Lars Linderot

Första söndagen i advent: Hosianna, hjälp, Herre Jesus, i detta kyrkoåret!

2011-11-26T05:44:00.000-08:00

I JESU NAMN.

Bönesuck: Helige Herre Gud, helige starke Gud, helige barmhärtige Frälsare, du evige Gud! Låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga och allvarliga bönesuck, den vi uppsända ifrån jorden till Gud i himmelen, öppna vi vår andakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Namn Gud Faders och Sons och den helige Andes. Amen.

Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid är en ödmjuk utlåtelse av en ödmjuk Guds vän i det Gamla Testamentet, som redan hade gått så långt med sin hjärtliga förbön för ett syndigt folk, att hans dristiga samtal med Gud i detta högmål väcka andäktiga läsares förundran. Abraham var denne förebedjaren. Sodoms stads syndiga innevånare voro folket, för vilket han bad.

I denna staden förövades synder, som skriade till himmelen, och nedkallade hämnden över de fräcka inbyggarna. Den långmodige Guden hade länge burit dessa jordens bördor på det gudomliga tålamodets armar, och nådigt hade han väntat på deras bättring. Men sodomiterna hade hjärtan hårdare än sten, och ville icke omvända sig. De tröttade alltså Guds mildhet, och väckte hans vrede. Och som ingen bättring skedde, alltså blev det beslutat i himmelen, att de halsstyva syndare, som bebodde staden och hela den kringliggande trakten, skulle umgälla sina synder med ett eld- och svavelregn, som ömkligen skulle förstöra dem, och allt det på landen växt var (1 Mos. 19:25).

Detta Herrens beslut fick Abraham veta av Herren själv, då han i människohamn behagade besöka detta sitt förtroendes barn i dess stilla hydda. Men nu blev Abraham ståndande för Herranom. Nu började han bedja för det syndfulla folket i Sodom, ja, bedja så obeskrivligen ömt, att den måste vara obotligen förstockad, som utan rörelse i sin själ kan läsa därom. I sin förbön vågade han fråga Gud, om ej staden kunde bliva förskont, så framt därinne funnos femtio rättfärdiga. Och sedan steg han från femtio till fyrtiofem, från fyrtiofem till fyrtio, från fyrtio till trettio, från trettio till tjugo, ja, tänk, tänk, slutligen slog denne trogne bedjaren så djärva slag på Guds hjärta, att han till och med dristade bedja om stadens skonande, ifall tio Guds barn funnos därinne. Så höjde Abraham sin bön, och bönhörelsen följde honom steg för steg. Gud sade: finner jag femtio rättfärdiga i Sodom, så skonar jag; ja, vad mer är, nåden var så överflödande, så stor, att Gud slutligen svarade: jag skall skona hela orten, om tio mina barn finnas på stället.

Men - är det ej ömkligt att tänka därpå? I en så stor stad fanns icke en gång ett tiotal av människor, som hjärtligen fruktade Gud. Och nu vågade Abraham ej gå längre. Han nödgades sluta sin bön, full av bekymmer, att de heliga skulle vara så få. Och själva hans sista begäran var ock så vågad, att han, innan han tordes nämna den, ödmjukar sig för det gudomliga majestätet med våra ingångsord: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid. Vi läsa dessa orden i 1 Mos. 18:32.

Dyrt återlösta åhörare! Vi hava nyligen slutat ett gammalt, och med denna dagen begynna vi ett nytt kyrkoår. Helt nyss hava våra kristliga lärare slutat sina förklaringar över årstexterna. Många av dem hava spillt sin hälsa och förtärt sina krafter med det idkeliga arbetet på stenhårda syndares hjärtan. Men huru många själar, som Jesus har vunnit och satan mist vid allt det myckna predikandet i det förflutna kyrkoåret, det få vi se en gång på den yttersta domens dag, när alla kyrkoår taga slut, när Jesus kommer till domen, och då ingen fördömd själ kan någonsin få höra något Evangelium förklaras mer, om hon ock än så mycket åstundar det.

I dag få vi återigen i våra kyrkor höra de röster, som förkunna nåd, och kalla oss till bättring. I dag öppnar du åter, o syndare, din Evangeliibok. Den första text du i dag läser handlar om Jesu konungsliga intåg i Jerusalems stad; och give nu Gud, att kan kunde så sant andligen få ingå i ditt hjärta, som han lekamligen red in i Jerusalem! Ack! hade ej din Jesus manat gott för dig, du ofruktsamma träd, du hade redan varit avhuggen, och i stället för att i dag höra en bättringspredikan i Herrens tempel, hade du känt de fördömdas kval i det yttersta mörkret.

Men vilken nåd! Ännu får du fira en adventssöndag i en behaglig nådetid. Ännu beder Jesus, och ännu bedja hans barn för dig. De hava i det förflutna kyrkoåret trätt fram i gapet med sina böner; de hava ropat till Gud, att han ville skänka dig, du obotfärdige syndare, ännu ett bättringsår. Abrahams bön är hörd. Det nya kyrkoåret är begynt. Ännu ropar han.

I dag säger den trogna själen: "Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid." Och det är just innehållet av detta de trognas bönesamtal, som vi, genom Guds nåd, närmare tänka överväga i denna predikan. Men innan detta sker, anrope vi Gud om hans Andas bistånd. Ack! Du som är van att tala med Gud i bönen, bed, bed i dag, att, om ej mer kunde vinnas på denna första söndagen i advent, Gud måtte dock åtminstone få frälsa en själ ifrån döden, åtminstone få rycka en själ som en brand utur elden. Amen. (Fader vår...)

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

Det var en rörande syn att se Herren Jesus, fem dagar före sin död, hålla sitt intåg i Jerusalem, på alla sidor omgiven av tusentals människor, som fyllde luften med detta rop: Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! När jag tänker på detta högtidliga ropet, som höres vid Frälsarens inridande i Judalandets huvudstad, så är det ej underligt om jag därvid påminner mig, hur trogna själar möta Jesum med sitt ödmjuka Hosianna på denna kyrkoårets första dag.

Hosianna är hebreiska, och på vårt tungomål betyder det: Hjälp du! Här i evangelium var det i folkets mun en andlig suckan till den himmelske Fadern, för Sions Konung, hans son, att hans återlösning och det framtida upprättandet av hans rike måtte lyckas. Men i dag hör jag det icke i denna mening, ehuru likväl det bruk jag tänker göra därav står med dess egna förstånd i nära förbindelse. Jag ärnar föreställa Hosianna såsom en bön, kommen från de trognas hjärtan och liggande på deras läppar. De ropa också sitt Hosianna: Hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret; ja, detta ropa de, så att det giver genljud i höjden; detta ropa de, så att deras bön allt upp i himmelen höres.

FÖRSTA DELEN

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Var och en vet opåmint att jag med sovande syndare förstår icke lekamligt sovande: nej, här förstås människor som ligga i en helt annan, i en mycket farligare sömn. Här förstås den sömn, som Paulus menar, då han i Ef. 5:14 ropar: "Vak upp du som sover", den, som Jesus menar, då han i Matt. 13 säger att "Folket sover under det ovännen, djävulen, sår sitt ogräs", och den, som utmärkes i vår psalmbok, då vi, till exempel, sjunge om "en syndig man, som låg i syndens dvala."

Ack, syndare! Ingen kan beskriva ditt olyckliga tillstånd, så länge du sover i denna syndens sömn, ty det är vådligt över all beskrivning. Då är du i stor fara till din odödliga själ. Det är farligt att ligga och sova i en kammare, när elden har brustit lös i huset, ty om den, som sover därinne, ej blir vaken, stiger upp och kommer ut, så kan den olyckan hända honom, att han bliver levande innebränd. Men du, ogudaktige, du oomvände syndare! så ömkligt detta är, så är dock ditt tillstånd tusende resor ömkligare; ty vaknar ej du ur din djupa syndasömn i nådens tid, stiger du ej upp genom en sann bättring, och kommer du icke utur vredens stånd genom en levande tro, så stannar du slutligen i den elden, som brinner och aldrig slocknar.

En sådan fara svävar dig dagligen över huvudet. Det är intet mer än ett steg emellan dig och den eviga döden. Om Gud i sin stränga rättfärdighet avklippte din levnadstråd i denna stund, så låge du - var låg du? Ack, du låg i helvetet och i pinan, där rika mannen för sent vaknade, och började det jämmerskri, som han aldrig slutar (Luk. 16). Bäva ej alla din kropps lemmar, du säkre syndare, då du detta läser? Skälver ej ditt kött (Ps. 117, 120)? Förskräckes ej din själ, då jag beskriver din själavåda? Nej, olycklige! du sover, och menar, att här är ingen fara på färde. Du säger i ditt hjärta: "Jag varder aldrig omstött, det skall ingen nöd hava i evig tid. (Ps. 10:6).

När du får välmenta varningar utur Guds heliga ord, så slår du dem i vädret, och fritt fortsätter du din resa på förtappelsens väg. När dina lärare säga dig, att du med detta oomvända hjärta och med detta syndiga leverne bliver slutligen fördömd, så förbittras du över denna sanning, och i din blindhet tröstar du dig med det falska hopp, att du skall bli salig rätt så väl, som de omvända Guds barn. Du går dagligen på helvetets yttersta branter; men månne du är rädd? O nej, du "förskräckes som nogast ett ögonblick för helvetet" (Job 21:13). På själva avgrundens bräddar är du munter och glad, och det är likväl underligt, att du kan hava en enda glad dag i denna världen; ty vad glädje bör väl den kunna hava, som har en evig fördömelse att vänta var stund han går av världen? Så stor, så rysvärd är din fara, och likväl kan du äga räddning; likväl hör du dig intet för, huru den fattiga själen, som Jesus så dyrt har köpt, måtte frälst varda: likväl frågar du aldrig med fångvaktaren: "Vad skall jag göra, att jag må bliva salig? (Apg. 16:30).

Ack, min Gud, vad litet den arma människan besinnar sitt eget bästa! Av sådana sovande syndare är hela världen, hela kristenheten full. De flesta av våra kristna hava sovit bort både det förflutna kyrkoåret, och kanhända många flera, i denna syndens sömn; och de äro så olyckligt blinda, att de tänka sova samma sömn i det kyrkoåret, som i dag är börjat.

Men idag, i dag träda de trogna hjärtan fram för nådens tron. Där ropa de, liksom folket, som föregick och efterföljde den på åsnan ridande Frälsaren: "Hosianna", säga de, "hjälp du, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!" O, du allrahögste Herre Gud! väcker du ej dem, så sova de tills lågorna i pinorummet lära dem att vakna.

Här är en allmän sömn i hela vår fattiga kristenhet. Den uppenbare syndaren sover, och mitt i sina grövsta synder tror han sig om att kunna komma i himmelen. Herre Jesus, väck honom! Den försoffade världsträlen sover, och ehuru han sätter mera värde på jord och stoft, än på Gud och hans salighet, så tänker han likväl, att himmelriket skall höra honom till. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den bedragne skrymtaren sover; han tror sig sitta i Frälsarens sköte, och han sitter likväl i djävulens klor. Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret! Den självrättfärdige uslingen sover; och fastän han intet är klädd i de rätta salighetskläderna, genom tron, tänker han likväl att han skall vara välkommen på det bröllop, som konungen gjort åt sin Son (Matt. 22). Herre Jesus, väck honom i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

ANDRA DELEN

Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Ack, I trogna Guds barn, som haven fått bönens anda, infinnen eder med edra hjärtliga förböner vid Guds nådetron, och ropen med det ropande folket i dagens evangelium: Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att alla de, som äro rörda av din nåd, och väckta av din Ande, men hava ej ännu gjort en fullkomlig övergång från mörkret till ljuset, och ifrån satans makt till Gud, hjälp, Herre Jesus, att de måtte gripa sin salighetssak an med mera allvar i detta, än de hava gjort i det förflutna kyrkoåret! Hjälp, Herre Jesus, alla dem, som sista kyrkoår stått likasom i vägskillnaden, och besinnat sig vad väg de skulle taga, om de skulle bliva kvar i världens tjänst, eller taga tjänst hos Gud! Giv dessa vägande själarna ett så kraftigt slag i år, att de icke våga en enda dag längre, utan skynda ur Sodom och rädda sina själar! Övertyga dem, Herre Jesus, att de kunna så länge halta på båda sidor, tills himmel och salighet äro så förlorade, att de aldrig mera stå till att återvinna. Hosianna, hjälp därtill du, Herre Jesus, som gör all den hjälp som på jorden sker!

TREDJE DELEN

Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Så gån nu, I trogna Herrans tjänare, gån ut på den jorden, som ligger för eder. Vart I kommen, så finnen I själar, som äro bundna i satans snaror; förkunnen dem frimodigt vad för en förskräcklig dom, som väntar på dem; men när I träffen botfärdiga syndare, som sörja över sina syndaband, lösen dem, och leden dem till Jesus!

Så tagen nu för eder årets evangelier, I Herrens präster! Gud välsigne eder, och give eder nåd till att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som I uti detta kyrkoåret sån ut, falla i god jord, och bära hundradefalt frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu bedja på jorden! Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Allhelgonadagen 1796: Den starka och väldiga Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne

2011-11-11T04:20:00.001-08:00

En av Linderots originellaste predikningar. Visserligen kan man beklaga att den mogne mannen i hans liknelse mot slutet inte tog chansen att leka och jollra med de små. Men desto vackrare är liknelsen om det lilla barn som inte vill gå alltför långt från sin mamma eller pappa!

PREDIKAN PÅ ALLHELGONADAGEN 1796

(trol. i Göteborgs domkyrka).

Men ifrån Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. Detta är ett besynnerligt Kristi tal, och det är lätt att se, huru Kristi heligaste själ var i synnerliga sinnesrörelser, och hade de ömmaste utsikter på den snart annalkande saliga tiden, då han så talade. Jag har därför, efter innerlig bön till Gud om hans Andes ljus och eld över både mitt och edra hjärtan, värdaste åhörare, tänkt bygga hela denna enfaldiga predikan idag på dessa Kristi allra ömmaste ord.

Låtom oss först se sammanhanget med föregående tal. Frälsaren hade förut talat till den fångne Johannes Döparens beröm, att han var större än alla profeterna före honom, emedan dessa hade profeterat om Johannes, såsom Kristi förelöpare, vilken med sina predikningar om den redan födde Frälsaren skulle börja gryningen av den stora Nya Testaments-dagen, den salighetsdag, som dock först i Kristi död och uppståndelse kom i sin fulla klarhet.

Men, säger Frälsaren strax därpå, rätt sött och saligt, den minste i himmelriket är dock större än Johannes. Med himmelriket menade han här, såsom i alla sina härliga liknelser, den sanna Nya Testaments-kyrkan, icke den kalla och liknöjda munkristenheten, utan de verkligt heligas samfund, synnerligast sådant, som det efter hans död och uppståndelse kom i ren tros ljus och helgelses eld. Den minste av dessa ljusa och benådade, på så upplyst tid, är i kunskapen sannerligen ljusare och större än Johannes Döparen, vilken nog vittnade om Frälsaren såsom ett Guds offerlam, vilket skulle borttaga världens synder. Men icke hann Johannes uppleva den stora försoningens fullbordan. Han kunde alltså icke äga så livlig insikt i själva Evangelii kärna, eller den stora Försoningsläran, som ett litet gott och gudfruktigt barn nu hos oss, när det läser och förstår Kristi Pinas historia, och Andra artikeln i vår lilla katekes.

Nu, vid det talet föll på så saligt himmelrike på jorden, vartill vackra liknelser redan från Johannes´ predikningar och döpelse i öknen visade sig, men skulle ännu härligare yppas efter Kristi död; nu tager Frälsaren hela detta himmelrikstidevarvet tillhopa, och säger, som vi hörde i inträdesspråket: Men från Johannes Döparens dagar, och till denna dagen, lider himmelriket våld, och de väldiga riva det till sig. (Matt. 11:12).

Vad som gör något mörker i dessa Kristi ord, är icke sista utlåtelsen: de väldiga riva himmelriket till sig; ty jag hoppas, med Jesu hjälp, kunna så förklara dessa ord, som ock bliva huvudorden i hela denna predikan, att några uppmärksamma och tänkande Guds vänner måtte giva mig bifall. Men om förra utlåtelsen: himmelriket lider våld, torde jag kanske hysa en mening, som icke kan så lätt falla alla i tanken. De, som förstå grekiska språket, måste medgiva, att det ordet, som kommer i vår Svenska bibel att heta lida våld, kan efter sitt bruk i andra grekiska skrifter också förmodligen bättre heta göra våld eller med makt och kraft inbryta. Det är därför med mycken sinnesfrimodighet, som jag vågar att så översätta inträdesspråket: Ifrån Johannes Döparens dagar och till nu inbryter himmelriket just med våld, och de väldiga riva det till sig.

Ty, värdaste åhörare, sen på den käre Gudens vägar, om det icke är sant, att han med sin tvingande nåd och kärlek just med våld bryter sig in på våra hårda och tillåsta hjärtan! Före Johannes´ tid var, i den då synliga judiska kyrkan, föga upplysning. Det evangelium, som låg i ceremonialiska gudstjänsten, var allt för konstigt och djupsinnigt för största mängden av syndare, vilka i andliga mål äro gärna minst tänkande och forskande, att man aldrig kan få det välsignade Nådeordet klart, tydligt och varmt nog, för att få tillräcklig ingång på sådana som största hopen är.

