svar. Han fick svar: Du skall ej dö, förrän du har sett Herrens Krist.

Vad händer? Kyndelsmässodagen gryr. Jesus hade nu redan i sex veckors tid varit i denna usla världen, där han skulle förrätta återlösningsverket. Jungfru Maria höll nu sin kyrkogång i Jerusalems tempel; där stod hon nu och bar den nyfödde Frälsaren framför Herren: Simeon satt hemma i sitt hus i staden; men rätt som han sitter, känner han invärtes en tillskyndelse av Guds Ande. Det liksom ropade i hans hjärta: skynda dig nu till templet, så skall du vinna din åstundan; då skall du få se Kristus. Simeon går, och just som han kommer i templet, bära föräldrarna in barnet Jesus. Nu tog han den nyfödde Frälsaren i sin famn. Han slöt honom i sina armar just som en kostbar skänk, som han hade fått ovanifrån himmelen. I sin tros armar hade han länge hållit honom; men nu omfattade han honom även med sina lekamliga armar.

Ack, se den gamle gudfruktige mannen, huru glad han står, hållande Kristus i famnen! Här var nu ingenting mer, som han åstundade i denna världen! Därför sade han: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid. Efter grundspråket heter det: Husfader! Husherre! nu låter du din tjänare gå bort i frid. Husfader, jag har tjänat dig i långan tid; men låt mig nu komma hem till ditt kära husfolk däruppe i himmelen! Husfader, låt mig nu få frihet! Jag behöver förlossning ifrån denna onda världen. Husfader, nu har jag fått min åstundan! Jag har sett din son. Jag håller honom i mina armar. Nu begär jag icke längre leva. Nu vill jag gärna dö.

Åhörare! Du som läser detta i Kyndelsmässodagens evangelium, jag frågar dig på ditt samvete: är du så väl beredd till din död, som denne gamle mannen? Ack, tyvärr äro de flesta i kristenheten oberedda! Och huru kunna de annat vara? De dröja så länge med bättringen, som är likväl så obeskrivligen vågsamt. Man säger ofta i dagligt tal om dristiga företag: det eller det är alltför mycket vågat. Det är ett verkligt vågspel. Men det må jag väl säga i detta ämne: att dröja med sin bättring, det är allför mycket vågat, ja, det är ett stort vågspel.

Du unga människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir gammal, så vågar du för mycket, ty du vet ju ej om du någonsin bliver gammal. Än om din vackra hy, ditt täcka ansikte, din livliga färg någon vecka härefter bliver förtärd såsom av mal, och man får stå vid dins huses dörr och säga: Se, nu bärs där ut en död (Luk. 7:12)!

Du gamla människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir äldre, o huru förskräckligen har icke då djävulen förblindat ditt otrogna sinne! Jag vet icke lindrigare att säga till dig, än detta: Min själ komme icke i ditt råd, och min herrlighet vare icke i ditt förbund. Förbannad vare din vrede, att hon så styv är, och din grymhet, att hon in på senaste åldern så hård är! (1 Mos. 49:6-7).

Du friska människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjuk, så vågar du ju alltför mycket. Ty vad vet du, när du bliver sjuk, i vad tillstånd du bliver sjuk, huru länge du bliver sjuk; ja, jag lägger till, vad vet du om du bliver sjuk? Kanhända du dör utan något sjukdomsförebud, kanhända det blir knall och fall. Eller kanhända din grav skall bliva på havets botten! Kanhända du skall antingen frysa ihjäl på öppna marken, eller olyckligt falla och stöta dig till döds, eller överfallas och dräpas av någon mordisk människa, eller bliva levande innebränd i ett brinnande hus och begravas under en eldhög! Händer detta, vad bliver det då av din bättring? Är du icke då för hela evigheten olycklig?

Du sjuka människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjukare, så vet jag ej vad jag skall säga om dig. O jag säger dig mitt i ansiktet: ditt företag är ett vågspel, över all beskrivning hiskligt. Ty bliver du sjukare, så bliver du ju naturligtvis mattare; och för det nära bandets skull, som är emellan kropp och själ, så måste sinnet bliva trögare, minnet slappare, tankekraften slöare, och följaktligen omvändelsen svårare, ja, merendels blir den omöjlig.

Du förströdda människa! Vill du dröja med bättringen tills du, vad din jordiska belägenhet angår, kommer i någon bättre ordning, så kan du få dröja länge nog, ja, så länge, att det med detta hinder aldrig blir någon omvändelse av. Ja, ja, du skall få se att djävulen skall lägga hinder i vägen för dig, tid efter annan, till dess han äntligen får det som han gärna vill hava: du dör i dina synder, far efter dina fäder, och får aldrig se det himmelska ljuset. (Psalt. 49:20).

Ännu en gång tilltalar jag dig, du raska, muntra och livliga människa! Har du olyckligtvis beslutit att dröja med din omvändelse, till sjukdom infaller, så har du ju gått in i ett förskräckligt vågspel. Kan icke en sjukdom komma så häftigt, så att du får nog till att beställa med din plågade kropp, och orkar slätt icke tänka på din arma, odödliga själ? Det kan ju bliva slag, yrsel och tanklöshet ifrån första början, och det kan hålla uti därmed tills kropp och själ skils åt. Och vad vill det då bliva av? Ack, då kunna ju alla Guds barns böner icke bedja dig lös, alla Herrens tjänares tårar icke gråta dig lös ifrån helvetets pina.

Men det som i synnerhet gör dröjsmål med bättringen till något fasligen vågat, det är det, att omvändelsen står ej i din egen förmåga. Kunde du omvända dig själv, så kunde man ändå tycka att det vore någon tanke vid ett dröjsmål med bättring. Men nu är du ej i stånd till att giva dig den första bättringstanken, den första bättringsföresatsen själv. Du är ej i stånd till att bedja en bön, eller sucka en suck av dig själv med andakt och hjärta. Gud är den, som verkar både vilja och gärning, efter sitt goda behag. (Fil. 2:13). Men tänk! än om du är så snärd i en hisklig vana att synda, så bunden i stora laster, och ditt hjärta så sammanpackat av gammal hårdhet, att du, när nöd och sjukdom komma, ligger alldeles känslolös för alla den helige Andes rörelser, Gud må ock röra, klappa och slå på ditt samvete så hårt, som han någonsin vill! Är du icke då en ohjälplig helvetets brand, som ej står till att rädda? O, det bliver då därvid: Dröjsmål med bättringen är vågsamt!

TREDJE DELEN

Detta dröjsmål är ock förskräckligen liderligt. Man skulle ju säga att den vore liderlig, som på en enda natt och i ett syndigt lag spelade bort stora gårdar och rikedomar. Men vad skall man då säga om dig, du förblindade satans träl, som vet att du har en boning beredd för dig i den himmelske Faderns hus i himmelen (Joh. 14:2), vilken boning din Frälsare förvärvade dig, när han gick här i våra usla bygder, och hade varken hus eller gård på jorden (Matt. 8:20), och i denna boning kunde du en gång komma, allenast du ville göra bättring; men nu dröjer du med den angelägna bättringen ifrån den ena dagen till den andra, och genom detta olycksaliga dröjsmål spelar du slutligen bort ditt tillärnade rum i den himmelska staden, och i dess ställe måste du hålla till godo hus och härbärge i mörker och eld bland djävlar och fördömda. Vad skall man kalla detta förhållande? O, det är ju förskräckligen liderligt! På ett sådan förhållande må jag väl tillämpa profeten Jesajas´ ord: Om än dem ogudaktigom nåde tillbuden varder, så lära de dock icke rättfärdighet; utan på jordene, där rätt ske skulle, göra de det ont är, ty de se icke Herrens härlighet (Jes. 26:10).