Men då Johannes kom att predika bättring och tro med mera ljus och styrka, helst kan kunde nu verka syndares uppmärksamhet med försäkran att himmelriket var nära, och Messias kommen; se, då började de välsignade stora rörelser i judiska kyrkan som mer och mer tilltog, icke allenast till det nu, då Frälsaren detta talade i inträdet, utan blev mera våldförande, samt lade flera och större skaror Jesus till fotapallen, några år därefter, då apostlarne predikade Kristus den krosfäste, med det väldet på hjärtan, att den ena skaran efter den andra, så av judar som hedningar, fingo stygn i sina hjärtan och frågade vad de skulle göra, att de måtte bliva saliga. Så se vi ock, att de började fråga Johannes Döparen, till tecken att Guds nådes predikans saliga våld på syndares hårdhet redan vackert började.

Har jag kunnat göra förklaring på dessa första orden av inträdesspråket, av vilka jag ock icke gör mer bruk i denna predikan, smaklig för tänkande åhörare, så är jag mera viss på ingång i vår övertygelse för de senare orden "och de väldiga", eller efter grundtexten "och de som våld göra, riva det till sig." Vilka äro dessa väldiga, dessa våldbrukande? Månne Herodes, Kajafas, Jerusalems Stora råd, Fariséerna och flera sådana stolta själar, som vi ofta i Kristi levernes historia se våldsamma? Nej; men det folket använde allt det våld det förmådde att få himmelriket väl skilt från sig, men var allt för svagt att riva himmelriket till sig; även så svaga till det saliga storverket, som de modiga och frodiga döpta fariséerna och sadducéerna än i dag hos oss det äro!

Men de stackars fattiga själarna, som tänkte icke mindre på än sin styrka; den arme publikanen i templet, den gråtande synderskan vid Jesu fötter, den, i brist på barnens bröd efter hundarnas smulor letande kananeiska kvinnan, dessa och flera av deras likar, de äro dessa beprisade väldiga. Och dem skall jag ock nu i dag beskriva med all deras väldiga styrka i svagheten, enligt 3:e och 4:e verserna i dagens Evangelium: saliga äro de fattiga i andanom; ty himmelriket hör dem till; saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse o.s.v

Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium: Matt. 5:1-12

Ämne: DEN STARKA OCH VÄLDIGA ANDENS FATTIGDOM OCH BEDRÖVELSEN EFTER GUDS SINNE (Se No 210:7 i Sions Sånger!).

Vårt upplästa helgdagsevangelium börjar det stora mästerstycket av all moral och sedelära, Kristi Bergspredikan, som utgör 5:e, 6:e och 7:e kapitlen i Matteusevangeliet. Denna Bergspredikan kan aldrig nog läsas och betraktas, i vad för slags belägenhet inför Gud läsaren än må vara.

Är han en världsmänniska, som frågar litet eller intet efter Jesu evangelium, utan ropar allena på sin moral och hederliga uppfostran, så göre den så väl och läse denna Bergspredikan med djup eftertanke, så måtte han finna, att Frälsaren visst också fordrar av var och en, som vill salig varda, en dygd och sedighet; men icke allena på ytan, icke uti prat och utvärtes åthävor allena, utan i den djupa och dolda hjärtegrunden, i vilken ingen annan än hjärtans rannsakare kan skåda. Huru vilja då dessa köttsliga världsmoralisterna för honom bestå, som sannerligen med all deras köttsliga vishet och moral icke ens kunna förekomma sådana synder och oordningar i själva deras utvärtes vandel, som ett rent, men blott förnuft kan se och bestraffa; desto mer, när även deras hjärtans grund skall i Guds dom skärskådas.

Jag vet, och jag har av folks tal ofta med bedrövelse hört, att då man pressar dem till den eftertanken, så falla de till en annan ytterlighet, och säga: "Ja, vilken människa kan komma till den renhet, som Kristi Bergspredikan fordrar i hjärtegrunden?" Svar: Jo, man måste därtill komma, men visserligen genom en annan kraft än den teatraliska världsmoralen. Man måste därtill komma, säger jag ännu en gång; ty Jesus säger i själva denna Bergspredikningen: utan eder levernes renhet och gärningars rättfärdighet övergår de skriftlärdas och fariséers, vilka ju ock voro till ytan bildade människor, så skolen I icke komma i himmelen. Men denna höga och inre dygden och renheten måste komma från en högre Anda än den som ligger i all mänsklig förnuftsmoral; den måste komma från Guds på nytt födande Anda, fattas i ett hjärta, som med bedrövelse efter Guds sinne sett sitt även medfödda, och ännu mera ådragna fördärv, samt med fattig anda vilar i tron vid Kristus för oss, och i helgelsen anammar Kristus i oss, vilkens regerande kärlek och efterdömelse skapar människan till sådant nytt kreatur som Bergspredikan skildrar.

Av denna stora skattkammaren, som Kristi Bergspredikan öppnat, framtager jag nu allena Andans fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne, att betrakta i denna predikan. De kallas av oss vanligen de 2 saligheterna av de 8, som i texten uppräknas. Men jag ber mina värdaste åhörare, att de icke i deras tanke skilja dessa saliga egenskaper så åt, att någon tänker man kan hava en eller två och brista i de övriga.

Till exempel: Jag skulle allt för illa i dag predikat, om någon droge därav den påföljd, att ett Guds barn kan vara fattigt i Andanom och bedrövat efter Guds sinne; men ändock icke saktmodigt; icke hungrande och törstande efter rättfärdigheten, icke barmhärtigt, icke renhjärtat, icke fridsamt. Ack nej, så sant som Kristus är en, och icke delad uti en sann tro, så sant måste ock alla de trons frukter, som den ende Kristus uti oss, hans Ande och efterdömelse verkar, finnas hos ett Guds barn, eller ock finns där ingen.

Jag vet intet som möjligen kan vara i nådaståndet okänt, om icke den sista saligheten: Saliga ären I, då människorna försmäda och förfölja eder m.m. Detta kan nog vara okänt i Guds kyrkas allrafredligaste tider, som nu här os oss, där jag, Gud ske lov, icke vet någon Jesu vän för rättvisan lida kors och förföljelse av synnerlig betydelse. Jag säger med flit "av synnerlig betydelse", ty nog vet jag det, att så länge denna syndiga världen står, kan ormens säd aldrig väntas annat än i grunden fientlig till den välsignade kvinnans säd, Frälsaren och dem som med honom hålla. Men Gud håller på vissa tider och orter ormen så tillbaka, att han ej synnerligen djupt kan sticka. Smått begabberi och försmädelse över Guds benådade böra dessa icke synnerligen oroa sig över, utan i Guds hjältemod förakta. Men annat var det på de tider, som Jesus i Bergspredikan såg, då dels inne-, dels mer till-stundande. Han såg gruvliga marter förestå. Han ville giva sina bekännare kraft nog att dem genomgå, och han prisar dem i texten vida saligare och lyckligare än deras plågare som dem marterade. Känne vi icke igen denna saligheten, så böre vi visst icke vara främmande i de övriga.

Härvid kunde någon min åhörare svara mig: ja, så bör ock I predika nu om alla 8 eller 7 åtminstone. Det har jag ock gjort ett par gånger förr; men har då måst vara allt för kort om vardera. Låter Herren mig flera år över detta evangelium här i kyrkan predika; så tänker jag taga tvenne saligheter varje gång, och vad jag nu vidlyftigt talat, är då en inledning till alla 4 dessa lovade predikningarna. Nu går jag alltså åter till saken, eller Andens fattigdom och bedrövelsen efter Guds sinne; såsom synnerligen väldiga att riva himmelriket till sig.

Fattig är den som lider brist på nödvändigt gott. Andligt fattig följaktligen den som lider brist på andligt gott. Nu talar Guds ord på andra ställen om en sådan andlig fattigdom, som jag beder Gud må bevara både eder och mig ifrån. Jag ser i Uppenbarelseboken kap. 3 Kristi tal till biskopen eller läraren i Laodicea: Ty du säger: jag är rik och havet nog, och behöver intet, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Denna läraren hade god förståndskunskap om evangelii lära, samt förmodligen även goda naturgåvor att kunna för andra prydligen predika de andliga kunskaper han hade i minnet. För dessa sina gåvors skull trodde han sig rik på andligt gott; liksom en hos skvallrare hos oss, vilka, då de förvärvat sig en god minneskunskap om kristendomen, ja, då de kanske icke ens hava den på redig fot och sammanhängande, utan allena lärt sig ett par tjog med ordformer, som de titt och ofta skvallra fram, antingen de hänga tillsamman eller icke, tro sig strax vara så andligen rika, att de inför Gud rannsaka, icke vad som föregår i deras hjärtan, om de där äro nya kreatur i Kristus eller icke, och inför människor förakta, såsom Fariséen i templet, månget stilla Guds barn, vilket talar mindre men tror och gör mera.

Jag har med fasa ofta sett sådana, som icke ens i borgerliga ärbarheten äro ordentliga, sådana som finnas i verkligen synliga köttets verk, såsom uti lättfärdig okyskhet, syndiga processer, konstiga bedrägerier på nästans egendom, frosseri och fylleri, oenighet, kiv och trätor med äkta makar o.s.v.; dessa kunna likväl tala så högt om kristendom och andlig erfarenhet, liksom hade de varit gamla bordskamrater med Abraham, Isak och Jakob i himmelen; de kunna så fräckt utskratta skröpligheter hos mången, som man dock kan tro bättre än dem; ja, vad mera är, de kunna i sitt självsvåld fritt och fräckt döma de Guds barn, som gå med mycken räddhåga och blödighet i sin vandel, som om dessa vore stackars lagträlar, som ännu icke fått i sina hjärtan evangelii frihet, som skvallrare förblanda med fräckheten själv. Se, om dessa sladdrare gäller vad jag nyligen av Jesu mun anförde om laodiceiske läraren: Du säger att du är rik, och vet icke att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken.

Vad är då en rätt andlig fattig, eller rättare, efter grundtexten i jesu tal i dag, sagt, en fattig i andanom: vad är det för en rar själ, som Jesus räknar i fattigdomen så väldig, att han river himmelriket till sig? Jag kan korteligen svara så: det är en av Guds nåd grundligen ödmjukad själ, som vet och erkänner, att hon äger inte den ringaste egen förtjänst och eget gott inför Gud, men äger dock i tron och föreningen med Kristus allt. Märken denna lilla förklaringen, och synnerligen de kära orden: man äger intet av sig själv, men äger allt i Kristus. Båda omständigheterna skola tagas ihop, annars blir där ingen salig andans fattigdom av.

De förenämnda, obenådade fattiga, biskopen i Laodicea och de skvallrare jag sedan nämnde, de voro ock så visst högst fattiga, att de slätt intet av sig själva ägde; men de ägde ock icke del i Kristus, voro alltså i en fördömlig och osalig fattigdom, så mycket farligare, som den var för deras hjärtan fördold, och de så länge stått emot Guds straffande andas väckelser. Men tagom åter exempel på den äkta andans fattigdom; jag nämnde i slutet av inträdet publikanen i templet, synderskan och den kananeiska kvinnan, dem Jesus berömmer för så ganska väldiga och rika av nåd, och som själva sågo hos sig icke annat än högsta elände och fattigdom.

Lägg nu till ett annat märkligt exempel. Hade Jesus icke, då han avsände de sju breven till biskoparna i Asien, i Uppenbarelseboken, någon rätt fattig i andanom att sätta emot den högmodige laodiceiske uslingen? Jo, emot honom sätter han den ödmjuke och redlige läraren, eller församlingens ängel i Smyrna (Upp. 22:9,10). Denne vackre mannen får sådant brev: Jag vet dina gärningar, och din bedrövelse, och din fattigdom, men du är rik. Märken så mycket mera på denne Guds vännen, som han hade just båda de egenskaper jag nu predikar om. Jag vet, säger Frälsaren, din bedrövelse och fattigdom, men du är rik.

Läsa vi på det övriga av brevet till honom, så se vi lätt varav hans andes fattigdom och bedrövelse kom. Han hade att göra i sin församling med en hop skrymtare, som påstodo att de voro rätta israeliter, och voro det dock icke, utan vissare av satans hop. På dessas omvändelse arbetade denne redlige läraren, men skördade, som jag ser, icke annan synbar frukt än hädelser av dessa falska israeliter. Se här uppkom då fattigdomen och bedrövelsen. Han tillskrev sig själv den släta framgången. Han tänkte såsom Jeremias i bedrövelsen, att han dugde icke till att predika Guds kraftiga ord (Jeremia 1:6), ty han kunde annars icke begripa, varför han ej skulle vinna flera själar från satans hop än han vann. Men du är rik, säger Frälsaren, och varnar honom allena att icke tröttna upp i så mycket arbete, som han tyckte var fruktlöst, men som Frälsaren väl visste väg att välsigna. Ja, vad behöver jag anföra enskilda exempel. Var i all världen som Guds barn har varit, är och uppkommer, där kommer ock ett levande bevis av andans fattigdom, som har själv icke annat än elände; men har allt av nåden i Kristus.

Låtom oss gå ännu mera styckvis till väga uti beskrivningen på denna fattigdomen i andanom. Huru äro dessa fattiga uti upplysningen, i tron, i helgelsen, det vilja vi vartdera särskilt betrakta. Alltså:

1) Huru äro de uti kunskapen och upplysningen? Jag svarar: De äro häruti rätt fattiga och hungra ständigt efter mera. Men jag ber att mina åhörare måtte väl förstå huru detta menas. Här löpa stora skockar med syndare, som hava i deras inbillning blivit så brårika av kunskap, att de le i sina sinnen åt vem som vill lära dem. De sladdrare jag nyss nämnde, som lärt sig en hop ordformer och termer att vrida ihop, utan att veta vad de säga: se, de äro rika. Andra hava lärt några små katekes-läxor, som de icke förstå, och de äro rika. De höra intet i kyrkan, och se intet i Bibeln, som icke de tro sig förstå rätt så gott. Andra skyla sin kristendomsovetenhet med det förvillande ordet enfaldighet. Då man förebrår dem deras stora oredighet och okunnighet, säga de att de dock kunna sin kristendom enfaldigt. Ja, då predikanten i Herrans namn ville gå dem närmare på hjärtat än de äro vana, eller då man med grundligaste skäl vill taga ur hjärtat på dem deras fördomar, så heter det att mannen har för mycket förnuft, han är icke enfaldig och fattig nog.

Men jag ber för Guds skull: förblanda icke enfaldighet med okunnighet, dumhet och envisa fördomar! Guds heliga ord anbefaller oss på det högsta att vara enfaldiga, men menar därmed sannerligen för Gud icke okunnighet och våpighet, utan ett okonstlat redligt väsende, som har sig intet lömskt förbehållet, utan handlar enkelt och öppenhjärtligt [sic!] både med Guds och människor. Skola vi pröva allting och behålla det goda, så måste vi ju bruka förnuftet; skola vi icke vara barn som låta sig omföra av alla lärdomsväder, så måste vi bruka förnuftet; skola vi rannsaka Skrifterna, efter Jesu befallning, och icke för Guds ord taga emot vad andra behaga lägga oss före, så skola vi ju bruka förnuftet. Men med allt detta förstår jag ett förnuft, som är av Guds Ande upplyst, av tron på Jesus renat och av Kristi kärlek uppeldat. När så sker, så händer visst, att ju större och djupare kunskap ett Guds barn får, desto mer får det syn på Guds nåds omätliga bredd och längd och djup och höjd. Ja, man ser aldrig sin kunskaps brister med fattigare anda, än just under den högsta apostoliska kunskapen.

Ty vad säger den käre aposteln Paulus, sedan han uti många år varit en högst upplyst apostel? Var han nu fullärd? Hade han nu nog fattat? Ack, nej! Hade någon velat lära honom ett av Guds Ande upplyst förnuftigt ord, då han ännu var en farise, så hade han argt eller högmodigt snäst av den läraren och sagt: O, du är helt och hållet född i synd och vill lära mig! Men nu, då han skrev till filipperna, och hade redan varit en så dråplig Guds apostel i 29 år, se, huru fattig han var i kunskapen: Icke, säger han, icke att jag allaredan haver allt fattat, eller allaredan fullkommen är, men jag far fast därefter, om jag det ock fatta må, som jag ock fattad är av Kristus Jesus (Fil. 3:12).

Så är det med det saliga evangeliet, och kännedomen om Kristi kärlek, som övergår all kunskap. Ja, ehuru det är sant att vi borde kunna något av Guds lag även utan uppenbarelse, och desto mera i uppenbarelsens ljus, likväl är det sant och synbart av erfarenheten, att då mången opånyttfödd usling, som knappt läst igenom tio Guds bud tvenne gånger sedan han kom ur barnaskolan, tror sig dock kunna alla moraliska skyldigheter mot Gud och nästan, så måtte ett gammalt övat Guds barn ännu vara lärjunge i kännedomen av lagens anda; ännu upptäcker det mer och djupare av sitt syndafördärv, och desto djupare kommer det i andans ödmjukhet och fattigdom inför Gud och människor.

Frågas 2) Huru äro de fattiga i andanom i anseende till tron? Jag svarar med Luther i vår påskpsalm: Kristus, han är deras rätta kost, som själen giver styrka och lust; tron kan, hos de rätta fattiga i andanom, ingen annan lida. Ja, just därpå har all den myckna och grundliga kristendomskunsapen, som jag hittills hos dem beskrivit, syftat: att göra deras hjärtan rätt tomma och fattiga av allt deras egna goda, på det Kristus allena, Kristus hel och hållen, må bliva deras själars rätta kost.