Man säger ju att den är liderlig som, blott för att få tillbringa sina dagar i ett syndigt överflöd, säljer kläderna av kroppen; men var skall jag då få färger att därmed avmåla din förskräckliga liderlighet, du som för en stackot lust, för en syndig ro på jorden, liksom säljer bort salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel; du som blott med dröjsmål och försummelse är skuld därtill, att himmelen skall stängas för dig på slutet, ja, stängas så fast, att varken bön eller gråt kan i evighet öppna himmelens dörr mera. O syndare, o syndare, din liderlighet är större än all mänsklig beskrivning kan uttrycka!

Eller döm själv: Vad synes dig? Till att vara så lycklig, att man har blivit återlöst med själva Guds Sons dyrbara och välsignade blod; till att vara besläktad med Gud, för Jesu mandoms anammelses skull; till att vara så älskad i Guds hjärta, att han förr sände sin ende Son ifrån himmelen, än han ville se dig bliva fördömd; till att hava en Frälsare, som med en bitter pina och med en smädefull död har skaffat människan rättighet till att bliva salig, om hon endast ville bruka sin rättighet; till att hava Guds nåd och hela himmelen i tillbud varenda dag; till att kunna bliva förd i Abrahams sköte, kunna få vara med Jesus i Paradis, kunna få skiljas så väl och saligt ifrån denna världen som den gamle Simeon, kunna bliva en arvinge till evinnerligt liv; men med dröjsmål, uppskov och försummelse göra sig urarva, och bliva arvelös, när det gäller som allramest, så att denna fasliga domen skall gå i fullbordan: De orättfärdiga skola icke ärva Guds rike (1 Kor. 6:9). Vad skall jag väl kalla ett sådant uppförande? O det är ej för mycket sagt, när man kallar det liderligt. Detta namn ljuder plumpt, det stöter det fina örat, men bättre kan man ej giva ett så ovärdigt förhållande av en återlöst människa.

FJÄRDE OCH SISTA DELEN.

Dröjsmål med den angelägna bättringen är ock slutligen förskräckligen otacksamt. Här frågar jag dig, o syndare, eho du är, på ditt eget samvete; jag frågar dig, och ditt samvete svare mig inför den allseende Gudens ögon: du uppskjuter din omvändelse ifrån en tid till en annan; men är det den tacksägelsen din himmelske Fader skall hava för det han har skapat dig till en förnuftig människa, för det att hans händer hava fliteligen gjort dig, och allan gamman berett dig (Job. 10:8)? Är det den tacksägelsen han skall hava utav dig för det att han varenda dag lyser dig med sin sol, och håller fram för dig sin rika brödkorg i hela den tacksamma naturen? Är det den tacksägelsen han skall hava för det att han hindrar så många olyckor, avstyrer så många svåra händelser, och liksom bär dig på sin barmhärtighets armar undan så många faror, de där annars långt före detta skulle hava berövat dig all din hälsa, ja, själva livet? Är det den tacksägelsen din Jesus skall hava för alla de svåra fjät han gått, alla de blodsdroppar han låtit rinna, allt det kval han har utstått till sin heliga själ, och alla de marter han genomgått till sin heliga kropp, blott för att kunna frälsa din arma kropp och själ? Skall du på detta sättet löna honom för all hans utståndna pina? Är det den tacksägelsen den helige Ande skall hava för alla de kärleksslag, han slagit på din hårda själ? Skall du så belöna honom för det han så flitigt gått efter din själ i många års tid, och bjudit till att föra henne till rätta? Skall du så belöna honom för att han i nåd har sökt dig på dina syndavägar, och givit dig mången god rörelse och dragning till bättring? Skall du så belöna honom för att han dagligen så troget arbetar därpå, att han måtte få dig omvänd i tiden och salig i evigheten? Tackar du så Herren, din Gud, du galne och ovise syndare (5 Mos. 32:6). O ett sådant uppförande av dig är ju försmädligen otacksamt!

SLUT

Man har av ålder kallat denna dag Kyndelsmässodagen; det är Ljusmässodagen. De gamla hava givit den detta namn, säkert av det skäl, att Simeon i denna dags evangelium kallar Jesus ett ljus till hedningarnas upplysning. Till påminnelse härom hade man även i forna dagar den seden, att på Kyndelsmässodagen upplysa kyrkorna med en mängd av ljus. Nu, Gud låte på denna dag bliva en rätt Ljusmässodag för någon blind själ, som hittills har suttit i syndens mörker! Gud give att Jesus, det sanna ljuset, måtte med sina genomträngande strålar få bryta in i något mörkt hjärta i dag! Gud låte dig, som ännu vandrar i din villa, bliva upplyst om dina stora synders faslighet i dag! Och är här någon, som sitter i ett ångestmörker i sin själ, så att han icke vågar tro på Guds nåd: Gud låte ett trösteljus komma till att lysa i den själen på denna Ljusmässodagen!

I dag bar jungfru Maria världens ljus in i Jerusalems tempel; ty där framställde hon Jesus framför Herran. Om detta ljuset heter det i dagens evangelium, att Gud har berett det för alla folk, men det bör egentligen heta, att Gud har berett det inför allt folks ansikte. Jerusalems tempel låg högt. Där bars Jesus in på denna dag, på det att detta stora ljus från detta upphöjda ställe skulle så mycket bättre synas inför allt folks ansikte.

Ja, ja, du arme syndare! Ännu lyser Jesus, det sanna ljuset, för dig. Ännu skiner det klart på nådens himmel. Ännu är det möjligt att din mörka själ kan bliva upplyst av detta ljuset. Det lyser på denna Kyndelsmässodagen så visst i denna kyrka, som det lyster i Jerusalems tempel på jungfru Marie kyrkogångsdag. Ack, syndare, se det ljus som skiner över berg och dalar! Dröj icke med din bättring tills portlåsningen sker, jag menar, dröj icke tills dörren till den himmelska bröllopssalen tillstänges så hårt, att den sedan aldrig i evighet blir öppnad för dig. Ack, vad du en gång ångrar och förbannar dig själv om du dröjer! De fåvitska dröjde för länge, men den som är förståndig handlar som de visa jungfrurna, han skyndar sig och undsätter sin själ.

Amen.