Denna dagliga kosten smaka de synnerligen uti sina ödmjuka böner och umgänge med Gud, uti deras bibelläsande, uti deras nattvardsgångar, uti deras begrundande på vad det skall taga vägen med dem i döden och evigheten. Allestädes se de att köttets och syndens lag inom dem möter dem med elände, men Kristus är allestädes mäktig i svagheten och genom honom övervinna de i allt.

Ja, som saliga i tron, och för Kristus allena, så töras de aldrig högmodas i sina hjärtan över den eländigaste syndare; ty de veta ju icke, om icke Guds nåds översvinnliga kraft torde väl kunna få fast den, som nu går galen i synden, lägga den en gång så allvarligt med bättringstårar till Jesu fötter, att Frälsarens ord också på den då kan uppfyllas: alltså bliva de yttersta de främsta.

3) Huru äro de fattiga i andanom uti helgelsen? Svar: Jag har redan nämnt det, då jag nyss talade i allmänhet om Kristi bergspredikan, vilken sannerligen icke är i Bibeln inkommen såsom en sedelärande fabel, som beskriver vackra omöjligheter, utan kan och måste av ett allvarligt Guds barn utföras i levernet, när det därtill får nådetid på sig; ty annars skulle de nog fåfängt anammat Guds nåd.

Vem som vill hava kortare svar, än denna hela Kristi predikan, han tage Johannes ord: den som är född på nytt av Gud han gör icke synd; han har synd, arvsynden och dess första retelser, som ock göra honom inför Gud fattig och varsam; men han gör icke syndens vilja, han är korsfäst med Kristus, han är korsfäst inför världen. Men, säger någon, då han vet med sig så mycken märklig dygd, kan då icke dess hjärta råka att betrakta sig i den och således tappa fattigdomen? Ja, det är en faslig sållning när så händer. Men därför hava de med barnaskapets anda även undfått en djupare insikt i lagens anda, ty dessa fattiga äro rika ibland dem som lättsinnigt ropa: bort med lagen, vi stå icke under honom. Nej, så visst de väl veta, att de i Kristus äro frigjorda från lagens fördömelse, så visst veta de ock att Guds lag jämte Kristi heliga leverne är deras helgelses mönster, och då se de nog av lagens anda, att de den icke fullkomligen uppfylla, samt kunna alltså icke leva på annat än blotta Guds nåd i Kristus!

Jag har nu varit så vidlyftig med beskrivningen av den angelägna Andens fattigdom, att jag får vara desto kortare i skildrandet av det andra Kristus prisar saligt, nämligen bedrövelsen efter Guds sinne: Saliga äro de bedrövade, ty de skola få hugsvalelse. Jag kan ock vara här så mycket kortare, som det är visst, att bedrövelse är icke just en så nödvändig tillhörighet till kristendomen i alla dess grader, som de övriga uppräknade saliga egenskaperna, då jag ock undantager, såsom nyss skedde, förföljelsen för rättvisans skull.

Vanligen, och i ett Guds barns helgelses tillstånd, vet det ej av annan bedrövelse än den jämna fattigdomen i Andanom, som dock har mera Andens vederkvickelse och glädje med sig, än bedrövelse! Alltid är en benådad själ andligt fattig, men det är långt ifrån, att den kan sägas vara alltid bedrövad. Tvärtom: den är merendels glad och munter, och det vore dess egen skuld om så icke skedde.

Jag skall dock nämna tvenne slags bedrövelser, som alla benådade själar måste äga erfarenhet om. Den första är bättringsbedrövelsen, som uppenbarelsen i synnerhet kallar en sorg efter Guds sinne. Det är visst icke meningen att Gud hade lust till att pina oss. Men syndens håg kan icke utan någon bedrövelse utrotas. Då en god läkare skall skära bort ett styggt kräft- och rötsår, så måste det pina patienten, vilket visst icke är läkarens nöje, men nödvändigt för den sjukes hälsa. Vi måste se vår synd och otro i all dess stygghet, ty annars sätta vi intet värde på Kristi försoning. Men huru är det möjligt att föras så kraftigt in i syndakänslan utan bedrövelse? Dock säger jag icke därför, att allas syndasorg är lika tung och svår. Nog att Gud vinner ändamålet, som är att syndens håg bliver döda, falskheten utrotad och själen överlämnar sig med fullt allvar åt sin Frälsare. Då behövs ej mer bedrövelse i första bättringen. Och om själen sedan fortsätter sitt blivande hos Kristus, så är hennes dagliga bättring merendels mer en jämn andens fattigdom och varsamhet, än en bedrövelse. Men härom får jag ofta tillfälle att i andra predikningar omständligare tala.

Jag sade ock nyligen att Guds benådade måtte ock få erfarenhet om en annan slags bedrövelse. Och härmed menar jag en grämelse över detta livets dårskaper och synder, uti vilka man icke utan innerlig grämelse kan se den av Gud så älskade och av Kristus så dyrt återlösta människovärlden ligga nedsänkt. Det är visst icke den galna hopen, utan redliga Jesu vänner, som smaka vad David beskriver i den 119 psalmen, v. 53: "Jag brinner inne i hjärtat för de ogudaktigas skull, som din lag övergiva." Och huru mången gång gå icke redliga lärare med sorg över denna världsstormen, av fruktan, att de icke nog förekommit den, såsom jag förut nämnt om den redlige läraren i Smyrna. Huru mången gång känna icke gudfruktiga föräldrar hos sig sådan sorg för sina ystra barn? Sådant vore de väl utan, om de voro världsmänniskor, ty de stormade då i syndaglädjen med hopen.

I allmänhet sagt, förstår en benådad människa bäst vad Salomo säger: Där mycken vishet är, där är ock mycken grämelse. Skulle en förnuftig människa vara inlåst ibland dårar i en dårkista, där alla galningar roade sig och lekte, så bleve visst hon, under all deras oförnuftiga glädje, bedrövad. Ja, för att icke taga ett så hårt exempel, så skulle en mogen man låsas inne i en barnkammare, kunde han ju icke deltaga i dessa barnens joller, utan leddes jämmerligen till mognare sällskap.

Tillämpningen är lätt: Den himmelska visheten uppklarnar de trognas själar så, att den tokiga världen bliver för dem omsider ett bedrövligt dårhus, eller åtminstone en fjollig barnkammare. Ja, som värre är, de dragas ock själva med frestelse till tröghet och dåraktighet, som Guds Andes varningar ofta förelägga dem. Häröver sucka vi då, så länge vi omföra denna jordiska hyddan, och längta utur detta fängelset till Guds barns härliga frihet i himmelen.

Till slut säger jag med Frälsaren i evangeliet: Saliga är dessa andligen fattiga och bedrövade, ty himmelriket hörer dem till. De äro hugsvalade här i tron och det goda, i Jesu blod renade sametet, som rätteligen kallas en himmel på jorden. Och om de bliva vanda vid denna salighet i tron, så bliver det mer och mer ingen fara att de ej kämpa sig fram till den odödliga saligheten i härlighetens himmel. Deras ödmjukhet gör, att de aldrig töras vara dristiga och glömska. De töras, såsom det späda barnet, aldrig gå rätt långt från sin faders eller moders sida; och vid minsta fara äro de genast med bönen i famnen på deras Frälsare.

Han hjälper dessa väldiga att göra våld, icke mot Gud, ty han hindrar ingen från himmelen, utan bjuder på alla vägar dit, men att göra våld mot satan, världen och sina egna frestande fördärv. I den beskrivna fattigdomen går allt lätt, i fattigdomen bliver utkorelsen fast, så att de icke ens i dödens stund låta kropps- och sjukdomseländen förvilla sig ifrån deras förtröstan. Och huru täcka äro icke dessa Andans fattiga, när de, såsom Jesus beskriver dem, vid själva hans dom på yttersta dagen, hava ock där, på Domarens högra sida in med sig sin söta fattigdom i andanom. Även där söka de med salig blygsel vända ifrån sig det beröm Jesus skall giva dem för deras helgelses verk, gjorda i hans kärlek. Men då heter det: Kommen, I min Faders välsignade, och besitten det riket, som I, uti eder andas fattigdom, med salig väldighet rivit till eder!

Amen!

Söndagen före domssöndagen - Vaksamhet och väntan

2011-11-09T09:19:00.000-08:00

Förstår du icke, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Denna tänkvärda fråga gör aposteln Paulus i sitt brev till romarna (kap. 2, v. 4) rörande hedningarnas och judarnas rätt att varda delaktiga av Jesu försoning och eviga salighet. Förstår du icke, frågar han, att Guds mildhet lockar dig till bättring?

Värdaste åhörare, är det icke den högsta obillighet, den största skam, att vi desto mera synda emot den milde och gode Guden, ju mera godhet och huldhet han visar oss? Vi måste ju tillstå att våra missgärningar äro flera, än stjärnorna på himmelen och sanden i havet: icke desto mindre förspörja vi att Herrens välgärningar vida överstiga dem.

Skriften lämnar oss det hopp, att vi genom vänlighet kunna tillvinna oss kärlek av själva våra ovänner, bringa dem till bättre tankar och, såsom Paulus säger, samla glödande kol på detas huvuden (Rom. 12:20). Detta sker även mången gång, men, tyvärr, ganska sällan för Gud. Och huru orättvist, huru obilligt, huru oförsvarligt handla vi icke i detta fall emot den gode Guden, som välsignar de honom förbanna, bespisar de hungriga, giver de törstiga dricka och kläder de nakna! Knappt gives ett djur så vilt och grymt, som icke låter sig regeras av den som gör det gott; men människan är så förstockad, att hon icke vill frukta och lyda honom, som himmel och jord gjort haver, och som dageligen bevisar henne gott. Det är ju att vara värre än turkar och hedningar!

Dens bröd jag äter, dens pris sjunger jag också, säger man i ett gammalt ordspråk, men huru gören I mina vänner, som skola kallas kristna? Vem kan göra oss mera gott än Gud, och vem har någonsin gjort mera för oss? Likafullt blyges den otacksamma människan icke att försaka hans vilja och förakta hans bud. Jämförde hon det goda hon åtnjuter av människohand med det hon får av Guds hand - o huru stor övervikt! Vilken olikhet! Och likväl glömmer hon Gud och tackar sin like!

En konung giver oss ett prov av sina nådiga tänkesätt. Med vilken vördnad emottaga vi det icke, kyssa hans hand, och stå till hans tjänst på minsta vink tillreds, samt frukta för minsta skymt av hans misshag. Gud, den store, den evige, den himmelske Konungen utöser stundligen sina nådegåvor över oss, hjälper oss ur alla våra bekymmer och tager aldrig sin skyddande hand ifrån oss - och huru lyda, huru tänka, huru vörda och vedergälla vi honom? O, jag ryser att nämna det: med olydnad, med liknöjdhet, med förakt.

Förstår du då icke, dåraktiga människa, att Guds mildhet lockar dig till bättring? Vad är den svage dödliges ärebevisningar, vad betyda hans vänliga ord och tilltal, hans nådiga skådeblick, hans nedlåtande handslag, hans prunkande löften, varav du i din blindhet dock gör så stort väsen, mot den allgode, allsmäktige Gudens ömma varningar, omätliga omsorger och tröstande försäkringar för ditt timliga och eviga väl? Huru illa, huru himmelsskriande illa är det icke, att vi ej erkänna och vörda denna hans omätliga godhet! Vad tänker du på, du usla människovarelse? Du kan icke fördraga den, som betalar med ont dina välgärningar; och likväl skall Gud i din tanke, för sin outsägliga nåd emot dig, åtnöja sig med din stora kallsinnighet, ja, även med din tredskande oblyghet, din trotsande fräckhet, din pockande otacksamhet!

Visserligen är Gud långmodig och barmhärtig, och hans godhet gränslös; men han är tillika rättvis och en stark hämnare på dem, som missbruka hans nåd och fördragsamhet. Han klagar häftigt däröver, att man sänt honom så dåliga arbetare i hans vingård, att den i stället för druvor bär ogräs, tistlar och törnen. Hörer, I himlar, och du jord, fattat med öronen; ty Herren talar: jag haver uppfött barn, och upphöjt, och de äro mig avfälliga vordna. En oxe känner sin Herre, och en åsna sin Herres krubba, men Israel känner det inte, och mitt folk förstår det inte. Ack, ve det syndiga folket, det folket av stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som övergiva Herren, försmäda den Helige i Israel, och vända tillbaka (Jes. 1:2-4).

Förblindade syndare, tror du dig kunna undgå Guds dom? Eller föraktar du hans godhets, tålamods och långmodighets rikedom? Vet du icke att Guds godhet förer dig till bättring; men att du genom din framhärdelse i det onda åsamkar dig hans vrede och eviga förbannelse på den dagen, då allt skall uppenbart varda och vedergällningen utfalla? Det är glädje i himmelen, då en syndare sig bättrar; men märk, en sådan syndare måste framhärda i sin botfärdighet, och icke återfalla i sin synd tillbaka.

O, att människan ville detta betänka! O att de säkra, förhärdade syndarna ville behjärta och förnimma detta! Måtte de en gång, såsom Paulus beder (1 Kor. 15:34) vakna upp rättsliga, och icke synda! Ack, att de måtte nalkas Gud med bot och bättring, så nalkas han ock dem med sin nåd!

Vi tro, så sjöngen I nyss, ock på Jesus Krist, men hurudan är denna tro? När I trampen hans blod under edra fötter och förkasten hans förmaningar, huru viljen I då inbilla honom, den allvetande Faderns Son, att I menen väl med honom? O, nalkens honom med ett förkrossat hjärta!

Nu sen I himmelen för eder öppen, nu utsträcker Fadern emot eder sina räddande händer, och är beredd att upptaga eder till nåde; nu visar Kristus, vår Frälsare, eder sina öppna sår, såsom en säker fristad, dit I kunnen taga eder tillflykt; nu vill den Heliga Ande underhjälpa eder svaghet och frälsa eder ur syndens, lagens och den eviga dödens band. Huru skolen I undfly, om I sådan salighet icke akten? (Hebr. 2:3).

Ack, låt den gode, himmelske Guden icke längre vänta på eder omvändelse! Låten Jesus icke förgäves bedja för eder inför sin barmhärtige Fader! Låten den helige Ande icke fåfängt ropa: I dag, i dag, då I hören hans röst, så förhärden icke edra hjärtan! - Nalkens därför Gud, anropen hans nåd, och lären eder förstå, att hans mildhet lockar eder till bättring. Veten, att Herrens tillkommelse är hart nära, och nådens dörr snart tillstängd för evigt. Nalkens därför Gud i dag, så skall han evigt hos eder förbliva.

För att vidare utveckla mitt ämne, och visa eder faran av en uppskjuten bättring, hastar jag att begagna den anledning därtill, som söndagens heliga evangelium erbjuder. Men innan jag skrider till dess uppläsande, så förenen eder, värdaste åhörare, med mig, i att bedja om Guds nådiga bistånd till vårt förehavande på denna honom helgade stund, i ett andäktigt Fader vår...

Ack, Jesu, oss beredda gör!

All syndens makt i oss förstör:

och öppna du vår hjärtans dörr

att vi dig fägna, som sig bör.

Ja, nu och alltid när oss bliv,

men onda andar från oss driv.

Och oss omsider nådigt giv

en salig död, ett evigt liv! Amen.

Evangelium: Matteus 25:1-13

I anledning härav skola vi, genom Guds nåd, i dag betrakta:

HURU VÅDLIGT DET ÄR ATT UPPSKJUTA SIN BÄTTRING.

Detta är ämnet. Välsigna det nu, o Gud, till din ära, och någon själs uppbyggelse! Amen.

Älskelige åhörare! Ganska sant och träffande avskildrar vår dyre Frälsare människornas sätt att tänka och handla i vår evangeliska liknelse om de visa och fåvitska jungfrurna. Efter bruket hos judarna, väntades brudgummen bröllopsaftonen, då han hemförde sin brud, följd av ett visst antal därtill utsedda jungfrur eller mör med lampor och facklor. Under denna bild framställer nu Jesus människans förhållande under sin vandring här i livet. Himmelriket, säger han, är likt tio jungfrur, som togo sina lampor och gingo ut emot brudgummen. Fem av dem voro visa och hade försett sig med tillräckligt förråd av olja; de andra fem, som kallas fåvitska, hade glömt sådan försiktighet, så att de nödgades emottaga brudgummen med utslocknade lampor, efter fruktlöst försök att få olja till låns av de förra.

Vilken sant träffande bild av oss svaga människor, som försummar vår verkliga lycka genom upprepade uppskov, och sätta det lätt åtkomliga framför det, som skulle kosta oss möda; mera värdera lättsinnigheten än plikten och dygden! Nog trodde de fåvitska jungfrurna sig hava väl förberett sig och tagit olja nog för tillfället; men brudgummen dröjde ovanligt att komma, då blevo de sömniga, försummade att se till sina lampor, som blossade så starkt att all oljan förtärdes, och när det gällde hade de ingen kvar.

Ack, huru många likar hava de icke bland människorna, även nu för tiden? Vid allt vad på jorden sker, säga de flesta: det är tid nog att tänka därpå, tills det bliver så när; men huru illa göra de icke att följa samma stråt i andliga mål? Och härav uppkommer den för sena bättringen, den uppskjutna omsorgen för själens eviga frälsning.

Huru dåraktigt är icke sådant! Den som tillbragt första hälften av sin levnad i synder och laster, den som vid sitt livs afton inser att ha förslösat sin tid och aldrig tänkt på att förbereda sig för evigheten, att bliva en värdig kristen - den gör mycket illa; han liknar till punkt och pricka de fåvitska jungfrurna; han har oförsvarligt använt sina dagar, och framställer första beviset på den bedrövliga sanningen: att en sen bättring sällan är en uppriktig bättring.