Septuagesima

Sexagesima

Fastlagssöndagen

Detta är en sed i Israel. Så lyder konung Davids anmärkning om den israelitiska sedvanan att med bruket av varjehanda musikaliska instrumenter förhöja högtidligheten av judarnas nymånad och lövhyddohelg. Han säger i de föregående orden, att man vid dessa högtider brukade trummor, harpor och basuner. Ty, säger han, detta är en sed i Israel. (Ps. 81:5)

Välsignade åhörare! Var det i forna dagar en sed i Israel att i nymånaden och lövhyddohögtiden förkunna Guds lov med uppstämmandet av majestätisk musik, så hava ock vi en rörande sed i vårt kristna Israel, den seden nämligen, att årligen i flera veckors tid fira åminnelsen av Jesu Kristi, vår Frälsares, bittra och blodiga lidande. Det är i och med denna söndagen, som denna seden i kristenheten varje år tager sin början.

Seden är gammal. Under själva påvedömets mörker firade man Fastlagen; och som det är ganska tillbörligt att en så stor del av vår återlösning, som Jesu lidande är, bliver flitigt förkunnad och beprisad, alltså hava vi bibehållit denna kristliga sedvanan ända sedan kristendomen infördes i vårt fädernesland.

I denna högmässopredikan göra predikanterna början med Jesu lidandes offentliga föreställande. Hädanefter skola i alla passionspredikningar dess rösterna ljuda i våra tempel: Syndare! Jesus har utstått en svår pina för dig. Hädanefter skola lärarna bjuda till att djupt inprägla Jesu bild i syndares hjärtan, den bilden, uti vilken Frälsaren hängde blodig på korset. Hädanefter skola vi betrakta Jesus än i örtagården, stadd i en ganska underlig kamp, då döden och livet stridde; än vid den andliga domstolen, där de andliga voro icke andligare, än att de gjorde honom mycket kval; än vid den världsliga domstolen, där hela den civila staten fördömde Jesus.

Vi skola betrakta Jesus, stående nu på judarnas konsistorium och nu på rådhuset. Jesus skall nu föreställas än liggande i Getsemane i ett helvetes kval; än stående vid en påle, och obarmhärtigt av syndare medfaren; än hängande på ett kors utan all tröst på jorden, och utan all glädje från himmelen. Än skola vi liksom stiga ned i pinorummet, och se huru röken av de eviga lågorna slår sig omkring Frälsarens själ, då syndarens fattiga själ skall återlösas; än åter företaga vi oss betraktandet av Jesu myckna lidande till sin heliga kropp.

Vi äro ej nöjda därmed, att denna betraktelse utpressar några tårar och väcker någon blödighet i våra åhörares utvärtes sinnen. Nej; vi önskade att det skulle gå djupare. Vi önskade att vi kunde träffa åhörarnas hjärtan, och slå deras samveten. Vi ville att vart jämmerrop, som vår älsklige Jesus upphävde i örtagården, skulle som ett åskslag så länge dåna i den säkre syndarens hjärta, tills han besinnade sig, och vände om från den breda vägen. Vi ville att Jesu pina skulle så kraftigt röra honom till bättring, att han icke kunde tjäna djävulen en enda Fastlag mer. Vi ville att Jesu blod skulle mjuka upp hans hjärta, om det ock vore hårt som själva hälleberget. Vi ville att en förkrossande stråle från Jesu blodiga ansikte och sönderstungna huvud skulle som en pil genomtränga den själen, som icke vill betänka sitt eviga bästa.

O du Fastlags-söndag! Du hade dagats i en välsignad stund, om detta kunde hända med flera själar innan vi hinna se din afton. Och du första Fastlagstid i århundradet! Gud låte dig icke alldeles fruktlöst avlöpa! Gud låte Kristi pinas historia bliva en väckande, en varnande, en förödmjukande historia för många stolta och hårda själar i denna staden.

Ja, du allramildaste Herre Jesus! Det är en sed i vårt kristna Israel att synnerligen predika om ditt lidande vid denna tiden. O, att aldrig denna seden måtte läggas bort i vår fosterbygd intill dagarnas ända, och så länge Sverige är till! Vi bo i det kalla norden. Gud låte inte våra hjärtan vara så kalla, som klimatet är hårt! O du korsfäste Herre Jesus! Du kunde väcka upp tretusen sovande samveten, uti tretusen sovande syndare, genom en enda passionspredikan, som Petrus höll på en pingstdag. Ännu är ditt ord lika kraftigt. Ack, att några sövda syndare kunde vakna i dag genom den första Fastlagspredikan på vår Fastlags-Söndag! O Jesus, jag beder dig: lägg de orden om ditt lidande först i mitt hjärta, som du vill jag i dag skall förkunna med min mun! De flesta, som äro i detta templet i dag, äro dina fiender, Herre Jesus, fiender av ditt kors, av ditt lidande. Somliga äro det hemligt, och somliga uppenbart. Men huru mycket de än hata dig, så har du ändå lidit för dem! Ack! detta lidandet, detta lidandet träffe dem, som en blixt från himmelen, och drage dem tillbaka från de branter, där den eviga fördömelsen möter dem! Amen. Fader vår...

Evangelium, Luk. 18:31 och följande.

I Herrens namn föreställa vi nu:

Den heliga seden i vårt kristna Israel att predika om Jesu lidande; eller vi vilja betrakta Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel, och en dygdespegel.

1) Såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

2) Såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat, och sist

3) Såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har sig förhållit.

Votum.
O milde Jesus, vad har Du förbrutit,
att man en blodsdom över Dig beslutit?
Vad är ditt brott? Vad läsas väl för brister
på Ditt register?

Vad är väl orsak till Din stora smärta?
Jo, synden min; min synd, mitt hårda hjärta!
Jag, jag, o Jesus, har de risen skurit,
som Du uppburit.

O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus, låt allt väl gå på denna stunden, till din ära, samt vår undervisning och salighet! Amen.

Avhandling.

Om ej syndarens hjärta har blivit hårdare än det hårdaste hälleberg; om han ej har blivit så alldeles förstockad, att han med seende ögon icke ser, och med hörande öron icke hör (Mark. 4:12); om där är någon förhoppning att han skall vårda sig om sin arma själ, innan hon är gången utur hans syndiga kropp: så tycker jag att en predikan om Jesu, vår Frälsares, lidande bör försätta den bekymmerslösaste själ i stor eftertanke. Jag föreställer nu detta lidandet efter löfte, i vår betraktelses

Första del:
såsom en syndaspegel, i vlken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

Aposteln Jakob säger uti sin epistels första kapitel: Där någon är allenast ordets hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansikte skådar uti en spegel; ty då han sig beskådat haver, går han därifrån,  och förgäter strax hurudan han var (Jak. 1:23-24).

O syndare! o synderska! Här är Fastlags-söndag i dag. I dag skall jag sätta fram en spegel, uti vilken du skall få se hurudan du är. I dag hava lärarna tillfälle att visa dig i dina rätta kläder. Vill du se vad för ett förbannat och vederstyggligt ting som synden är, vill du se huru misshaglig synden är i den helige Gudens ögon, vill du se huru fasligen synden har hanterat dig till kropp och själ, invärtes och utvärtes, vill du bliva människokännare, som det pratas så mycket om i våra tider, så kom och betrakta det blodiga spektakel, som drevs med Guds enfödde Son, din Frälsare, på det svåra Långfredagsdygnet.