Till en uppriktig bättring fordras nödvändigt, att man genom sträng självprövning lärt känna sig själv, att man finner huru motstridigt Guds bud och vilja man levat, och icke hörsammat villkoren för vinnandet av jordiskt väl och himmelsk sällhet. När prästen ropar: bättra dig! när samvetet anklagar och uppmanar därtill - vad bliver då svaret? Det är tidsnog med den saken; ännu är jag rask, mår väl och tänker ej dö så snart. Nu infinner sig äntligen den fruktade dagen, en svår sjukdom lägger en sådan på sjuksängen, hoppet om vederfående bliver allt mera avlägset och svagt vid betraktandet av föregånget levnadssätt, framskridna år och kroppsliga bräckligheter; nu sviker även läkaren - och då först vaknar tanken, att det står ej jämnt mellan själen och Gud - då skall prästen kallas, prästen, vars förmaningar han förut slog i vädret; denne tror han nu förmår att på några minuter uppgöra den långa syndaräkningen, försona den vredgade, hittills föga aktade Guden, och jämna för den ångerfulle döende vägen till himmelen.

Nu först tager han sin tillflykt till bönen, nu vill han av själ och hjärta anamma Jesu heliga nattvard, vilken han anser för ett säkert försoningsmedel, och som han just därför sparat såsom sista tillflykten och sista utvägen att vinna syndernas förlåtelse, Guds nåd och evig salighet. Tron dock icke att den ögonblickliga smärtan och dödsplågan lämna honom så mycken styrka till sans och eftertanke: nej, rätta grunden härtill är fruktan för den nära förestående döden och för helvetet, som han vet sig hava med sina synder förtjänt. Att ingen annan bevekelsegrund ägt rum i sådant fall, ser man ofta och tydligt därav, att sådana sotsängsbotfärdiga vanligen, om de åter tillfriskna, snart falla tillbaka i sin förra syndiga levnad och liksom börja att leva det på nytt.

Medgivas måste dock, att icke blott fruktan för döden alltid förorsakar den sena bättringen; nej, även mången som tillbragt större delen av sin levnad i synd och laster, kommer vid livets afton ofta till verkligt eftersinnande; men sådant inträffar, tyvärr, alltför sällan, och är tusen gånger mot tio blott en frukt av utvärtes sken, skrymteri och tillgjordhet.

Ju längre vi uppskjuta vår bättring, desto tveksammare är det om den överallt följer därpå.

Ty då vi ej vilja göra det lätta, huru skulle vi då kunna åtaga oss det, som är svårare och mera påkostande? Då vi ej nu kunna föresätta oss att emotstå synden, utan giva vika för dess lockelser, huru skola vi då tro oss i stånd därtill på en tidpunkt, då ålderdomen betagit oss vår styrka och tusentals hinder uppkommit? Därtill kommer ock, att människan, i frågan om bruket av sina krafter och i bestämmandet av sin levnadslängd, så litet beror av sig själv, att hon icke kan räkna på det nästföljande ögonblicket.

Ännu, min vän, är du vid sunt förnuft, ännu kan du skilja mellan rätt och orätt, och åtminstone inse nödvändigheten och din skyldighet att bättra dig, men vet du huru länge detta kan vara? Är du viss därom, att det i morgon, i nästa vecka, nästa år förbliver så? Vet du vilken timma eller stund du skall läggas på sotsängen, och om du vid dödens annalkande bliver mäktig dina sinnens bruk? - Och huru osäkert är icke människolivets varaktighet? Vem kan försäkra oss om den nästa minuten? Huru många tusentals tillfälligheter kan icke påskynda vår död? Vad kan då tänkas oförnuftigare än att under slikt förevetande uppskjuta en så viktig, så angelägen sak, som vår bättring? Vilken klok uraktlåter väl att i världsligt fall besörja en angelägen och stor maktpåliggande handling, och vem skulle icke ogilla hans förhållande om han så gjorde? Och här, där det är fråga om icke mindre än vår eviga välfärd, vår eviga frälsning, tillåta vi oss uppskov efter uppskov, liksom vi vore själva herrar över liv och död!

Nej: vare det långt ifrån oss, att våga ett så högt spel och äventyra allt vårt väl! Nu leva vi, nu veta vi vad Gud och plikt av oss fordra, nu äro vi ännu i besittning av våra krafter och ingenting kan tvinga oss att överträda vår plikt. Skynda därför, min kristen, innan döden kommer över dig, innan dina krafter förlora sig, innan omständigheterna förändra sig och göra det omöjligt för dig att åtminstone utföra det goda. En ogenomtränglig slöja höljer det tillkommande. Ack, vänta icke av framtiden, vad så mången av den väntat förgäves, en självvald tid för bättring, att icke även du, liksom tusen andra före dig, måste se dig på ett rysligt sätt bedragen. Exempel på syndare som sent kommit till ånger och bättring äro ganska sällsynta, i jämförelse med deras otaliga mängd som tid efter annan uppskjutit sin bättring och - för alltid blivit likadana, utan ånger och bättring.

[---]

Kristi förklarings dag

2011-08-10T22:33:00.000-07:00

[På Kristi förklarings dag 2011 inföll 250-årsdagen av Lars Linderots födelse. Nedanstående predikan hölls i Kungälv på Kristi förklarings dag 1799]

Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser; se, så står jag här vid vattubrunnen.

Detta är ett stycke av den berättelse som Eleasar, Abrahams äldste hustjänare, meddelat, då han genom ett underligt Guds ledsagande var kommen i det hus, varest Gud hade utkorat en trogen äkta hjälp åt Isak, Abrahams son. I detta hus avlämnade han en fullkomlig underrättelse om hela sin resa, och vad som hade förelupit med honom under resan. I synnerhet kunde han ej annat, än med ett rört hjärta omtala den synnerliga barmhärtighet, som Gud hade visat honom samma denna dagen, då han kom till staden, och då han stod vid stadens vattenbrunn; och det är då, som han utlåter sig i dessa orden: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Vi läser denna utlåtelsen i Skapelseboken eller 1 Moseboken 24:42-43.

Det är med gott betänkande, som jag utvalt dessa ord till ingång på denna hjärterörande söndag, på denna Kristi Förklarings-söndag. Då jag har den nåden av min Gud att i dag predika i en stad, där jag väl icke blivit född, men dock uppfostrad allt ifrån det fjärde året av mitt liv; i en stad, där jag njutit den ömmaste vård av mina kristliga föräldrar, ända intill mitt nittonde år, då Gud genom döden ryckte ifrån mig en älskad fader; och mitt tjugonde, då jag såg mig genom döden sakna en så hjärtligen ömt älskad moder; i en stad, där jag alltid varit omfattad av mitt uppfostringsfolks utmärkta kärlek, och rönt uppmuntrande prov av innevånarnas förtroende; där jag ock nu på dessa Gudstjänsttimmar trätt upp i en kyrka, varest du, mitt älskade uppfostringsfolk, hörde mig första gången höja min späda, min stapplande röst, och förkunna dig Jesu död på en Långfredag, innan jag ännu hunnit fylla mitt sextonde år; i en kyrka, där jag ock sedan år efter annan flera gånger i all enfaldighet visade dig vägen till livet innan ännu predikoämbetets tyngd var kastad på mina svaga skuldror; i en kyrka, inom vars väggar min salige fader strax nedanför denna predikstol vilar sina ben, att han må uppstå i sinom del, då dagarna hava en ända, och utom vars väggar i en icke långt härifrån belägen lägerstad för de döda min saliga moder njuter ro för sin nedmyllade kropp och väntar sin glada uppståndelse på domens dag; jag säger, då jag har den nåden av min Gud, att i dag predika om Kristi Förklaring i denna staden, och i denna kyrkan, skulle det väl kunna ske utan den innerligaste rörelse? Skulle jag väl kunna glömma den milda handen, som allt ifrån mina spädaste barnaår har lett mig, har fört mig, har bevarat mig, har osynligen burit mig förbi många tusende farligheter i denna staden? Skulle jag ej gärna vilja vara en andlig vägvisare för ett folk, som alltid med ett särdeles förtroende hört mina välmenande predikningar ifrån första dag och stund, som jag började tala Guds ord i detta tempel?

Jo, I invånare i denna staden, jag säger till eder vad konung David lät säga till sitt folk på sin glada återfärdsdag till Jerusalem: I ären mina bröder, mitt ben, och mitt kött (2 Sam. 19). Eleasar for till Nahors stad för att taga ut en hustru åt Abrahams son. Jag har ock nu rest till denna staden; och vad ville jag högre önska, vad andäktigare utbedja mig av Gud, än att jag på denna stunden måtte kunna taga ut en brud åt Guds Son, en brud åt den på Tabors berg skinande Frälsaren bland det dyrköpta folket som är närvarande här i kyrkan i dag. Eleasar utlät sig: Så kom jag i dag till brunnen, och sade: Herre, min herre Abrahams Gud, haver du gjortm in väg lyckosam, den jag nu reser, se, så står jag här vid vattubrunnen. Men jag, ack, jag står på denna Söndagen vid en ännu märkligare, vid en långt betydligare brunn, en livets, en salighetens brunn. Här förklaras ett Evangelium i dag i kristenhetens kyrka, ett Evangelium, som är så hjärterörande, att om du ock, o syndare, hade den hårdaste själ i din syndiga kropp, så borde du likväl giva tappt för den Helige Ande, och låta Gud få rå med dig på en Söndag, då en så beveklig högmässotext förklaras. I detta Evangelium här har Gud öppnat för dig en rik, en överflödande salighetsbrunn. Här öppnas i dag himmelens port, och du kan i detta usla livet få se en blick in i det eviga livet. Här visar sig Frälsaren i sin klarhet på ett berg, som låg på vår arma jord, hans ansikte sken som solen, och hans kläder voro vita som ett ljus. Här framställas några skuggdrag av den glädjen, som vankas på himmelens ljusa stränder, sedan Guds barn väl hunnit över världens brusande vatten.

Här är således en brunn, som överflödar av livets vatten. Vid denna brunnen står jag nu på denna stunden. Gud give mig nu nåd till att på rätta sättet kunna ösa därutur, och Gud give eder nåd till att emottaga detta vattnet med rätt törstiga hjärtan! Så kom jag i dag till brunnen. Här står jag, och beder till min Gud:

Herre, du Abrahams Gud, du alla människors Gud, du detta stadsfolkets Gud, du vår barmhärtige Gud, haver du gjort min väg lyckosam, den jag rest till denna staden, se, så står jag här vid vattubrunnen, Evangelium om Kristi Förklaring, och jag beder dig: Herre, Herre Gud! Låt någon bland alla dessa själar bliva vunnen och frälst i dag! Amen. Fader vår...

Evangelium Matteus 17:1-8

I Herrans namn betrakta vi nu:

Ett tydligt svar på den ömmaste fråga av alla frågor på jorden: Vem får åtnjuta den eviga glädjen i himmelen?

Och vid detta överväga vi

1) Den eviga glädjen i himmelen och

2) Svaret på frågan: Vem får åtnjuta den glädjen?

Första söndagen i fastan: Djävulen fördriven med det som är skrivet

2011-03-06T17:33:00.001-08:00

Tager på eder Andans svärd, som är Guds ord. En redlig andelig stridsman, aposteln Paulus, giver sina medstridare denna förmaning i sitt brev till efesierna, kap. 6, v. 17. Han talar i detta kapitel om flera andra andliga vapen som måste nyttjas i striden emot djävulen, såframt den kämpande själen skall kunna övervinna denna grymma fiende. Här i våra ingångsord nämner han i synnerhet Andens svärd, Guds ord, och på det ömmaste beder han de trogna själarna, att de ville taga detta vapnet på sig. Svärd brukas i krig för att med dem hugga, sticka och genomborra fienden. Med Andens svärd måste själen utrustas, om hon skall kunna stå emot djävulens listiga anlopp. O, hade jag nu en sådan röst som den ängeln, vilken omtalas i Uppenbarelsebokens 10:e kapitel. Det heter om honom, att han ropade med höga röst, som ett rytande lejon. (v. 3). O, så ville ock jag ropa de orden: Strid emot djävulen med Guds ord! Dessa ord ville jag ropa in i varenda åhörares hjärta som hör denna predikan.

Märk: Guds ord, det är Andens svärd. Människors ord är icke något Andens svärd. Förblindade skrymtares söta och smekande ord, lättsinniga pladdrares ord, falska lärares ord, hotande tyranners ord, förvillade svärmares ord, uppblåsta filosofers ord, allt detta är icke något Andens svärd. Alla dessas ord förgås stundom i tiden, och säkert på den yttersta dagen. Ack, på den dagen få människors ord en evig ände! Världen går upp i rök och eld, och människoord få ett likaså snöpligt slut. O, var skall man då finna något, som är rätt fast och visst? Var skall man finna något, som kan rätt förnöja själen och rätt glädja samvetet i liv och död? Var skall man finna något som man törs sätta tro till, utan att behöva frukta att man skall komma på skam därmed i döden och vid världens ände? Ja, ni arma odödliga själar! Här är ingenting som är värt att lita på, mer än Guds ord. Andens svärd, som är Guds ord. Guds ord står, när människoord falla. Guds ord står, när falsk lära stupar, om hon ock hade det bästa, det mest lysande sken. Guds ord står i nödens stund, det står i anfäktningens timma. Guds ord står, när vår skröpliga kropp faller, när vi ligga och draga de sista andetagen. Guds ord står, när hela himlavalvet, när hela den ståtliga byggnaden, den jorden som vi bo på, faller omkull på den yttersta domens dag. Guds ord är det rättesnöret, efter vilket Gud skall döma oss alla på den sista dagen. Rättvisans herre vill komma / uppå den sista dag, / och alla människor döma / allt efter sin ord och lag sjunga vi i psalmen 285, v. 16. Guds ord överlever jord och himmel, sol, måne och stjärnor. Minns vad Frälsaren sade: Himmel och jord skola förgås; men mina ord skola icke förgås (Matt. 24:35). Skall djävulen fällas, skall man kunna segra över hans frestelser, så måste detta dyrbara svärdet brukas, Guds ord måste brukas. Det brukade Frälsaren emot satan i öknen. O Jesus, o Jesus: Ditt ord är skarpare än något tveeggat svärd (Hebr. 4:12). Låt de hårda hjärtan få känna kraftiga styng av detta svärdet i dag! Amen! Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, Matteus 4:1-11

Betraktelsen i anledning av detta evangelium bliver denna:

Djävulen fördriven med det som är skrivet, eller huru den kämpande själen övervinner djävulen med Andens svärd, som är Guds ord.

Vi anmärka härvid:

1) Huru man bör beväpna sig med detta svärdet till sitt förstånd, och

2) Huru man bör beväpna sig med detta svärdet till sitt hjärta.

FÖRSTA DELEN: Den som skall beväpna sitt förstånd med Andens svärd, som är Guds ord, han måste läsa Guds ord a) helt, b) flitigt och c) uppmärksamt.

a) Guds ord skall läsas helt. Här går icke an, du arma syndiga människa, att du endast tager för dig någon del av Guds ord, och lämnar resten. Det går icke an, att du efter godtycke väljer i Bibeln, och tänker: jag tycker bäst om Nya testamentet. Det skall jag läsa. Det Gamla testamentet sköter jag intet om. Eller, skall jag läsa i det Gamla testamentets skrifter, så skall jag läsa Konung Davids psalmer, och vissa ställen här och där hos profeterna. Jag skall leta upp de ljuvligaste nådelöften, och de kraftigaste tröstespråken. Dem skall jag läsa. Det har jag gott av för mitt hjärta. Det andra i Bibeln lämnar jag. - Sådana vågade tankar hyser mången själ om den heliga Skrift, och sådana dristiga utlåtelser får man mången gång höra. Men du förmätna stoft, vad säger du? Understår du dig att stympa det ringaste utav den heliga Skrift, så skall den domen drabba dig, som står på Bibelns sista blad om dem som stympar Uppenbarelseboken: Vågar du taga bort något utav Guds ord, så skall Gud taga bort din del utur livets bok, och utur den heliga staden, och utur det som skrivet är i denna bok. (Upp. 22:10). Läser du allenast på vissa ställen i Bibeln, men förbigår andra ställen, läser du det som faller ditt kött i smaken, men förbigår det som icke smakar för kött och blod, så gör du alldeles som satan gjorde i öknen. Han anförde ock ett Skriftens språk, det språket, som står i den 11 versen av Davids 91:a psalm, men han uteslöt med flit några ord, eftersom de icke passade till hans osaliga ändamål. Så gör också du, som vill betrakta något i Skriften, men icke allt. Kära hjärtans själ! Alltsammans är skrivet av Gud. Du skall värdera hela denna Skriften. Det är en skrift ifrån himmelen. Bed Gud bevara dig ifrån att stympa något därutav. Nyttjar du icke hela Andens svärd, så gör det icke tjänst; då övervinner du icke djävulen. Ack, själar, själar! I som stån i uppväckelsen, och det första bättringsarbetet! Ack, själar, själar! I som stån i den dagliga bättringen, läsen hela Bibeln, bruken hela svärdet! Vill någon övertala eder till annat, så lyden ej en sådan rådgivare; ty den vill föra eder på villovägar.

b) Guds ord skall läsas flitigt. Vi läsa här i söndagens Evangelium, att när vår Frälsare brukade Andans svärd emot den dristige djävulen, så brukade han det flitigt. Tre gånger satte han Skriften emot satan. Det är skrivet, sade han, och med detta svärdet fördrev han äntligen den illistige fienden. Skall man med ett svärd kunna övervinna en fiende, så får ej svärdet lämnas hemma; det får ock ej beständigt sitta i skidan; det måste dragas ut och nyttjas. Tänker ock du, o själ, segra över djävulen med Andans svärd, Guds ord, så får du ej låta Bibeln beständigt ligga på en hylla, tills den överhöljes med mögel, damm och stoft. Nej, i Jesu namn, tag ned detta goda tveeggade svärdet, och nyttja det. Tag fram Bibeln, och läs däruti med flit och allvar.

Men, du evige Gud, bör Bibeln läsas flitigt, huru skall det då gå en gång i dödens stund, och på domedag, med sådana kristna, som hava förfallit till ett så fasligt förakt för Guds ord, så att de aldrig läsa i Bibeln; utan läsa romaner, men icke Bibeln; teaterpjäser, men icke Bibeln; vitterhetsarbeten, supvisor och mera dylikt, men icke Bibeln? Huru skall det gå med dem, som blottställa profeter, evangelister och apostlar för sina åtlöjen på kalaser och i sällskaper? Huru skall det gå med dem, som våga göra Skriftens språk till löjliga ordspråk? Ack, om ingen omvändelse kommer emellan och räddar dem, så skall den majestätiske Guden i himmelen en gång visa dem, att hans ord är icke till att skämta med. Sådana beklagansvärda dårar äro förblindade i livet, olyckliga i döden, och förbannade i domen.

Bör Bibeln läsas flitigt, huru skall det då gå en gång inför Kristi domstol med alla dem, som försvara sig med den usla ursäkten: Jag vet, säger mången, att jag borde läsa Guds ord; men jag har så liten tid. Mitt hushåll, mina barn, min näring och hantering, min avelsgård och köpenskap, mina knappa omständigheter och dessa dyra tiderna, de giva mig så mycket till att göra, så att jag har ej tillfälle till att bruka Andens svärd, som är Guds ord, så ofta som jag borde. Ack, huru skall det gå med de arma själar, som bruka dessa lama ursäkter? O, jag törs ej tänka på deras död, ty den blir faslig; och icke på deras dom, ty den blir gruvlig; och icke på deras helvete, ty det bliver hett; hiskligt bliver det. Gack fram en gång inför den store Överdomarens domstol, samt skyll på ditt hushåll och din näring; du får se om domaren Jesus tager emot den ursäkten. Nej, den tager han visst icke emot. Där bleve alltid något tillfälle till att läsa Guds ord, om du hade någon lust därtill. Hade du hjärta, nog finge du tid.

O, jag beder dig för din dyrköpta själs skull: läs Guds ord flitigt! Beväpna ditt förstånd med detta dyrbara svärd!

c) Guds ord skall läsas uppmärksamt. Att läsa utan tanke, utan uppmärksamhet, det är en verklig Guds försmädelse. O du arma själ, läser du Guds ord för att få veta vägen till saligheten, så följ detta goda råd: håll ofta stilla just under det du läser. Stanna ofta och tänk vid dig själv: vad var det jag nu läste? Huru skall denna versen förstås? Fall in i en bön, tala med Gud och säg: Herre, min Gud, upplys mitt mörka hjärta med detta ljusa ord!

Ack, om de kristna läste Bibeln på detta sättet, då skulle månget samvete vakna, som nu sover; då skulle månget hjärta bliva förkrossat, som nu är stenhårt; då skulle mången bedrövad bliva tröstad, som nu är tröstlös; då skulle mången själ bliva salig, som nu bliver fördömd; då skulle djävulen mista mången själ, som han nu behåller; då skulle Jesus vinna mången själ, som han nu mister.

ANDRA OCH SISTA DELEN: Framför allt måste hjärtat beväpnas med Andens svärd, som är Guds ord.

Om man aldrig så mycket beväpnar förståndet med Guds ord, och hjärtat är obeväpnat, så måste man dock giva tappt i striden emot satan, man måste duka under för denne fienden. Här vill jag därför i Jesu namn bedja både de uppvaknade och ångerfulla samveten och de omvända och pånyttfödda själar, att de, så kärt det är dem att bliva saliga, taga på sig Andens svärd, som är Guds ord, och beväpna sina hjärtan med det, som är skrivet. Jag ropar då allraförst till de uppvaknade och ångerfulla samveten: beväpnen edra hjärtan med det, som är skrivet! Given akt, till vem jag nu talar. Jag talar ej till dem, som endast kunna bliva något blödiga var gång de höra en uppväckande predikan, kunna då sucka en eller annan suck: Herre Jesus, hjälp min fattiga själ! - men lämna därmed alltsammans, och göra icke allvar med någon bättring. Dessa hava icke uppvaknade och ångerfulla samveten; ty innan det hinner bliva uppväckelse och ånger, så driva de de goda rörelserna ifrån sig; och det är icke värt till att bedja dem, att de skola beväpna sig med Andens svärd, Guds ord; ty de känna ingen själanöd; de se icke sin själafara; de hava ingen själaoro; de frukta icke för den eviga döden; de rädas icke för den tillkommande vreden; de gruva sig icke för sina synders myckenhet, och alltså sköta de icke om att värja sig emot djävulen med detta svärdet.

Men - låt det samvetet rätt vakna, som nu sover! Låt det hjärtat bliva rätt ångerfullt, som nu ingen synd ångrar! Låt modet förfalla hos den modige syndaren, låt ögonen öppnas på den blinde syndaren, låt själen bliva förskräckt hos den glade syndaren! Låtom oss se på honom, när han liksom står under Sinai berg, och då Guds vredes ljungeldar slå ned i hans uppvaknade samvete! Låtom oss se på honom, när hans ängsliga själ bävar för den stränge Gudens dom! Låtom oss se på honom, när det ropar i hans hjärta: Stora synder, och ingen nåd! Stora synder, och ingen nåd! Stora synder på jorden, och ingen nåd i himmelen! Låtom oss se på honom, när han ligger i misströstans dy, och känner efter fast botten; huru bleve det då, om här icke funnes ett svärd, som heter Guds ord? Huru bleve det då, om här icke vore något skrivet att hålla sig till; om icke det skrivna vore, som läses i den härliga boken, som vi kalla Bibel? Jo, då bleve det ute med syndaren; samvetet finge aldrig ro, och själen bleve aldrig salig.

Själ! Vad skall du taga dig till, när det under den första bättringskampen ser så ut, som skulle du sjunka i idel själanöd? Jo, här är icke annat råd, än värja sig emot satan med svärdet, med det som är skrivet. Hörer du icke i dag i vår högmässotext, att din Jesus brukade detta svärdet när han var i envigskamp med satan i öknen? Hör du icke att Jesus svarade intet på frestarens slutsatser; utan han höll endast Skriften emot honom vid alla hans slutföljder? Det är skrivet, det var det enda svar som satan fick. Det är skrivet, det var det svärdet, varmed den starke hjälten mötte sin fiende. Med Skriften stridde Jesus, och med Skriften segrade han.

O, du ångerfulla själ! Så tag då på dig samma detta skarpa Andens svärd, varmed din Frälsare var utrustad i öknen. Satan säger: Du är icke utkorad. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är ock skrivet: Gud haver utkorat oss i Kristus förr än världens grund lagder var (Ef. 1:4). Satan säger: Om någon självviljande syndar, då står honom intet offer igen för synderna (Hebr. 10:26). Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är ock skrivet: Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut (Joh. 6:37). Satan säger: Du är ett vredens kar, tillrett till fördömelse (Rom. 9:22). Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Giv akt, satan, på denna skriften, som du anförer emot mig. Det står väl, att vredens kar äro tillredda till fördömelse; men det står, Gud ske lov, icke att Gud har tillrett dem därtill; nej, du orene ande, då skall jag säga dig en annan skrift: Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son (Joh. 3:16). Satan säger: hade du icke syndat så länge, i så lång tid, så kunde här varit nåd att få; men nu må du ej vänta dig någon barmhärtighet av Gud. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: Gud har långmodighets rikedom (Rom. 2:4). Har jag syndat länge, så har han en långmodighet, som varar länge; ja, han har just lagt in rikedomar, heter det. Han har liksom lagt in stora kapitaler, stora långmodighetssummor i himmelen. Satan säger: hade du syndat i mindre grad, hade du ej syndat så förskräckligt mycket, så funnes nåd för dig; men du har ju samlat på dig en skuld så stor, att hon räcker allt upp till himmelen. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: När Herranom är nåd, och mycken förlossning när honom (Psalt. 130:7). Är min synd mycken, så har också Gud mycken förlossning. Satan säger: Bed icke om nåd, du bliver icke bönhörd; ty det är skrivet: Gud hörer icke syndare (Joh. 9:31). Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är ock skrivet: De fattigas trängtan hörer du, Herre: deras hjärta är visst, att ditt öra aktar däruppå (Psalt. 10:17). Satan säger: Skall Jesus taga emot dig, så måste du hava en starkare tro. Din tro är så svag. Du må icke inbilla dig, att du med så svag tro bliver salig. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: Ett förbråkat rö skall Jesus ej sönderbryta, och en rykande veke skall han icke utsläcka (Jes. 42:3). Satan säger: Än om du dör, innan du har erhållit nåden? Då är du ju utan tvekan förtappad evinnerligen. Tag på dig Andens svärd, och svara honom, du ängsliga själ: Det är skrivet: En dag är för Herranom såsom tusende år, och tusende år såsom en dag (2 Petr. 3:8). Det är ingen svårighet för den evige Guden att skänka bort några timmar i tiden till mig, fattige syndare, som nu vill göra bättring. Liksom tusende riksdaler äro såsom ett runstycke för en bottenrik man, alltså äro tusende år blott en dag för Gud, den evige. Sålunda faller det honom icke besvärligt att giva syndare rådrum till omvändelse. Har han låtit mig leva, medan jag syndade; har han låtit mig leva, medan jag ångrar synden; så låter han mig väl leva, tills jag kan tro. Satan säger: Du har begått synd emot den helige Ande, och det är skrivet att den varder icke förlåten (Matt. 12:31-32). Tag på dig Andens svärd och svara honom, du ängsliga själ: Jag fördjupar mig icke i detta förskräckande språket, medan min bättringsångest pågår; utan jag giver dig svar, du mörkrets ande, med ett annat Skriftens språk: Det är ock skrivet: Gud skall ännu förbarma sig över oss, slå våra missgärningar neder, och kasta alla (märk, du orene ande, det ordet: alla) och kasta alla våra synder uti havsens djup (Mik. 7:19). På samma sätt kunna ock de omvända själar i frestelsens stund beväpna sina hjärtan emot djävulen med det, som är skrivet, med Andens svärd, Guds ord; och satan skall vika; ja, liksom det heter i dagens evangelium: Då övergav djävulen den med Andens svärd kämpande Frälsaren, så skall det ock heta: då övergav djävulen den med samma svärd kämpande människosjälen.

Nu sluta vi denna predikan med Davids ord till Ahimelek: Jag haver icke tagit mitt svärd eller vapen med mig: förty Konungens ärende var hastigt (1 Sam. 21:8). Vad David här säger i lekamligt avseende, det har mången själ redan sagt i andligt avseende, och mången kommer ännu till att säga det i sina sista stunder. Tänk, tänk, du säkre syndare, som aldrig kan låta beveka dig till bättring, om man ock höll den kraftigaste botpredikan för dig: tänk, om Konungen Jesu ärende vore så hastigt, att det kom bud till dig i denna dag, eller nästa natt: Du dåre, nu skall man kalla din själ ifrån dig (Luk. 12:20), vart skulle det taga vägen med dig, så obeväpnad som du är? Ack, rys vid blotta tanken på din osaliga ände! Där låge du då på din olyckliga sotsäng, eller på det stället i världen där du gav upp din anda; och vad skulle du väl kunna säga annat än detta: Jag arma människa, jag är till att beklaga. Jag haver icke tagit svärd eller vapen med mig, förty den himmelske Konungens ärende är hastigt. O, ve mig i tid och i evighet! Nu måste jag fara till helvetets portar. Jag har icke utrustat mig med något enda andligt vapen. Nu har jag varken sanningens gördel, eller rättfärdighetens pansar, eller fötterna skodda, eller trons sköld, eller salighetens hjälm, eller Andens svärd, som är Guds ord (Ef. 6). Nu infinner sig dödens kamp, och jag kan icke kämpa; ty jag har inga andliga vapen. Jag kan icke segra över djävulen, följaktligen segrar han över mig. - Ack, här äro många själar nu i kyrkan, som säkert skulle dö med denna förskräckliga bekännelsen, om de dogo i denna stund. Jag säger dig, du säkre syndare: besinna detta i god tid, innan bättringen kommer för sent. Satan är arg, döden är viss, och evigheten är för dörren. Vill du ej taga dig till vara, / står du sist din egen fara. Amen.

Fastlagssöndagen: Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel och en dygdespegel

2011-03-04T12:29:00.000-08:00

Detta är en sed i Israel. Så lyder konung Davids anmärkning om den israelitiska sedvanan att med bruket av varjehanda glada musikaliska instrumenter förhöja högtidligheten av judarnas Nymånad och Lövhyddohelg. Han säger i de föregående orden, att man vid dessa högtider brukade trummor, harpor och basuner. Ty, säger han, detta är en sed i Israel. Orden läsas i den 5:e versen av Konung Davids 81:a psalm.

Välsignade åhörare! Var det i forna dagar en sed i Israel att i Nymånaden och Lövhyddohögtiden förkunna Guds lov med uppstämmandet av majestätisk musik, så hava ock vi en rörande sed i vårt kristna Israel, den seden nämligen, att årligen i flera veckors tid fira åminnelsen av Jesu Kristi, vår Frälsares, bittra och blodiga lidande. Det är i och med denna Söndagen, som denna seden i kristenheten varje år tager sin början.

Seden är gammal. Under själva Påvedömets mörker firade man Fastlagen; och som det är ganska tillbörligt att en så stor del av vår återlösning, som Jesu lidande är, bliver flitigt förkunnad och beprisad: alltså hava vi bibehållit denna kristliga sedvana även sedan kristendomen(sic!) infördes i vårt fädernesland.

I denna högmässopredikan göra predikanterna början med Jesu lidandes offentliga föreställande. Hädanefter skola i alla Passionspredikningar dessa rösterna ljuda i våra tempel: Syndare! Jesus har utstått en svår pina för dig. Hädanefter skola lärarna bjuda till att djupt inprägla Jesu bild i syndares hjärtan, den bild, i vilken Frälsaren hängde blodig på korset. Hädanefter skola vi betrakta Jesus än i Örtagården, stadd i en ganska underlig kamp, då döden och livet stridde; än vid den andliga domstolen, där de andliga voro icke andligare, än att de gjorde honom mycket kval; än vid den världsliga domstolen, där hela den civila staten fördömde Jesus. Vi skola betrakta Jesus, stående nu på judarnas Konsistorium och nu på Rådhuset. Jesus skall nu föreställas än liggande i Getsemane i ett helvetes kval, än stående vid en påle och obarmhärtigt av syndare medfaren, än hängande på ett kors utan all tröst på jorden och utan all glädje från himmelen. Än skola vi liksom stiga ned i pinorummet, och se huru röken av de eviga lågorna slår sig omkring Frälsarens själ, då syndarens fattiga själ skall återlösas; än åter företaga vi oss betraktandet av Jesu myckna lidande till sin heliga kropp.

Vi äro ej nöjda därmed att denna betraktelsen utpressar några tårar, och väcker någon blödighet i våra åhörares utvärtes sinnen. Nej, vi önskade att det skulle gå djupare. Vi önskade att vi kunde träffa åhörarnas hjärtan, och slå deras samveten. Vi ville att vart jämmerrop, som vår älsklige Jesus upphävde i Örtagården, skulle som ett åskslag så länge dåna i den säkre syndarens hjärta, tills han besinnade sig, och vände om från den breda vägen. Vi ville att Jesu pina skulle så kraftigt röra honom till bättring, att han icke kunde tjäna djävulen en enda Fastlag mer. Vi ville att Jesu blod skulle mjuka upp hans hjärta, om det ock vore hårt som själva hälleberget. Vi ville att en förkrossande stråle från Jesu blodiga ansikte och sönderstungna huvud skulle som en pil genomtränga den själen, som icke vill betänka sitt eviga bästa.

O du Fastlags-Söndag! du hade dagats i en välsignad stund, om detta kunde hända med flera själar innan vi hinna se din afton. Och du första Fastlagstid i århundradet! Gud låte dig icke alldeles fruktlöst avlöpa! Gud låte Kristi pinas historia bliva en väckande, en varnande, en förödmjukande historia för många stolta och hårda själar i denna staden.

Ja, du allramildaste Herre Jesus! Det är en sed i vårt kristna Israel att synnerligen predika om ditt lidande vid denna tiden. O, att aldrig denna seden måtte läggas bort i vår fosterbygd intill dagarnas ända, och så länge Sverige är till! Vi bo i det kalla norden. Gud låte intet våra hjärtan vara så kalla, som klimatet är hårt! O du korsfäste Herre Jesus! Du kunde väcka upp tre tusende sovande samveten, uti tre tusende sovande syndare, genom en enda passionspredikan, som Petrus höll på en Pingstdag. Ännu är ditt ord lika kraftigt. Ack, att några sövda syndare kunde vakna i dag genom den första Fastlagspredikan på vår Fastlags-Söndag! O Jesus, jag beder dig: lägg de orden om ditt lidande först uti mitt hjärta, som du vill jag i dag skall förkunna med min mun! De flesta, som äro i detta templet i dag, äro dina fiender, Herre Jesus! Fiender av ditt kors, av ditt lidande. Somliga äro det hemligt, och somliga uppenbart. Men ehuru mycket de hata dig, så har du ändå lidit för dem! Ack, detta lidandet, detta lidandet träffe dem, som en blixt ifrån himmelen, och drage dem tillbaka ifrån de branter, där den eviga fördömelsen möter dem. Amen.