Hör, vad den store passionspredikanten Jesus om sitt eget lidande säger i vår högmässotext: Se, vi gåm till Jerusalem, säger han. Där har han redan själv varit, och genomgått sitt bittra lidande; men du skall ännu gå dit under en hjärtlig syndaånger, och betrakta den syndaspegeln, som restes där, när Jesus i fordna dagar led sin svåra pina. Där, där i Jerusalem, där blev Guds Son förskräckligt hanterad. Där blev han överantvardad hedningomen, och begabbad och försmädad och bespottad, och sedan de hade hudflängt honom, dödade de honom, säger texten.

Ack, betrakta detta lidande noga, så får du i denna spegeln se hurudan du är. Välv icke all skulden ifrån dig och på Judas, på de romerska soldaterna, på judarnas betjänter, på Golgatas bödlar. Nej, alla dessa, de äro att anse som dina synders tjänstehjon, och dina synder, de voro de husbönder, som befallde dem att behandla Jesus så illa.

När du därför läser denna söndags evangelium, så läs så: All ting äro fullbordade, som skrivna äro av profeterna om Människones Son, ty han blev överantvardad åt mig, i mina händer. Jag är hedning god nog. Han är begabbad, försmädad och bespottad för mig, och mina synder; och sedan jag med mina synder hade hudflängt honom, så var det jag som dödade honom.

Ack, syndare, kom och gack upp till Jerusalem! Låt den helige Ande smörja dina ögon med den himmelska ögonsalvan, så skall du få se en syn, som skall försätta dig i den största bestörtning. Du ser i en spegel, för att kunna upptäcka fläckarna i ditt ansikte. Ack, kom och se på den lidande Frälsarens gestalt! I denna spegeln skall du få se synderna i din själ.

Anställ ett samtal med den korsfäste Jesus. När du läser Akterna, så håll mångfaldiga gånger i var Akt. Understundom får du hålla vid var rad, och fråga: Herre Jesus! varför lider du detta? Och han svarar i Bibeln: Jag lider det för dig. Mig haver du arbete gjort uti dina syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgärningom (Jes. 43:24).

Fråga honom: Herre Jesus! varför är din själ full med en sådan helvetes ångest i örtagården? Och han svarar dig: så arbetade min själ för det, att din själ är så överfull med förbannade synder. Fråga honom: Herre Jesus! varför var du i tre timmar på korset övergiven av Gud? Och han svarar dig: Jo, just för det att du med den fördömda synden har övergivit Gud, därför måste jag plikta så hårt, att Gud övergav mig. Fråga honom: Herre Jesus! varför skall jag se dig i band? Och han svarar dig: det hade jag sluppit, om icke du hade låtit satan lägga på dig syndens nedriga snaror. Fråga honom: Herre Jesus! varför skall en Judas, en skrymtare, förråda dig? Och han svarar dig: det lider jag för det olycksaliga skrymteriet. Fråga honom: Herre Jesus! varför skulle din heliga kropp blottas och rivas av gissel? Och han svarar dig: så svider mitt kött för den syndiga brand, som lågar i den horaktige syndarens kött. Fråga honom: varför sutto så många sår och strimmor på din heliga lekamen? Och han svarar dig: därför att du genom synden sätter så många dödliga sår i ditt arma samvetet. Ja, så är det. Jesus är Guds Lamm, som borttager världens synder. (Joh. 1:29) Han är sargad för våra missgärningar skull, och slagen för våra synders skull. (Jes. 53:5)

Och nu frågar jag dig, o syndare, i den allsmäktige Gudens namn: är det möjligt att du kan synda uppsåtligt, när du hör vad för en svår pina dina synder hava tillfogat din Frälsare? Kan du le i synden, när Jesus är så hårt ansatt för världens synder, så att han gör bön i örtagården med starkt rop och tårar (Hebr. 5:7)? Kan du smila åt de syndabanden, för vilka Jesu armar av de starka strecken blivit både bruna och blå? Kan du med glädje vilja dölja den ormen i ditt bröst, som med sina mordstyng rövade glädjen ifrån din Frälsares hjärta? Kan du någonsin driva horeri mer, när du hör att det heliga templet, Jesu Guds Sons kropp, blev så sönderrivet för hordomssynden? Kan du fröjda dig i synden, när Jesus för densamma pinades? Kan du förnöja dig i henne, när han fällde tårar? Kan du gå på jorden och synda, när han låg på jorden och skalv av ett helvetes kval, som han led för synden?

Kan du det, så rys för dig själv, och bäva för den stränga dom som väntar dig. Ack, handla icke så förtvivlat emot din själ! Nej, nyttja Jesu lidande som en syndaspegel. Begynn i denna dag till att ångra och hata den förbannade synden, ty den är värd att hatas, då den har plågat Jesus.

Men Jesu lidande kan även nyttjas såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat. Detta skola vi nu överväga i vårt predikoämnes

Andra del. 

Här beder jag var och en noga betänka Jesu sista lidandes resa till Jerusalem, som i vår högmässotext omtalas. Ack, se den trofaste Frälsaren, huru troget han påpassar tiden, som var utsatt i Guds råd till att undergå det bittra försoningslidandet! Han hade sex gånger tillförne varit i Jerusalem. Nu reser han dit för sjunde och sista gången. Vad han nu hade att vänta sig i staden, i Getsemane och på Golgata, det visste han alltförväl. Att vreden skulle brinna över honom ifrån himmelen, och att ångest skulle överfalla honom ifrån helvetet, det visste han. Likväl drog han sig icke undan. Likväl blev han icke borta. Likväl gick han. Se, han går upp till Jerusalem!

Och se, han går hastigt och skyndsamt! Markus berättar i sitt tionde kapitel, att Jesus gick denna gången så fort, så att han gick före lärjungarna, och de gingo efter honom (v. 32). Ack, mildaste Herre Jesus! Varför skyndade du så? Varför gick du så fort, när du skulle gå till Jerusalem? Jerusalem var ju icke något ställe att längta efter. Vid Jerusalem tillagades nu Guds vredes stora press. I den pressen skulle du, du himmelska druva, kastas, inskruvas och där pressas för världens synder.

Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i pressen? Vid Jerusalem skulle du nedsjunka i den gudomliga vredens djupa dy, och lagens förbannelses flod höll på att fördränka dig (Psalt. 69:3). Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i denna djupa dyn, denna fasliga floden? Vid Jerusalem var den slaktbänk färdig, där du, Guds Lamm, skulle slaktas för världens missgärningar. Gud hade redan vässat sin rättfärdighets pilar emot dig i himmelen, och människor hade redan smitt de spikar, varmed du skulle korsfästas på jorden. Herre Jesus! Varför har du så bråttom? Varför hastar du så? Kom du ej snart nog till detta lidandet?

O, jag vet varför du hastar. Din villighet, din kärlek, gjorde dina steg så snabba på den sista resan till Jerusalem. O, huru stor den kärlek var, Som Jesus därtill drivit har, Att han oss halp av nöden! Otvungen och godvillig Gick han för oss till döden (G:la psalmboken 161:2).