Fader vår, som är i himmelen...

EVANGELIUM, LUKAS 18:31 ff.

I Herrens namn föreställa vi nu

den heliga seden i vårt kristna Israel att predika om Jesu lidande; vi vilja betrakta Jesu lidande såsom en syndaspegel, en tröstespegel och en dygdespegel.

1) Såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett

2) Såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande har förvärvat, och till sist

3) Såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har sig förhållit.

O milde Jesus, vad har Du förbrutit,

att man en blodsdom över Dig beslutit?

Vad är ditt brott? Vad läsas väl för brister

på ditt register?

Vad är väl orsak till Din stora smärta?

Jo, synden min; min synd, mitt hårda hjärta!
Jag, jag, o Jesus, har de risen skurit,

som du uppburit.

Amen.

O Herre Jesus, hjälp! O Herre Jesus, låt allt gå väl på denna stunden, till din ära, samt vår undervisning och salighet! Amen.

Om ej syndarens hjärta har blivit hårdare än det hårdaste hälleberg; om han ej har blivit så alldeles förstockad, att han med seende ögon icke ser, och med hörande öron icke hör (Mark. 4:12), om det är någon förhoppning att han skall vårda sig om sin arma själ, innan hon är gången ur hans syndiga kropp: så tycker jag att en predikan om Jesu, vår Frälsares lidande bör försätta den bekymmerslösaste själ i stor eftertanke. Jag föreställer nu detta lidande efter löfte, i vår betraktelses

FÖRSTA DEL:

såsom en syndaspegel, i vilken syndaren kan lära sig att ångra sina synder, då han betraktar för vad orsak Jesu lidande har skett.

Aposteln Jakob säger i sin epistels 1 kapitel: Där någon är allenast ordets hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansikte skådar uti en spegel; ty då han sig beskådat haver, går han därifrån, och förgäter strax hurudan han var (v. 23-24). O syndare! o synderska! Här är Fastlags-Söndag i dag. I dag skall jag sätta fram en spegel, i vilken du skall få se hurudan du är. I dag hava lärarna tillfälle att visa dig i dina rätta kläder. Vill du se vad för ett förbannat och vederstyggligt ting synden är i den helige Gudens ögon; vill du se huru fasligen synden har hanterat dig till kropp och själ, invärtes och utvärtes; vill du bliva människokännare, som pratas så mycket om i våra tider: så kom och betrakta det blodiga spektakel, som drevs med Guds enfödde Son, din Frälsare, på det svåra Långfredagsdygnet.

Hör, vad den store passionspredikanten Jesus om sitt eget lidande säger i vår högmässotext: Se, vi gå till Jerusalem, säger han. Där har han redan själv varit, och utstått sitt bittra lidande, men du skall ännu gå dit under en hjärtlig syndaånger, och betrakta den syndaspegel som restes där, när Jesus i forna dagar led sin svåra pina. Där, där i Jerusalem, där blev Guds Son förskräckligt hanterad. Där blev han överantvardad åt hedningarna, och begabbad och försmädad och bespottad, och sedan de hade hudflängt honom, dödade de honom, säger texten. Ack, betrakta detta lidande noga, så får du i denna spegel se hurudan du är. Välv icke all skulden ifrån dig på Judas, på de romerska soldaterna, på judarnas betjänter, på Golgatas bödlar. Nej, alla dessa, de äro att anse som dina synders tjänstehjon, och dina synder, de voro de husbönder, som befallde dem behandla Jesus så illa. När du därför läser denna Söndags Evangelium, så läs så: All ting äro fullbordade, som skrivna äro av profeterna om människones Son; ty han blev överantvardad åt mig, i mina händer. Jag är hedning god nog. Han är begabbad, försmädad och bespottad för mig, och mina synder; och sedan jag med mina synder hade hudflängt honom, så var det jag som dödade honom.

Ack, syndare, kom och gå upp till Jerusalem! Låt den Helige Ande smörja dina ögon med den himmelska ögonsalvan, så skall du få se en syn som skall försätta dig i den största bestörtning. Du ser i en spegel, för att kunna upptäcka fläckarna i ditt ansikte. Ack, kom och se på den lidande Frälsarens gestalt! I denna spegel skall du få se synderna i din själ. Anställ ett samtal med den korsfäste Jesus. När du läser akterna, så håll mångfaldiga gånger i var akt. Understundom får du hålla vid var rad, och fråga: Herre Jesus, varför lider du detta? Och han svarar i Bibeln: Jag lider det för dig. Mig haver du arbete gjort uti dinom syndom, och gjort mig mödo uti dinom missgärningom (Jes. 43:24). Fråga honom: Herre Jesus, varför är din själ full med en sådan helvetes ångest i Örtagården? Och han svarar dig: så arbetade min själ för det, att din själ är så överfull med förbannade synder. Fråga honom: Herre Jesus, varför var du i tre timmar övergiven av Gud? Och han svarar dig: Jo, just för det att du med den fördömda synden har övergivit Gud, därför måste jag plikta så hårt, att Gud övergav mig. Fråga honom: Herre Jesus, varför skall jag se dig i band? Och han svarar dig: Det hade jag sluppit, om icke du hade låtit satan lägga på dig syndens nedriga snaror. Fråga honom: Herre Jesus, varför skall en Judas, en skrymtare, förråda dig? Och han svarar dig: Det lider jag för det olycksaliga skrymteriet. Fråga honom: Herre Jesus, varför skulle din heliga kropp blottas och rivas av gissel? Och han svarar dig: Så svider mitt kött för den syndiga brand, som lågar i den horaktige syndarens kött. Fråga honom: Varför sutto så många sår och strimmor på din heliga lekamen? Och han svarar dig: Därför att du genom synden sätter så många dödliga sår i ditt samvete. Ja, så är det. Jesus är Guds Lamm, som borttager världens synder (Joh. 1:29). Han är sargad för våra missgärningars skull, och slagen för våra synders skull. (Jes. 53:5).

Och nu frågar jag dig, o syndare, i den allsmäktige Gudens namn: är det möjligt att du kan synda uppsåtligt, när du hör vad för en svår pina dina synder hava tillfogat din Frälsare? Kan du le i synden, när Jesus är så hårt ansatt för världens synder, så att han gör bön i Örtagården med starkt rop och tårar? (Hebr. 5:7). Kan du smila åt de syndabanden, för vilka Jesu armar av de starka strecken blivit både bruna och blå? Kan du med glädje vilja dölja den ormen i ditt bröst, som med sina mordstyng rövade glädjen ifrån din Frälsares hjärta? Kan du någonsin driva horeri mer, när du hör att det heliga templet, Jesu Guds Sons kropp, blev så sönderrivet för hordomssynden? Kan du fröjda dig i synden, när Jesus för densamma pinades? Kan du förnöja dig i henne, när han fällde tårar? Kan du gå på jorden och synda, när han låg på jorden och skalv av ett helvetes kval, som han eld för synden? Kan du det, så rys för dig själv, och bäva för den stränga dom som väntar dig. Ack, handla icke så förtvivlat emot din själ! Nej, nyttja Jesu lidande såsom en syndaspegel. Begynn i denna dag till att ångra och hata den förbannade synden; ty den är värd att hatas, då den har plågat Jesus.

Men Jesu lidande kan även nyttjas såsom en tröstespegel, i vilken syndaren kan lära sig den sanna tron, då han betraktar vad Jesus oss med sitt lidande förvärvat. Detta skola vi nu överväga i vårt predikoämnes

ANDRA DEL:

Här beder jag var och en noga betänka Jesu sista lidandes resa till Jerusalem, som i vår högmässotext omtalas. Ack, se den trofaste Frälsaren huru troget han påpassar tiden, som var utsatt i Guds råd till att undergå det bittra försoningslidandet! Han hade sex gånger tillförne varit i Jerusalem. Nu reser han dit för sjunde och sista gången. Vad han nu hade att vänta sig i staden, i Getsemane och på Golgata, det visste han alltförväl. Att vreden skulle brinna över honom från himmelen, och att ångest skulle överfalla honom från helvetet, det visste han. Likväl drog han sig icke undan. Likväl blev han icke borta. Likväl gick han. Se, han går upp till Jerusalem! Och se, han gör det hastigt och skyndsamt! Matteus berättar i sitt 10 kapitel, att Jesus gick denna gången så fort, att han gick före lärjungarna, och de gingo efter honom (v. 32). Ack mildaste Herre Jesus! Varför skyndade du så? Varför gick du så fort, när du skulle gå till Jerusalem? Jerusalem var ju icke något ställe att längta efter. Vid Jerusalem tillagades nu Guds vredes stora press. I den pressen skulle du, du himmelska druva, kastas, inskruvas och pressas för världens synder. Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i pressen? Vid Jerusalem skulle du nedsjunka i den gudomliga vredens djupa dy, och lagens förbannelses flod höll på att fördränka dig (Psalt. 69:3). Herre Jesus! Varför hastar du så till att komma i denna djupa dy, denna fasliga flod? Vid Jerusalem var den slaktbänk färdig, där du, Guds Lamm, skulle slaktas för världens missgärningar. Gud hade redan vässat sin rättfärdighets pilar emot dig i himmelen; och människor hade redan smitt de spikar, varmed du skulle korsfästas på jorden. Herre Jesus, varför har du så bråttom? Varför hastar du så? Kom du ej snart nog till allt detta svåra lidandet?

O, jag vet varför du hastar. Din villighet, din kärlek, gjorde dina steg så snabba på den sista resan till Jerusalem. O huru stor den kärlek var, / som Jesus därtill drivit har, / att han oss halp av nöden! / Otvungen och godvillig / gick han för oss till döden. (Gamla psalmboken 161:2). Men ack, vad förvärvade Jesus oss genom det lidandet som han utstod under sin sista varelse i Jerusalem? O, det är mig omöjligt att uttrycka allt det goda, som han oss förvärvat! Genom sin ångest förvärvade han oss glädje. Genom sin oro under hela Långfredagsnatten förvärvade han oss frid och samvetsro. Genom sitt behov av änglatröst förvärvade han oss de heliga änglars vård. Genom sina band förvärvade han oss förlossning ut ur syndens och satans fångenskap. Genom sin undergångna dödsdom förvärvade han oss en ljuvlig dom på domedag. Genom sina många sår förvärvade han oss läkedom för våra sjuka själar. Genom sitt sällskap med ogärningsmän förvärvade han oss sällskap med Gud i den eviga glädjen. På hans törnekrönta huvud växte vår härlighets krona, och hans blod är det badet, som verkar vår rening.

Allt detta, och ännu mycket mera igenfinna vi i denna klara tröstespegel, Jesu, vår Frälsares lidande. Men månne väl alla för sina egna själar få njuta denna stora trösten, som i Jesu lidande ligger? Ja, förvärvad är den åt alla. Men likväl få icke alla njuta den. Bordet är för alla dukat. Men många äro hårdnackade gäster, som icke vilja infinna sig; och om dem heter det: Ingen av den män, som budna voro, skall smaka min Nattvard (Lukas 14:24). Eller skulle Gud trösta den själ som icke är bedrövad? Skulle han lägga plåster på det samvetssår som icke värker och svider? Skulle han bota den som icke känner sin själs sjukdom? Ditt blod, Herre Jesus, skall det nyttjas som en bedövningsdryck, som skrymtaren skall taga in mitt i sin säkerhet, för att kunna döva känslan av de tillkommande tingen? Din öppnade sida, Herre Jesus, skall den vara en rövarkula, inuti vilka syndare skola få synda så mycket de vilja, och likväl kunna bliva salig? Ditt kors, Herre Jesus, skall det vara ett ställe, där en själ som har tjänat djävulen i all sin tid skall vinna Guds nåd, bara hon nämner ett gudligt ord i dödens stund? Eller får en människa förlåtelse vid ditt kors, Herre Jesus, fastän ingen synd är bekänd, ingen ångrad och ingen övergiven? Och våra passionspredikningar i denna välsignade Fastlagstiden, skola de vara tröstepredikningar för den ogudaktige mitt i hans hyckleri; och för den obrutne syndaren, som ingen bättring vill göra?

O nej! Bevare oss Gud! Det vore till att öppet bespotta den blodige Frälsarens bittra lidande. Nej! Bättring, bättring vill Gud hava. Ack, du oomvände syndare! Kom och läs din bild i slutet av Söndagens Evangelium! Du är i andlig måtto den blinde mannen, som sitter vid vägen, som är stadd på vägen genom tiden in i den oändliga evigheten. Här går mycket folk fram. Här vimla människor i tusentals på resan till evigheten om varandra, som myror i myrstackarna. Större delen äro stadda på den vägen, som drager till fördömelsen. Du är på samma väg; ty om en lekamligt blind man är en arm man, så är du en långt olyckligare man, som är blind till din arma själ. Du är i stor själafara, och det ser du icke. Du är överfull med synder, och det ser du icke. Det är icke mer än ett steg emellan dig och helvetets pinorum, men det ser du icke. Icke ser du din fara, ty du är icke uppväckt; icke din Frälsare, ty du har ingen tro; korteligen: du ser icke Guds rike, ty du är icke född på nytt. Ve dig i tid och i evighet, om du skall lägga ihop dina ögon i döden med en så blind själ! Nog får du då se din fara; men ack, jämmer! du får se henne på det stället, där den rike mannen lyfte sina ögon upp.

O att du ännu ville besinna dig, medan du sitter vid vägen! O att de dunderslagen, som höras ifrån Sinai, måtte få störa din syndasömn och krossa ditt stenhårda hjärta! Hände det, bleve du rätt vaken i samvetet, bleve du rätt förkrossad i hjärtat, så att din väckelse och din ånger icke bestodo i prat och inbillning, o, då skulle man få höra den blinde mannens förlägna rop ifrån dig! En själ, som knappt är halvväckt, en falsk själ, en skrymtare, han kan ock ropa: Jesus, Davids Son, varkunna dig över mig! Men hans rop är ett tomt munväder: hjärtat är långt därifrån. Nej; ångern, ångern över synden skall vara rättskaffens. Den skall icke vara lös; den skall hava gått djupt. Och nu, nu blir Jesu lidande en tröstespegel, i vilken själen kan lära sig den sanna tron. Så andäktigt, så ivrigt, så hjärtligt har själen aldrig tillförne bett till Gud, som hon nu gör. Skrymtaren kan endast härma henne, men aldrig likna henne. Han kan lära sig hennes ord, men hennes förlägenhet har han icke. O, huru slår icke nu den botfärdige syndaren på himmelens och nådens dörr med detta böneropet: Jesus, Davids Son, och Davids Herre, förbarma dig över mig!

Men som där blev motstånd för den blinde tiggaren, som anropade Jesus vid vägen; ty de som gingo före, näpste honom, att han skulle tiga, så bliver där ock alltid motstånd, så snart en själ vill tränga sig fram till Jesus genom en allvarlig, en hjärtats omvändelse. Här komma många, som näpsa själen, att hon skall tiga. Här ropar en hop: "Å, vad är det för ett stoj! Man kan ju väl bliva salig, fast man icke gör så mycket väsen därav." Här ropar en annan hop, som tror sig råda bättre: "Du skall icke taga denna saken så häftigt. Bed med stillhet; du bliver eljest lagvulen och oevangelisk." Ja, här komma hinder från flera håll. Förnuftet, kött och blod, satan, alla näpsa själen, att hon skall tiga. Nu gäller det att själen kämpar rätt i denna första botkampen. Den blinde ropar dess mer. Och så skall den ångerfulle syndaren göra. Han bör tänka: Det må kosta mig vad det kosta vill; omvänd, omvänd skall jag bliva. Förr kan jag icke giva mig tillfreds. Ja, här skall ropas inför Jesu nådetron, tusende resor skall det ropas: Herre, att jag måtte få min syn! Och den uppriktiga själen skall vinna. O, huru glad måtte icke den blinde hava blivit, när hans ögon blevo öppnade, och han fick se tvenne ljus på en gång: solen på naturens himmel, och Jesus, rättfärdighetens sol, stående vid hans sida! Ack, skrymtaren har aldrig smakat den glädje som den botfärdige syndaren får smaka, när dessa Jesu ord gå i fullbordan: Hav din andliga syn. Din tro haver frälst dig.

TREDJE OCH SISTA DELEN:

Sist har jag ock lovat föreställa Jesu lidande såsom en dygdespegel, i vilken syndaren kan lära sig ett heligt leverne, då han betraktar huru Jesus under sitt lidande har förhållit sig.

O, man kan på tusende sätt draga nytta för sin själ av historien om Jesu lidande. Ibland allt annat är hans lidande en förträfflig spegel, i vilken den trogna själen kan lära sig alla kristliga dygder. Saktmodighet, mildhet, kyskhet, lydnad, tålamod, undergivenhet under Guds vilja, kärlek till våra ovänner, ett uppriktigt hat till alla synder, beständighet i bönen; korteligen: allt gott kunna vi lära vid denna dygdespegelns rätta betraktande. Ack, du trogna själ! Möter dig någon bedrövelse, faller du i en sjukdom, råkar du i fattigdom, måste du emottaga människors förakt, och du därvid känner att ditt klemiga kött och blod vilja reta dig till att bliva otålig, så vänd dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Kom ihåg att allt ditt lidande i denna världen är ingenting emot Kristi törnekrona och spikar. Betrakta Guds Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad; alltid befunnen tålig, ehuru han var föraktad. Betraktar du det rätt, så skall du snart begynna att blygas för din otålighet, och bliva tålig.

Känner du att den fördömda stoltheten och högfärden begynna röra sig inom dig, gack strax till denna dygdespegeln, din Jesu lidande! Se honom i den prydnad, i vilken Pilatus lät leda ut honom på sina trappor. Se huru ödmjuk han går, nedtyngd till jorden under ett tungt kors. Får Guds Ande rätt intrycka den betraktelsen i ditt hjärta, så kan det fördriva den styggaste högfärd.

Vilja okyskhetslustarna begynna på till att brinna i din själ, gack till denna dygdespegeln. Jag vet intet bättre vatten till att släcka ut hordomselden med, än Jesu blodiga lidandes betraktande. När otuktiga begärelser vilja resa sig i ditt hjärta, så infinn dig under trägen bön på rådstugugården i Jerusalem, och se huru soldaternas piskor riva köttet ifrån Jesu heliga kropp. Därutav kan du väl hämta, att man skall med horeri ej skämta.

Uppstiger hat, arghet och hämndgirighet i ditt hjärta emot någon människa; har du svårt för att kunna förlåta en tillfogad oförrätt; vill köttet reta dig till att hata dina ovänner och förföljare: skynda dig till denna dygdespegeln, Jesu lidande. Spegla dig i den store Frälsaren. Hör huru han blev bannad vid domstolarna, men bannade han igen? O nej. Hör huru alla fördömde honom, men lovade han att han skulle hämnas? O nej. Se huru de spika honom fast vid korset; men när han var ditkommen, vad sade han? Sade han: Rättfärdige Gud, slå mina bödlar på ögonblicket! Låt helvetet sluka dem nu på stunden? O nej. Han sade: Fader, förlåt dem det, ty de veta icke vad de göra. Ack, intryck denna Jesu mildhets bild väl i ditt hjärta, så försvinner hämndgirigheten.

Begynner du bliva vällustig; vill livets vällust, detta farliga törne, förkväva Guds ords säd i din själ: ack, gack strax till denna dygdespegel, Jesu lidande! O, din Frälsare, han fick icke göda sig i vällust, när han måste ligga under bar himmel mitt på natten i Örtagården, svettas blodig svett. Göm denna Jesu blodsvetten under andäktig bön i din själ, och betrakta den uti ditt hjärta, så skall vällusten snart förgå dig.

Med en sådan syn på den lidande Frälsaren begynna vi i dag detta årets Fastlagsandakt. Och Herren give oss nåd, att både begynna och fortsätta den med en förblivande välsignelse för våra hjärtan! Herren höre de suckar, som vi i sådant avseende uppsända till nådens tron:

Jesu! lär mig rätt betänka

din tänkvärda svåra död

och din bittra pinas nöd.

Hjälp att jag mig nu kan sänka

i din helga, djupa sår,

där jag liv och hälsa får!

Värdes mig det hopp förläna,

styrk mig i den fasta tro,

att din möda var min ro:

att du ville för mig tjäna,

på det jag, en syndaträl,

vinna må en friad själ!

Hjälp mig, Jesus, detta lära,

hjälp mig detta stadigt tro,

så får jag till själen ro.

Ty jag kan dig ej rätt ära,

eller leva som sig bör,

om jag icke med dig dör.

Amen!

Sexagesima: En landsväg förvandlad till god sädesjord

2011-03-04T12:20:00.000-08:00

O helige Fader! tänk därpå / att djävulen gör oss vånda / och vill oss taga din ord ifrå / och komma oss sig tillhanda. / Ty sänd oss din Helige Anda! Detta är en bönesuck i vår gamla kyrkopsalmbok, en bönesuck så nödvändig, att om ej den andäktigt uppsändes till den helige Fadern i himmelen var gång man läser eller hör Guds ord, så får man icke erfara den kraften av Herrens ord i sin själ, som man annars skulle få känna. Ack, om varje syndare bad denna bönen av hjärtat vid ordets läsande, så skulle hans fattiga själ bliva kraftigt rörd och slagen av det ordet han läser! Ack, om var och en åhörare med hjärtans förlägenhet sände denna bönen till höjden var gång en gudstjänst begynnes, var gång predikanten träder upp i predikstolen för att begynna predikan, o, då skulle det levande guds ord långt bättre bevisa sin verkan på våra åhörares hjärtan, än som nu sker!

I dag har åter en Söndag dagats för oss. I dag skall den himmelska säden åter sås ut på våra hjärtans åkrar. Men skall denna säden falla i god jord, skall den ej falla på vägen, eller på hälleberget, eller ibland törnen; skall denna Söndagen bliva en välsignad Söndag för din arma själ; så ligger det makt på, o syndare, att du faller din Gud om armarna med denna ödmjuka bön; men den bönen skall icke blott läsas med din mun, utan den skall komma ifrån ditt innersta hjärta: O helige Fader! tänk därpå, att djävulen gör mig vånda! Nu, nu håller djävulen sig framme, och bjuder till att beröva mig all den välsignelse, som jag kan hava av Herrens ord i dag. Nu försöker han, om han icke kunde rycka de himmelska sädeskornen ur min själ! Nu vill han taga ditt ord ifrån mig, och komma mig sig tillhanda. Ack! får han taga ordet ifrån mig, så tager han i och med detsamma himmelen och saligheten ifrån mig, ty ordet är det, som kan våra själar saliga göra (Jakob 1:21).

O helige Fader, stå mig bi i dag! Hjälp mig, och låt icke djävulen röva ditt dyrbara ord ifrån mig O helige Fader, var icke långt borta ifrån mig! Tänk därpå, att satan har ett så outsläckligt agg till mig, att han icke unnar mig att få smaka den minsta kraft av det saliggörande ordet, som jag skall höra i dag! Tänk därpå, att satans makt är stor, och min makt är liten! Tänk därpå, att jag har ingen nytta av den bevekligaste predikan, så framt ej du förtrampar satan under mina fötter! Tänk därpå, att denna min kropp är återlöst med din Sons kroppslidande, och denna min själ är återlöst med din Sons själakval! Och sänd mig nu din Heliga Anda! Denne rene anden, han kan fördriva den orene anden! Han kan välsigna den säden, som i dag utsås i mitt hjärta.

[Fortsättning följer]

Kyndelsmässodagen: Dröjsmål med den angelägna bättringen

2011-02-04T12:19:00.000-08:00

De fåvitska dröjde för länge. Så sjunga vi i en kyrkopsalm, som är skriven över evangeliet om de tio jungfrurna. Vi veta av detta evangelium, att de fem fåvitska jungfrurna dröjde till midnattsanskriet hördes, tills Brudgummen Jesus var i annalkande med den dom, som han fäller över själar i evigheten; och detta deras dåraktiga uppförande uttryckes i vår psalmbok med dessa orden: De fåvitska dröjde för länge.

I den högmässotext, som denna dag i kristenheten förklaras, omtalas en gammal, gudfruktig man, som hade den nåden av Gud, att på sina gamla dagar, kort före sin död, få i själva sina lekamliga armar innesluta den nyfödde, den fyrtio dagar förut i världen ankomne Frälsaren. Simeon hette denne redlige mannen. Ack, han liknade icke de fåvitska jungfrurna, som dröjde med sina lampors beredande, tills brudgummen var för dörren. Han liknade icke våra nuvarande säkra syndare, som uppskjuta sin bättring till en annalkande ålderdom och till inbrytande dösstund. Nej; Simeon hade länge varit bekant med sin Gud. Simeon var både gammal i åren, och gammal i nåden.

Han stod nu, vid Jungfru Marie Kyrkogång, i Jerusalems tempel, och hade Jesus i sin famn; men Gud giver honom det herrliga vittnesbördet här i texten, att han var rättfärdig, och gudfruktig, och väntade efter Israels tröst; och att den helige Ande var med honom. O se, han kunde säga: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid! Han kunde lägga sina ögon tillsamman i en salig död, när Gud behagade kalla honom härifrån, ty han var alla dagar och timmar väl beredd till sin hädanfärd; hans bättring, hans tro, hans hopp, hans kärlek, hela hans nådastånd, allt var i god ordning.

Ack, jag predikar för mången gammal syndare i dag, som bör blygas och skämmas, när han hör talas om den gamle, gudfruktige Simeon. Så vist och försiktigt som han har icke du handlat, du bedagade, du ålderstigne satans träl, som står nu på gravens brädd och är alldeles obekant med din Gud. Simeon var gammal i nåden; men du är gammal i synden. Hur är det med din bättring? Ack, ack, vem kan nog beklaga dig? Ännu har du ingen bättring gjort. Du har dröjt med bättringen allt intill denna dagen. Du liknar de fåvitska jungfrurna. De fåvitska dröjde för länge. Jesus låte dig ännu komma till eftertanke, innan du far dit, där du evinnerligen bliva skall (Pred. 12:5). Jesus välsigne denna predikan både på din syndasäkra själ och på andra själar. Amen. Fader vår...

Evangelium: Luk. 2:22ff

I Herrens namn betrakta vi nu:

DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN

Detta dröjsmål vilja vi föreställa:

1) Såsom bedrövligen allmänt

2) Såsom obeskrivligen vågsamt

3) Såsom förskräckligen liderligt och

4) Såsom försmädligen otacksamt

FÖRSTA DELEN

Om något är angeläget, så är det visserligen bättringen; ty dessförutan är det omöjligt att bliva salig. Men ehuru angelägen den är, så har man likväl orsak till att klaga, att dröjsmål med bättringen är bedrövligen allmänt bland syndare. Jesus talar i Matteus 24 kapitel om en ond tjänare, som säger i sitt hjärta: Min Herre kommer icke ännu brått (v. 48). Och känner du icke igen dig i dessa Jesu ord, du obotfärdiga själ? Du är ju densamme onde tjänaren, som säger detta i ditt hjärta. Hur ofta hyser du icke dessa tankar i ditt hjärta: Jesus kommer icke så brått. Jag dör icke så brått. Jag har goda krafter och en stark kroppskomplexion. Det har ingen hast med min bättring och omvändelse.

O, vad dröjsmål med bättringen är allmänt! Det är så allmänt, att man kan nästan vara säker på, att här finnes icke en enda oomvänd syndare, som icke hyser den hemliga tanken, att det går an till att dröja med bättringen. Det är så allmänt, att den lärde rätt så väl som den olärde, den kvicke rätt så väl som den dumme, den förnäme rätt så väl som den ringare, den sovande prästen rätt så väl som hans sovande åhörare, alla äro de så blinda och oförståndiga, att de uppskjuta sin bättring. Det är så allmänt, att till och med den beslutar att dröja med sin omvändelse, den, som man aldrig skulle kunna tro om sådana dåraktiga tankar.

Vem skulle kunna tro att en gammal man, som har rasat sig trött och syndat sig mätt i satans tjänst, en ålderstigen man, som står på brädden av sin grav, vem skulle kunna tro att även han skall vara så dåraktig att uppskjuta med sin bättring? Men fråga den av satan förtjuste dåren, och du skall få höra, att även hans stapplande tunga skälver fram den invändningen: jag skall väl omvända mig längre fram.

Ja, vad mer är, vad man aldrig skulle kunna föreställa sig: tänk, att människor som dagligen dragas med tärande sjukdomar, människor som i beständiga krämpor hava ständiga dödspåminnelser; och än värre, än fasligare, tänk, att människor som redan äro kastade på en sjuksäng, ofta i en betänklig sjukdom, människor som hava fått läkarens ärliga tillsägelse att här är ej ett halvt dygn igen, ja ofta ej så lång tid, innan själen är gången utur kroppen: även sådana människor vilja vänta med omvändelsen; nära inpå död, grav och helvete vilja de vänta. Ja, man har bedrövliga exempel på människor, som i själva sina sista stunder tiga och ledsna, om man vill föra dem in på något samtal om deras arma själars salighet; men lyssna och höra till, då en ogudaktig människa berättar dem nyheter, eller pratar om allehanda lapprisaker.

Ack, ack! gå vart man vill, tale med vem man vill av den stora oomvända hopen, så länge ej detta har blivit en själs allvarliga uppsåt: Omvänd till Gud vill jag bliva, koste mig vad det kosta vill; så kan man lita på att den själen har föresatt sig att dröja med bättringen. Korteligen: man kan vara säker på, att varannan obotfärdig syndare går till helvetet blott för att han har dröjt med den angelägna omvändelsen. Är ej detta högst beklagligt? O I säkra syndare, given någon gång akt på Syraks viktiga förmaning: Fördröj icke from varda, och töva icke med ditt levernes bättring allt intill döden! (Syr. 18:22)

ANDRA DELEN

Är dröjsmål med bättringen bedrövligen allmänt, så är det även obeskrivligen vågsamt. Något så vågsamt som detta hade ej den redlige Simeon i vår högtidsdagstext företagit sig. Han hade i god tid berett sig till en salig död; och när då döden slutligen kom, så var han ej en främmande gäst för honom. Han hade varit ett Guds barn i många års tid. Länge hade han nu överlegat Gud i en trägen bön, att han icke skulle få se döden innan han hade fått se världens Frälsaren i världen ankommen. Länge hade han gått för sig själv och suckat: Herre, du store Gud, du har lovat att Messias skall komma på jorden till att frälsa människorna. Ack, låt mig få uppleva den önskade dagen, då han är hitkommen! Låt den nåden vederfaras mig, att mina gamla ögon få se Kristus i köttet, innan de skola tillslutas i döden! Simeon bad så länge härom, tills den helige Ande måste giva honom svar. Han fick svar: Du skall ej dö, förrän du har sett Herrens Krist.

Vad händer? Kyndelsmässodagen gryr. Jesus hade nu redan i sex veckors tid varit i denna usla världen, där han skulle förrätta återlösningsverket. Jungfru Maria höll nu sin kyrkogång i Jerusalems tempel; där stod hon nu och bar den nyfödde Frälsaren framför Herren: Simeon satt hemma i sitt hus i staden; men rätt som han sitter, känner han invärtes en tillskyndelse av Guds Ande. Det liksom ropade i hans hjärta: skynda dig nu till templet, så skall du vinna din åstundan; då skall du få se Kristus. Simeon går, och just som han kommer i templet, bära föräldrarna in barnet Jesus. Nu tog han den nyfödde Frälsaren i sin famn. Han slöt honom i sina armar just som en kostbar skänk, som han hade fått ovanifrån himmelen. I sin tros armar hade han länge hållit honom; men nu omfattade han honom även med sina lekamliga armar.

Ack, se den gamle gudfruktige mannen, huru glad han står, hållande Kristus i famnen! Här var nu ingenting mer, som han åstundade i denna världen! Därför sade han: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid. Efter grundspråket heter det: Husfader! Husherre! nu låter du din tjänare gå bort i frid. Husfader, jag har tjänat dig i långan tid; men låt mig nu komma hem till ditt kära husfolk däruppe i himmelen! Husfader, låt mig nu få frihet! Jag behöver förlossning ifrån denna onda världen. Husfader, nu har jag fått min åstundan! Jag har sett din son. Jag håller honom i mina armar. Nu begär jag icke längre leva. Nu vill jag gärna dö.

Åhörare! Du som läser detta i Kyndelsmässodagens evangelium, jag frågar dig på ditt samvete: är du så väl beredd till din död, som denne gamle mannen? Ack, tyvärr äro de flesta i kristenheten oberedda! Och huru kunna de annat vara? De dröja så länge med bättringen, som är likväl så obeskrivligen vågsamt. Man säger ofta i dagligt tal om dristiga företag: det eller det är alltför mycket vågat. Det är ett verkligt vågspel. Men det må jag väl säga i detta ämne: att dröja med sin bättring, det är allför mycket vågat, ja, det är ett stort vågspel.

Du unga människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir gammal, så vågar du för mycket, ty du vet ju ej om du någonsin bliver gammal. Än om din vackra hy, ditt täcka ansikte, din livliga färg någon vecka härefter bliver förtärd såsom av mal, och man får stå vid dins huses dörr och säga: Se, nu bärs där ut en död (Luk. 7:12)!

Du gamla människa! Vill du dröja med bättringen tills du blir äldre, o huru förskräckligen har icke då djävulen förblindat ditt otrogna sinne! Jag vet icke lindrigare att säga till dig, än detta: Min själ komme icke i ditt råd, och min herrlighet vare icke i ditt förbund. Förbannad vare din vrede, att hon så styv är, och din grymhet, att hon in på senaste åldern så hård är! (1 Mos. 49:6-7).

Du friska människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjuk, så vågar du ju alltför mycket. Ty vad vet du, när du bliver sjuk, i vad tillstånd du bliver sjuk, huru länge du bliver sjuk; ja, jag lägger till, vad vet du om du bliver sjuk? Kanhända du dör utan något sjukdomsförebud, kanhända det blir knall och fall. Eller kanhända din grav skall bliva på havets botten! Kanhända du skall antingen frysa ihjäl på öppna marken, eller olyckligt falla och stöta dig till döds, eller överfallas och dräpas av någon mordisk människa, eller bliva levande innebränd i ett brinnande hus och begravas under en eldhög! Händer detta, vad bliver det då av din bättring? Är du icke då för hela evigheten olycklig?

Du sjuka människa! Vill du dröja med bättringen tills du bliver sjukare, så vet jag ej vad jag skall säga om dig. O jag säger dig mitt i ansiktet: ditt företag är ett vågspel, över all beskrivning hiskligt. Ty bliver du sjukare, så bliver du ju naturligtvis mattare; och för det nära bandets skull, som är emellan kropp och själ, så måste sinnet bliva trögare, minnet slappare, tankekraften slöare, och följaktligen omvändelsen svårare, ja, merendels blir den omöjlig.