Men ack, vad förvärvade Jesus oss genom det lidandet, som han utstod under sin sista varelse i Jerusalem? O, det är mig omöjligt att uttrycka allt det goda, som han oss förvärvade. Genom sin ångest förvärvade han oss glädje. Genom sin oro under hela Långfredagsnatten förvärvade han oss frid och samvetsro. Genom sitt behov av änglatröst förvärvade han oss de heliga änglars vård. Genom sina band förvärvade han oss förlossning utur syndens och satans fångenskap. Genom sin undergångna dödsdom förvärvade han oss en ljuvlig dom på domedag. Genom sina många sår förvärvade han oss läkedom för våra sjuka själar. Genom sitt sällskap med ogärningsmän förvärvade han oss sällskap med Gud i den eviga glädjen. På hans törnekrönta huvud växte vår herrlighets krona, och hans blod är det badet, som verkar vår rening. Allt detta, och ännu mycket mera igenfinna vi i denna klara tröstespegeln, Jesu, vår Frälsares lidande.

Men månne väl alla för sina egna själar få njuta denna stora trösten, som i Jesu lidande ligger? Ja, förvärvad är den åt alla; men likväl få icke alla njuta den. Bordet är för alla dukat; men många äro hårdnackade gäster, som icke vilja infinna sig; och om dem heter det: Ingen av de män, som budna voro, skall smaka min Nattvard (Luk. 14:24).

Eller skulle Gud trösta den själ, som icke är bedrövad? Skulle han lägga plåster på det samvetssår, som icke värker och svider? Skulle han bota den, som icke känner sin själs sjukdom? Ditt blod, Herre Jesus, skall det nyttjas som en dövdryck, som skrymtaren skall taga in mitt i sin säkerhet, för att kunna döva känslan av de tillkommande tingen? Din öppnade sida, Herre Jesus, skall den vara en rövarkula, inuti vilken syndare skola få synda så mycket de vilja, och likväl kunna bliva saliga? Ditt kors, Herre Jesus, skall det vara ett ställe, där en själ som har tjänat djävulen i all sin tid skall vinna Guds nåd, bara hon nämner ett gudligt ord i dödens stund? Eller får en människa förlåtelse vid ditt kors, Herre Jesus, fastän ingen synd är bekänd, ingen ångrad, och ingen övergiven? Och våra passionspredikningar i denna välsignade Fastlagstiden, skola de vara tröstpredikningar för den ogudaktige mitt i hans hyckleri, och för den obrutne syndaren, som ingen bättring vill göra?

O nej! Bevare oss Gud! Det vore till att öppet bespotta den blodige Frälsarens bittra lidande. Nej! Bättring, bättring vill Gud hava.

Ack, du oomvände syndare! Kom och läs din bild i slutet av söndagens evangelium! Du är i andlig måtto den blinde mannen, som sitter vid vägen, som är stadd på vägen genom tiden in i den oändliga evigheten. Här går mycket folk fram. Här vimla människor till tusentals på resan till evigheten om varandra, som myror i myrstackarna. Större delen äro stadda på den vägen, som drager till fördömelsen. Du är på samma väg; ty om en lekamlig blind man är en arm man, så är du en långt olyckligare man, som är blind till din arma själ. Du är i stor själafara, och det ser du icke. Du är överfull med synder, och det ser du icke. Det är icke mer än ett steg mellan dig och helvetets pinorum, men det ser du icke. Icke ser du din fara, ty du är icke uppväckt, icke din Frälsare, ty du har ingen tro, koreligen: du ser icke Guds rike, ty du är icke född på nytt. Ve dig i tid och i evighet, om du skall lägga ihop dina ögon i döden med en så blind själ! Nog får du se din fara, men ack, jämmer! du får se henne på det stället, där den rike mannen lyfte sina ögon upp.

O, att du ännu ville besinna dig, medan du sitter vid vägen! O, att de dunderslagen, som höras från Sinai, måtte få störa din syndasömn och krossa ditt stenhårda hjärta! Hände det, bleve du rätt vaken i samvetet, bleve du rätt förkrossad i hjärtat, så att din väckelse och din ånger icke bestodo i prat och inbillning; o, då skulle man få höra den blinde mannens förlägna rop ifrån dig!

En själ, som knappt är halvväckt, en falsk själ, en skrymtare, han kan ock ropa: Jesus, Davids Son, varkunna dig över mig! Men hans rop är ett tomt munväder: hjärtat är långt därifrån. Nej, ångern, ångern över synden skall vara rättskaffens. Den skall icke vara lös; den skall hava gått djupt. Och nu, nu blir Jesu lidande en tröstespegel, i vilken själen kan lära sig den sanna tron. Så andäktigt, så ivrigt, så hjärtligt har själen aldrig tillförne bett till Gud, som hon nu gör. Skrymtaren kan endast härma henne, men aldrig likna henne. Han kan lära sig hennes ord, men hennes förlägenhet har han icke.

O, huru slår icke nu den botfärdige syndaren på himmelens och nådens dörr med detta böneropet: Jesus, Davids Son, och Davids Herre, varkunna dig över mig!

Men som där blev motstånd för den blinde tiggaren, som anropade Jesus vid vägen; ty de, som före gingo, näpste honom, att han skulle tiga; så bliver där dock alltid motstånd, så snart en själ vill tränga sig fram till Jesus genom en allvarlig, en hjärtats omvändelse. Här komma många, som näpsa själen, att hon skall tiga. Här ropar en hop: å, vad är det för ett stoj! Man kan ju väl bliva salig, fast man icke gör så mycket väsen därutav. Här ropar en annan hop, som tror sig råda bättre: du skall icke taga denna saken så häftigt. Bed med stillhet; du bliver eljest lagvulen och oevangelisk.

Ja, här komma hinder ifrån flera håll. Förnuftet, kött och blod, satan, alla näpsa själen, att hon skall tiga. Nu gäller det att själen kämpar rätt i denna botkampen. Den blinde ropar dess mer. Och så skall den ångerfulle syndaren göra. Han bör tänka: det må kosta mig vad det kosta vill: omvänd, omvänd måste jag bliva. Förr kan jag icke giva mig tillfreds. Ja, här skall ropas inför Jesu nådestron, tusende resor skall det ropas: Herre, att jag måtte få min syn! 

Och den uppriktiga själen skall vinna. O, huru glad måtte icke den blinde hava blivit, när hans ögon blevo öppnade, och han fick se tvenne ljus på en gång: solen på naturens himmel, och Jesus, rättfärdighetens sol, stående vid sin sida! Ack, skrymtaren har aldrig smakat den glädje, som den botfärdige syndaren får smaka, när dessa Jesu ord gå i fullbordan: hav din andliga syn. Din tro haver frälst dig.

Tredje och sista delen.

Sist har jag ock lovat föreställa Jesu lidande: såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har förhållit sig.

O, man kan på tusende sätt draga nytta för sin själ av historien om Jesu lidande. Ibland allt annat är hans lidande en förträfflig spegel, i vilken den trogna själen kan lära sig alla kristliga dygder. Saktmodighet, mildhet, kyskhet, lydnad, tålamod, undergivenhet under Guds vilja, kärlek till våra ovänner, ett uppriktigt hat till alla synder, beständighet i bönen; korteligen: allt gott kunna vi lära vid denna dygdespegelns rätta betraktande.

Ack, du trogna själ! Möter dig någon bedrövelse, faller du i en sjukdom, råkar du i fattigdom, måste du emottaga människors förakt, och du därvid känner att ditt klemiga kött och blod vilja reta dig till att bliva otålig; så vänd dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Kom ihåg att allt ditt lidande i denna världen är ingenting emot Kristi törnekrona och spikar. Betrakta Guds Lamm, oskyldig På korset för oss slaktad, Alltid befunnen tålig, Ehuru han var föraktad. Betraktar du det rätt, så skall du snart begynna till att blygas för din otålighet, och bliva tålig.

Känner du att den fördömda stoltheten och högfärden begynna röra sig inom dig, gack strax till denna dygdespegel, din Jesu lidande! Se honom i den prydnad, i vilken Pilatus lät leda ut honom på sina trappor. Se huru ödmjuk han går, nedtyngd till jorden under ett tungt kors. Får Guds Ande rätt intrycka den betraktelsen i ditt hjärta, så kan det fördriva den styggaste högfärd.

Vilja okyskhetslustarna begynna på till att brinna i din själ, gack till denna dygdespegeln. Jag vet intet bättre vatten till att släcka ut hordomselden med, än Jesu blodiga lidandes betraktande. När otuktiga begärelser vilja resa sig i ditt hjärta, så infinn dig, under trägen bön, på rådstugugården i Jerusalem, och se huru soldaternas piskor riva köttet ifrån Jesu heliga kropp. Därutav kan du väl hämta, att man skall med horeri ej skämta.

Uppstiger hat, arghet och hämndgirighet i ditt hjärta emot någon människa, har du svårt för att kunna förlåta en tillfogad oförrätt, vill köttet reta dig till att hata dina ovänner och förföljare: skynda dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Spegla dig i den store Frälsaren. Hör, huru han blev bannad vid domstolarna; men bannade han igen? O nej. Hör, huru alla fördömde honom; men lovade han att han skulle hämnas? O nej. Se, huru de spika honom fast vid korset; men när han var ditkommen, vad sade han? Sade han: Rättfärdige Gud, slå mina bödlar på ögonblicket! Låt helvetet sluka dem nu på stunden! O nej. Han sade: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Ack, intryck denna Jesu mildhets bild väl i ditt hjärta, så försvinner hämndgirigheten.

Begynner du bliva vällustig; vill livets vällust, detta farliga törnet, förkväva Guds ords säd i din själ: ack, gack strax till denna dygdespegeln, Jesu lidande! O, din Frälsare, han fick icke göda sig i vällust, när han måste ligga under bar himmel mitt på natten i örtagården och svettas blodig svett! Göm denna Jesu blodsvett under andäktig bön i din själ, och betrakta den uti ditt hjärta, så skall vällusten snart förgå dig.

Med en sådan syn på den lidande Frälsaren begynna vi i dag detta årets Fastlagsandakt. Och Herren give oss nåd, att både begynna och fortsätta den med en blivande välsignelse för våra hjärtan! Herren höre de suckar, som vi i sådant avseende uppsände till nådens tron:

Jesus, lär mig rätt betänka
din tänkvärda, svåra död,
och din bittra pinas nöd;
hjälp att jag mig nu kan sänka
ned i dina helga sår,
där jag liv och hälsa får!

Värdes mig det hopp förläna,
styrk mig i den fasta tro,
att din möda var min ro,
att du ville för mig tjäna,
på det jag, en syndaträl,
vinna må en friad själ.

Hjälp mig, Jesus, detta lära,
hjälp mig detta stadigt tro,
så får jag till själen ro;
ty jag kan dig ej rätt ära,
eller leva som sig bör,
om jag icke med dig dör.  
                                                        (G:la psb 158:1,18,20).
Amen!

1 söndagen i fastan

3 söndagen i fastan

Tredje söndagen i fastan

Midfastosöndagen

Midfastosöndagen

Femte söndagen i fastan

Jungfru Marie bebådelsedag - Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden

O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. När vi, värdaste åhörare, förnimma dessa ord (Jesaja 2:7), så falla utan tvivel flera av oss på tanken om det lands lycksalighet, i vilket var och en under sin vinstock och sitt fikonträd lever i frid och lugn, och vet ingenting om krig och dess faror. Frid närer, krig förtärer. O, I otacksamma människor, som icke var dag tacken och prisen Herren Gud för den ständiga frid I åtnjuten! Men som ett lands yttre fred är i sig själv mera skadlig än nyttig, om ej själen därjämte äger den invärtes freden med Gud, så åligger oss att desto högre värdera ängelns nåderika predikan, på vilken även Paulus (Rom. 10:15) häntyder det anförda ingångsspråket ur Jesaja: O huru ljuvliga äro på bergenom budbärarnes fötter, de som frid förkunna; predika gott, förkunna saligheten: de som säga till Sion: Din Gud är Konung. 

Då Davids här hade vunnit seger över den upproriske Absalom och hans anhängare, gingo väktarna uppå taket å tornen på murarna, och upphovo deras ögon och sågo en man komma ensam löpande, och då ropade de och sade det konungen. Men konungen sade: Kommer han allena, så är ett gott budskap i hans mun (2 Sam. 18:24-25). Hade flera lupit tillsammans, så hade sådant varit ett tecken, att Davids här hade blivit slagen på flykten. Och hur ljuvliga voro ej detta budskaps fötter på bergenom; huru ljuv den röst, varmed det tillropade den mellan hopp och fruktan svävande konungen: Fred! 

Oss tillropar vår dyre Frälsare samma tröstfulla ord genom sina evangelister och apostlar, och huru kärkomna äro icke de budskap, som medföra detta herrliga evangelium och förkunna oss frid med Gud! Lagen uppväcker ångest, fruktan och förskräckelse, när den förehåller samvetet syndernas stora mängd och Guds därigenom förtjänta vrede; evangelium däremot kommer och tröstar den botfärdiga själen med det ljuvliga budskapet, att den bliver rättfärdig genom tron, och har frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Det glada budskap, som Ahimaas bragte David, blev till en betydlig del förbittrat genom den strax därpå följande tidningen om hans son Absaloms olyckliga död: de budskap däremot, som förkunna oss frid med Gud, medföra idel glädje i våra hjärtan, och som ingen kan beröva oss eller förbittra; ty där försoning med Gud är, där är ock liv och evig salighet.

O huru ljuvligt - - - predika gott och förkunna saligheten! Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, bor intet gott; ty vi medföra alla, tyvärr, fröet till alla synder med oss hit till världen. Men när vi bliver födda på nytt och delaktiga av den gudomliga fridens rättfärdighet, då låter Guds Ande sitt ord för oss predikas, uppfyller oss med sina stora gåvor från höjden, och lär oss huru vi skola hos oss döda köttets lustar, anropa Gud i andanom och sanningen, prisa hans namn, göra vår nästa gott, förlåta den som gjort oss emot, handla redligt, rätt och samvetsgrant, föra ett måttligt och kyskt leverne och i allting vara tacksamma mot Gud.

Om en människa, blott efter dess egenkära ingivelser, söker predika något för oss, kunde vi väl billigt fråga: huru skall denne kunna visa oss vad gott är? Men nu vill Herren Gud själv över oss upplyfta sitt ansiktes ljus, och lära oss genom predikandet av sitt ord, vad oss nyttigt är, samt leda oss på den väg vi gå. O, att du ville akta på mina bud, säger Herren i Jes. 48:18, så skulle din frid vara såsom en vattuström och din rättfärdighet såsom havets våg. Du skulle erfara huru ljuvligt budskapet är, som å Guds vägnar förkunnar dig frid och salighet. Suckar du: Jag usla människa, ho skall lösa mig från denna dödens kropp (Rom. 7:24)? Vänd dig då åt fridens budskap, som försäkrar dig om befrielse från allt ont.

Gud håller i evighet vad han lovat sitt Sion, sin kyrka: Din Gud är konung evinnerligen (Psalt. 146:10). Herren är vår sköld, och den helige i Israel är vår konung. Du är min Gud, min Fader och tröst, den mig hjälper (Psalt. 89:19,27). Därför har Gud sänt sin Son i världen, att han skulle ibland oss upprätta sitt rike och bistå att vinna och ernå den eviga saligheten i hans himmelska arvedel. Dess människoblivande på jorden förkunnar oss i dagens heliga evangelium en ängel och ett budskap från himmelen. Han lovar oss en fridens förvarare, en Frälsare, som skall bereda vår eviga salighet, och det är denna fröjdefulla tidning, denna himmelska glädjepost, som vi på denna stund vilja, genom Guds nåd, för eder andakt närmare avhandla. Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM Lukas 1:26-38

Betraktelse: Det himmelska glädjefulla budskapet om Guds Sons människoblivande på jorden
1) Till dess beskaffenhet
2) Till dess ändamål


I) Första delen

Människosläktet hade allt mera fördjupat sig i synden, och dess undergång var oundviklig, då den nådige Guden till detsammas frälsning fattade det beslutet att sända sin gudomlige Son hit ned på jorden, att antaga människogestalt och försona de fallna åter med sin himmelske Fader. Då tiden var kommen, täcktes Gud lämna detta viktiga uppdrag, denna högtidliga beskickning åt sin trogne tjänare ängeln Gabriel. "Icke i konungars palats, icke i den stora världens lysande kretsar", säger en stor predikant, "uppsöker Guds ängel den utvalda, som skall bliva Kristi moder: i en ringa, föraktad småstad och ibland det lägre folket finner han henne; det är, såsom I sen, av vårt upplästa evangelium, en fattig okänd jungfru i den lilla staden Nasaret, som han hälsar för den välsignade bland kvinnor."

Men härigenom hade den, som hon skulle föda, härigenom hade kristendomens upphovsman fått sin anvisat plats på jorden i den allmänna hopen. Såsom Marias son måste han tillbringa sin ungdom där, varest hon uppehöll sig, i det illa beryktade Nasaret, alla släktskapsband drogo honom ned till det lägre folket, vartill hans anförvanter även hörde; här måste han således leva, verka och göra början till denna stora förändring han var utsänd att åstadkomma. Sådant var Guds beslut, länge förutsagt av profeterna. Måhända denna lilla plats, från vilken man allmänt intet gott möjligen väntade (Joh. 1:46), blivit just därför vald, att åt utvecklingen av det stora och viktiga värvet giva större glans och gudomlig inflytelse.

Nog av: i en ringa, tarvlig boning finner ängeln den utsedda, och bebådar henne den salighet, som genom henne skulle beredas hela människosläktet. Icke underligt, om en sådan tidning förvånade den om allt okunniga, dygdiga Maria. Ängelns tal ingiver henne dock slutligen tillförsikt; hon underkastar sig Guds nådiga behag, och medgiver att för honom är ingenting omöjligt. I detta allt ådagalade hon den lydnad och undergivenhet för den Allsmäktiges visa råd och vilja, som sedermera övergick på Gudamänniskan och så ädelt, oegennyttigt och skönt röjde sig i alla hans handlingar under hans korta, men högst lärorika vandring på denna syndiga jorden.

Vidare är den ödmjukhet, varmed den utvalda emottog detta höga himmelska budskaps tillkännagivande, ett verkligt kännetecken på hennes goda och ädla hjärta. Huru stor var icke den nåd, huru hög var icke den ära, som bevisades den obemärkta Maria! Men så var ock den ödmjuka sinnesförfattning, som visade sig hos henne, intagande och rörande. Även i detta har hon lämnat ett skönt efterdöme, värt allmän efterföljd. Förutsättande den allmänna meningen, att kvinnan är mera svag, fåfäng och stolt än mannen, skulle det väl av ingen räknas Maria till last, om hon, vid en sådan änglahälsning: Herren är med dig, välsignad du bland kvinnor! skulle blivit något stolt, och ännu mera, då ängeln fortfor: Se, du skall avla i ditt liv och föda en Son; och Herren skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall vara en konung över Jakobs hus i evig tid. 

Vad skullen I, unga mör, som nu avhören detta, blivit efter sådana ovanlig ärebetygelser? I yvens över tilltalet av en jordisk förnäm yngling, som säger eder ett flyktigt, tillfälligt och meningslöst smicker; huru mycket högre skulle ej fåfänga och inbilskhet hos eder stiga, om en himmelens ängel, i ljusets och herrlighetens fulla glans, oförmodat inträdde till eder, och förkunnade eder så outsäglig nåd, så oförliknelig ära! Vi läsa ju i den heliga Skrift flera exempel på kvinnor, som blivit i liknande fall uppfyllda av den livligaste glädje. Hanna, Samuels moder, utgöt sin tacksamhet för Guds henne bevisade godhet, i den herrligaste lovsång (1 Sam. 2). Simsons moders stora glädje över hennes sons födelse läses i Domarbokens 13 kapitel, och den gudfruktiga Elisabets moderskänslor har hon sant tecknat och tolkat i den mästerliga lovsång, vari hon uppstämde vid jungfru Marias besök hos henne, och vilken denna i samma höga anda besvarade: Min själ, sjöng den lycksaliga, prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare. Hans barmhärtighet varar ifrån släkte till släkte över dem som frukta honom. - 

Men oaktat all denna nåd, all denna höghet och ära, fortfor dock Maria, såsom en Guds tjänarinna, att vara from och ödmjuk i hjärtat, medvetande sitt värde och sin höga bestämmelse, men för ädelsinnad att däröver förhäva sig. Den mäktiga, sade hon, haver gjort mäktiga ting med mig, och hans namn är heligt.

Värdaste åhörare! Vad jag bjudit till att för eder förklara, rörande det himmelska sändebudets förrättning, i avseende till beskaffenheten av dess sändning, är blott en svag utläggning av vad dagens evangelium i kortare begrepp innehåller. Låtom oss nu i


II) Senare delen

betrakta ändamålet med Guds Sons människoblivande på jorden.

Han skall varda stor, heter det i fortsättningen av dagens evangelium, och kallas den högstes Son: och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids säte.

Davids konungsliga ätt hade redan sjunkit djupt från dess fordna glans och höghet, och blivit berövad all dess makt, rikedom och anseende. Nu åter skulle den i Jesus, Davids ättling, få sin förlorade storhet igen; ty Herren Gud ville återgiva honom hans fader Davids säte - icke så, som skulle han, liksom konung David, styra och regera ett världsligt konungarike: utan skulle han, liksom David hade befriat Israel från dess motståndare och fiender, återlösa och på jorden upprätta ett himmelskt rike, liksom David hade i fordna tider upphulpit Israels rike, och i detta himmelska rike skulle alla Guds utkorade upptagas till evinnerligt liv och salighet.

Det är i denna mening, som Jesus alltid omtalar sitt återupprättande av Israels rike, fast judarna icke förstodo annat, än att frågan var om återställande av deras förlorade jordiska makt och anseende.

Vidare heter det: Och han skall vara en konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara. Här må vi säga med Salomo (Pred. 10:17): Väl dig land, vilkas konung ädel är. Väl de kristna rike, vars konung är stor och den högstes Son!

Världsliga konungar äga blott för kort tid sitt herravälde; döden bortrycker dem, de måste nedstiga från tronen, för att lämna plats åt en annan. Även deras riken gå slutligen till förstöring; ett uppstiger, ett annat faller. Därpå lämnar alla tiders historia exempel.

Daniel såg i andanom de fyra stora monarkiernas undergång, och säger slutligen (Dan. 7:3,12-14): Och si, en kom i himmelens sky såsom en människos son: allt intill den gamla, och han vart framhavd för honom. Honom gav han välde, ära och rike, att alla lands folk och tungomål skulle tjäna honom: hans välde är evigt, det icke förgås, och hans rike haver ingen ända. 

Denne konung är Jesus Kristus, Gudasonen, Människosonen. Väl har hans rike mött stort motstånd; judar och hedningar rasade emot honom, konungarna i landet uppreste sig, och de stora satte sig i sinnet att störta honom; Herodes och Pontius Pilatus, judarnas överstepräster, skriftlärde och pöbel, alla hade sammansvurit sig att motarbeta hans rike: men detta allt oaktat har Kristus triumferande uppfarit till himmelen, och erkännes än i dag av talrika folkslag för konung; ty på hans rike, heter det i vår text, skall ingen ände vara.

Men, mina älskliga! en konung måste även hava undersåtar i sitt rike, och vilka äro då Kristi? Härpå svaras: alla dem, som han genom sin död förvärvat sig, med sitt blod återlöst. Just detta är en viktig punkt i avsikten och ändamålet med hans antagande av människonatur. Så älskade Gud världen, heter det, att han utgav sin enda Son, på det att var och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt liv.

Häruti ligger djupet av Guds omätliga kärlek för det fallna, syndiga människosläktet. Varför fortfor den allsmäktige i sin godhet mot oss? Varför beder hans Son så ömt: kommer till mig alle I, som arbeten och ären betungade till edra själar; jag skall vederkvicka eder? Den till mig kommer, kastar jag icke ut. Varför predika vi präster så flitigt, så allvarligt, så förmanande och bedjande? Varför arbetar den nitiske läraren så glatt i sitt kalls? Varför utskickar den flitige upplysaren sina lärorika betraktelser och uppbyggliga skrifter ibland eder? Varför kallar vingårdsmannen oss så träget att arbeta i hans vingård?

För vad annat, än att samla själar till Jesus, inbyggare i hans nåderike, delägare i hans arvelott, deltagare i hans upphöjelses herrlighet och himmelska glans!

Liksom mannen, liknelsevis, som hade tillrett den stora nattvarden, befaller den givmilde Jesus sina tjänare och alla dem, som nitälska för hans himmelska rikes tillväxt, att gå snarliga ut på gator och gränder i staden, att inhämta och inbjuda fattiga och krymplingar, halta och blinda, var de träffas, och nödga dem komma, på det huset måtte varda fullt.

Men hörsamma alla denna kallelse? Ack nej, huru få äro icke de, som förstå rätt värdera den stora nåden, och huru många de, som avfärda bjudaren med det kalla svaret: jag är nu hindrad, jag har köpt jordagods, jag har handlat mig oxar, jag har tagit mig hustru; jag kan icke komma: jag beder dig därför, gör min ursäkt!

Värdaste kristna! Samma inbjudan göres eder ännu! Varen icke ibland de otacksammas antal, som väl emottaga den, lova att komma, men komma icke, och gå således slutligen miste om den herrliga lön, som är alla Kristi trogna vänner förvarad!

Ännu ett ändamål av ej mindre betydenhet med Jesu människoblivande är det, att han behagat åtaga sig det viktiga, men svåra kall, att vara Medlare emellan Gud och oss. Kan större godhet tänkas, större nådeprov begäras? Jesus Kristus, Guds ende Son, som på korset genom en hånlig död återlöst det fallna människosläktet från dess synder och räddat det från fördärvet - han vill ock uppträda såsom medlare, såsom vår förespråkare, vår försvarare inför Gud!

Vad äro vi, Herre, att du så mycken nåd oss bevisar? Om huru många av oss får du icke säga: Fader, förlåt dem; de veta icke vad de göra? Du röner ovilja, obenägenhet, hårdhet, otacksamhet - och likväl tröttnar du icke att klappa på våra hjärtan, att mana gott för oss inför din himmelske Fader! Ja, mina vänner, vi må med största skäl tillstå, att Jesus är den, när vilken ingen förvandling är, densamme i dag, i går och i all evighet.

"Lika mild, lika saktmodig, lika hjälpbenägen," säger en evangelisk lärare, "är han än, som han var i sina köttsdagar på jorden, i himmelen." Samma hjärta, som av kärlek blödde för oss på korset, det flödar ännu av ömhet för oss på herrlighetens tron. Så mycket säkrare kunna vi nu på honom ställa allt vårt hopp, som vi vete, att nu all makt i himmelen och på jorden är honom högtidligt given av hans Fader.

O, så låtom oss till honom taga vår tillflykt; kraftigare än han kan ingen understödja oss i vår nöd och svaghet, då för hans makt, liksom för hans kärlek, ingenting är omöjligt.

Tillämpning

Jag har nu, genom Guds nåd, fulländat mitt föresatta betraktelseämne på denna viktiga dagen. Jag har varit liksom ett Herrens sändebud till eder, mina värdaste åhörare, och förnyat för eder ängelns löften till Maria, att Jesus Kristus är den milde konung, vars rike står eder alltid öppet. Jag har bjudit till att visa eder vägen dit, att I med mig måtten delaktiga varda av hans herrlighet. Jag har även jämte den storhet, varmed hans himmelske Fader omgivit honom, framlagt den nåd, den mildhet, den kärlek, varmed han går eder till mötes och emottager eder alla, samt hos den gode Guden eder till det bästa anskriver.

O, måtte jag icke hava talat förgäves! Måtte någon bekänna, att jag i dag varit honom ett ljuvligt budskap, väckt hans hjärta och stadgat hans uppsåt, att blott söka Jesus, Guds rike och dess rättfärdighet, varmed allt följer. Ja, Gud förläne oss alla att bliva rätt betjänta av hans nåd och Jesu rättfärdighet, såsom genom hans lidande och död dyrt återlösta och frälsta! Amen.