Du förströdda människa! Vill du dröja med bättringen tills du, vad din jordiska belägenhet angår, kommer i någon bättre ordning, så kan du få dröja länge nog, ja, så länge, att det med detta hinder aldrig blir någon omvändelse av. Ja, ja, du skall få se att djävulen skall lägga hinder i vägen för dig, tid efter annan, till dess han äntligen får det som han gärna vill hava: du dör i dina synder, far efter dina fäder, och får aldrig se det himmelska ljuset. (Psalt. 49:20).

Ännu en gång tilltalar jag dig, du raska, muntra och livliga människa! Har du olyckligtvis beslutit att dröja med din omvändelse, till sjukdom infaller, så har du ju gått in i ett förskräckligt vågspel. Kan icke en sjukdom komma så häftigt, så att du får nog till att beställa med din plågade kropp, och orkar slätt icke tänka på din arma, odödliga själ? Det kan ju bliva slag, yrsel och tanklöshet ifrån första början, och det kan hålla uti därmed tills kropp och själ skils åt. Och vad vill det då bliva av? Ack, då kunna ju alla Guds barns böner icke bedja dig lös, alla Herrens tjänares tårar icke gråta dig lös ifrån helvetets pina.

Men det som i synnerhet gör dröjsmål med bättringen till något fasligen vågat, det är det, att omvändelsen står ej i din egen förmåga. Kunde du omvända dig själv, så kunde man ändå tycka att det vore någon tanke vid ett dröjsmål med bättring. Men nu är du ej i stånd till att giva dig den första bättringstanken, den första bättringsföresatsen själv. Du är ej i stånd till att bedja en bön, eller sucka en suck av dig själv med andakt och hjärta. Gud är den, som verkar både vilja och gärning, efter sitt goda behag. (Fil. 2:13). Men tänk! än om du är så snärd i en hisklig vana att synda, så bunden i stora laster, och ditt hjärta så sammanpackat av gammal hårdhet, att du, när nöd och sjukdom komma, ligger alldeles känslolös för alla den helige Andes rörelser, Gud må ock röra, klappa och slå på ditt samvete så hårt, som han någonsin vill! Är du icke då en ohjälplig helvetets brand, som ej står till att rädda? O, det bliver då därvid: Dröjsmål med bättringen är vågsamt!

TREDJE DELEN

Detta dröjsmål är ock förskräckligen liderligt. Man skulle ju säga att den vore liderlig, som på en enda natt och i ett syndigt lag spelade bort stora gårdar och rikedomar. Men vad skall man då säga om dig, du förblindade satans träl, som vet att du har en boning beredd för dig i den himmelske Faderns hus i himmelen (Joh. 14:2), vilken boning din Frälsare förvärvade dig, när han gick här i våra usla bygder, och hade varken hus eller gård på jorden (Matt. 8:20), och i denna boning kunde du en gång komma, allenast du ville göra bättring; men nu dröjer du med den angelägna bättringen ifrån den ena dagen till den andra, och genom detta olycksaliga dröjsmål spelar du slutligen bort ditt tillärnade rum i den himmelska staden, och i dess ställe måste du hålla till godo hus och härbärge i mörker och eld bland djävlar och fördömda. Vad skall man kalla detta förhållande? O, det är ju förskräckligen liderligt! På ett sådan förhållande må jag väl tillämpa profeten Jesajas´ ord: Om än dem ogudaktigom nåde tillbuden varder, så lära de dock icke rättfärdighet; utan på jordene, där rätt ske skulle, göra de det ont är, ty de se icke Herrens härlighet (Jes. 26:10).

Man säger ju att den är liderlig som, blott för att få tillbringa sina dagar i ett syndigt överflöd, säljer kläderna av kroppen; men var skall jag då få färger att därmed avmåla din förskräckliga liderlighet, du som för en stackot lust, för en syndig ro på jorden, liksom säljer bort salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel; du som blott med dröjsmål och försummelse är skuld därtill, att himmelen skall stängas för dig på slutet, ja, stängas så fast, att varken bön eller gråt kan i evighet öppna himmelens dörr mera. O syndare, o syndare, din liderlighet är större än all mänsklig beskrivning kan uttrycka!

Eller döm själv: Vad synes dig? Till att vara så lycklig, att man har blivit återlöst med själva Guds Sons dyrbara och välsignade blod; till att vara besläktad med Gud, för Jesu mandoms anammelses skull; till att vara så älskad i Guds hjärta, att han förr sände sin ende Son ifrån himmelen, än han ville se dig bliva fördömd; till att hava en Frälsare, som med en bitter pina och med en smädefull död har skaffat människan rättighet till att bliva salig, om hon endast ville bruka sin rättighet; till att hava Guds nåd och hela himmelen i tillbud varenda dag; till att kunna bliva förd i Abrahams sköte, kunna få vara med Jesus i Paradis, kunna få skiljas så väl och saligt ifrån denna världen som den gamle Simeon, kunna bliva en arvinge till evinnerligt liv; men med dröjsmål, uppskov och försummelse göra sig urarva, och bliva arvelös, när det gäller som allramest, så att denna fasliga domen skall gå i fullbordan: De orättfärdiga skola icke ärva Guds rike (1 Kor. 6:9). Vad skall jag väl kalla ett sådant uppförande? O det är ej för mycket sagt, när man kallar det liderligt. Detta namn ljuder plumpt, det stöter det fina örat, men bättre kan man ej giva ett så ovärdigt förhållande av en återlöst människa.

FJÄRDE OCH SISTA DELEN.

Dröjsmål med den angelägna bättringen är ock slutligen förskräckligen otacksamt. Här frågar jag dig, o syndare, eho du är, på ditt eget samvete; jag frågar dig, och ditt samvete svare mig inför den allseende Gudens ögon: du uppskjuter din omvändelse ifrån en tid till en annan; men är det den tacksägelsen din himmelske Fader skall hava för det han har skapat dig till en förnuftig människa, för det att hans händer hava fliteligen gjort dig, och allan gamman berett dig (Job. 10:8)? Är det den tacksägelsen han skall hava utav dig för det att han varenda dag lyser dig med sin sol, och håller fram för dig sin rika brödkorg i hela den tacksamma naturen? Är det den tacksägelsen han skall hava för det att han hindrar så många olyckor, avstyrer så många svåra händelser, och liksom bär dig på sin barmhärtighets armar undan så många faror, de där annars långt före detta skulle hava berövat dig all din hälsa, ja, själva livet? Är det den tacksägelsen din Jesus skall hava för alla de svåra fjät han gått, alla de blodsdroppar han låtit rinna, allt det kval han har utstått till sin heliga själ, och alla de marter han genomgått till sin heliga kropp, blott för att kunna frälsa din arma kropp och själ? Skall du på detta sättet löna honom för all hans utståndna pina? Är det den tacksägelsen den helige Ande skall hava för alla de kärleksslag, han slagit på din hårda själ? Skall du så belöna honom för det han så flitigt gått efter din själ i många års tid, och bjudit till att föra henne till rätta? Skall du så belöna honom för att han i nåd har sökt dig på dina syndavägar, och givit dig mången god rörelse och dragning till bättring? Skall du så belöna honom för att han dagligen så troget arbetar därpå, att han måtte få dig omvänd i tiden och salig i evigheten? Tackar du så Herren, din Gud, du galne och ovise syndare (5 Mos. 32:6). O ett sådant uppförande av dig är ju försmädligen otacksamt!

SLUT

Man har av ålder kallat denna dag Kyndelsmässodagen; det är Ljusmässodagen. De gamla hava givit den detta namn, säkert av det skäl, att Simeon i denna dags evangelium kallar Jesus ett ljus till hedningarnas upplysning. Till påminnelse härom hade man även i forna dagar den seden, att på Kyndelsmässodagen upplysa kyrkorna med en mängd av ljus. Nu, Gud låte på denna dag bliva en rätt Ljusmässodag för någon blind själ, som hittills har suttit i syndens mörker! Gud give att Jesus, det sanna ljuset, måtte med sina genomträngande strålar få bryta in i något mörkt hjärta i dag! Gud låte dig, som ännu vandrar i din villa, bliva upplyst om dina stora synders faslighet i dag! Och är här någon, som sitter i ett ångestmörker i sin själ, så att han icke vågar tro på Guds nåd: Gud låte ett trösteljus komma till att lysa i den själen på denna Ljusmässodagen!

I dag bar jungfru Maria världens ljus in i Jerusalems tempel; ty där framställde hon Jesus framför Herran. Om detta ljuset heter det i dagens evangelium, att Gud har berett det för alla folk, men det bör egentligen heta, att Gud har berett det inför allt folks ansikte. Jerusalems tempel låg högt. Där bars Jesus in på denna dag, på det att detta stora ljus från detta upphöjda ställe skulle så mycket bättre synas inför allt folks ansikte.

Ja, ja, du arme syndare! Ännu lyser Jesus, det sanna ljuset, för dig. Ännu skiner det klart på nådens himmel. Ännu är det möjligt att din mörka själ kan bliva upplyst av detta ljuset. Det lyser på denna Kyndelsmässodagen så visst i denna kyrka, som det lyster i Jerusalems tempel på jungfru Marie kyrkogångsdag. Ack, syndare, se det ljus som skiner över berg och dalar! Dröj icke med din bättring tills portlåsningen sker, jag menar, dröj icke tills dörren till den himmelska bröllopssalen tillstänges så hårt, att den sedan aldrig i evighet blir öppnad för dig. Ack, vad du en gång ångrar och förbannar dig själv om du dröjer! De fåvitska dröjde för länge, men den som är förståndig handlar som de visa jungfrurna, han skyndar sig och undsätter sin själ.

Amen.

Första söndagen i advent: Hosianna, hjälp, Herre Jesus, i detta kyrkoåret!

2009-11-11T11:23:00.003-08:00

EVANGELIUM, MATT. 21:1-9

I Herrens namn vilja vi nu betrakta: De trognas förbön: Hosianna, hjälp, Herre Jesu, i detta kyrkoåret!

De trogna bedja 1) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

De bedja 2) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret!

Och de bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesu, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret!

De bedja 1) Hosianna! hjälp, Herre Jesu, att sovande syndare måtte vakna i detta kyrkoåret!

Ja, Hosianna, hjälp du, ifrån vilken all hjälp kommer, att de hårdsövda syndare, som icke blivit uppväckta i de andra åren, måtte vakna, besinna sig, och göra bättring i detta kyrkoåret!

De trogna bedja även 2) Hosianna! Hjälp, Herre Jesus, att uppväckta och botfärdiga syndare måtte komma till full omvändelse i detta kyrkoåret! Uppväckelse, uppväckelse är det första, som skall föregå i själen, innan själen kommer på bättringstankar. O syndare, medan nåden fås, medan tiden varar, och innan evigheten är över dig: måtte ditt sovande samvete vakna! Det vill säga: du måste i nådens ljus få se att din dyrköpta själ står i våda. Nu äro dina själs ögon så hårt tillslutna av satan, att du ej märker din fara. Men den helige Ande måste öppna dem; och får han det, så bliver detta ditt första rop: O se, var är jag? Jag trodde att det hade ingen fara med mig. Och se, himmelen över mig är vred; helvetet under mig är öppet. Ack! vad är det för en väg jag går på? O, ve mig! Där borta tager vägen slut, och han slutas i en sjö, som brinner av eld och svavel. Store Gud! Aldrig hade jag trott att mitt tillstånd hade varit så farligt, om icke din Ande så klarligen visade mig det. Ännu mer, o syndare! Din själ måste komma i en hälsosam förskräckelse över sin fara. Nu, i din söta syndasömn, nu är du visst icke förskräckt. Nu rädes du varken för döden, domen eller evigheten. Nu fruktar du varken Gud, ej heller haver du försyn för någon människa (Luk. 18:2). Nu är Guds räddhåga intet för dina ögon (Rom. 3). Till döden är du oberedd, i domen kan du icke bestå; och din evighet, din evighet, om döden överraskar dig i detta tillstånd, hurudan bleve den? O evighet, din längd mig fast förskräcker! Så farlig är din belägenhet, och likväl förskräckes du icke, utan kan till och med vara vid gott mod. Men vaknar det samvetet, som nu sover, o då börjar du känna en förskräckelse som du aldrig tillförne känt. Nu rädes du för döden, och du beder så hjärtligen att Gud ville dröja med dödsbudet, tills du blir ett omvänt Guds barn. Nu fruktar du för domen, ty du vet att din dom bleve denna: Gå bort ifrån mig, du förbannade! Nu bävar du för evigheten, ty du vet att de fördömdas pinorum bleve ditt eviga boningsrum. Nu, nu bliver du ock rätt hjärtligen förlägen efter din själs räddning. Du ser efter i Guds ord, du frågar andra Guds barn vad väg du skall gå för att bliva salig. Detta är uppväckelsen; och med den står en sann botfärdighet i det närmaste samband.

Men ack, ack! härmed är dock icke allt beställt. O, många, många själar hava blivit rörda av Gud, vilka dock aldrig hava blivit uppväckta; många uppväckta, som dock aldrig kommit till en rätt ånger över synden; och många hava stått i ångern, vilka icke hava trängt sig fram till tro och full omvändelse. Det folket, som omgav Frälsaren vid hans intåg i Jerusalem, det var ock till en början rört och väckt av den helige Ande. Det var ingen annan än Guds Ande, som lärde det att med sådant brinnande nit ropa: Hosianna, Davids Son m.m. Så ropade de Palmsöndag, men ack, Långfredag ropade de icke Hosianna, nej, då skreko de med full hals: Tag bort, tag bort, korsfäst Jesus! Också voro deras samveten vakna, deras själar rörda och deras bättring börjad Palmsöndag; men fem dagar därefter var samvetet insomnat, hjärtat förhärdat och alla bättringstankar försvunna. Kännen I icke igen eder, I ostadiga syndare, i denna ömkliga beskrivning? Så är det ju med eder. Huru många gånger hava icke under en predikan, i en sjukdom, edra hjärtan varit rörda, och edra samveten till en del vakna; då haven I en stund ropat: Hosianna, Herre Jesu, hjälp mig! Men huru länge har det varat? Ack, blygens för eder ostadighet då jag detta säger: När predikan har tagit slut, när I åter haven kommit till hälsan, så haven I fördrivit den goda rörelsen, och man har sett eder lika hårda igen. Sådana haven I varit i det nyligen slutade, och I börjen det nya kyrkoåret med lika hjärtan.

Men några ord skola även till slut nämnas över det sista stycket av vår betraktelse. De trogna bedja 3) Hosianna, hjälp, Herre Jesus, att dina omvända barn måtte vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoåret! Fastän en själ har en gång i omvändelsen och tron blivit ett Guds barn, så är det likväl en bedrövlig möjlighet, att hon kan förlora detta barnaskap och falla ur nåden. Ack, mången, mången har börjat i andanom, men lyktat i köttet. Mången, som redan varit på livets smala väg, har vikit ifrån denna vägen, och åter in på den breda vägen som drager till fördömelsen (Matt. 7). Många hava haft tron och ett gott samvete, men de hava bortdrivit det, och äro skeppsbrutna vordna i trone (1 Tim. 1:10). Tron är liksom en dyrbar dryck, och ett gott samvete är liksom ett rent glas. Skall drycken vidmakthållas, så måste glaset hållas rent. Skall tron bevaras, så måste ej samvetet befläckas och såras. Det goda samvetet säger liksom utan återvändo: Skada mig icke, sarga och fläcka mig icke. Lyder ej själen dessa goda påminnelser, så bliver hon andligen skeppsbruten. Trons skepp skadas, och saligheten bliver slutligen förlorad. Detta har hänt mången omvänd själ. Gud give, att det icke måtte hända någon i detta nya kyrkoåret!

Ack, kära själar, I som ännu stån i nåden! Vinnläggen eder om att vinna en märklig tillväxt i nåden i detta kyrkoår! Det arga avgrundslejonet, satan, ryter dagligen, och söker efter oss, som Petrus talar. Han har en gång i den sanna omvändelsen blivit utdriven ur edra hjärtan, men nog bjuder han till, om det är någon möjlighet, att komma in igen. Därför: varen nyktra och vaken (1 Petr. 5:8) och stån emot djävulen, så flyr han ifrån eder (Jak. 4:7). I leven i en arg och förförisk värld. De ogudaktiga bjuda eder med hot och lock att rycka eder utur Jesu armar; men gån in i Guds rustkammare, och bemannen eder i bön emot alla världens frestelser; ty denna är segern, som övervinner världen: vår tro (1 Joh. 5:4). Och hjärtat, hjärtat är ett argt och illfundigt ting (Jer. 17:9). Köttet retar själen till ondo. Men det är ju en gång såsom en missgärningsman fastslaget vid Jesu kors. Ack, låten det aldrig slippa ned av detta kors, utan korsfästen dagligen köttet samt med dess lustar och begärelser (Gal. 5:25). O, I trogna själar! Bedjen för varandra om all denna nåden i detta kyrkoåret! Ropen med folket i evangelium: Hosianna! Herre Jesus! Din hjord är klen (Luk. 12), dina barn äro få; men hjälp dem, Herre, att de icke måtte falla, icke förtappas i frestelsens stund, i detta kyrkoåret! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att icke satan må övervinna dem, icke världen fälla dem, icke köttet störta dem! Hosianna! Hjälp dem, Herre Jesus, att de icke måtte bliva kalla i tron, icke ljumma i kärleken, icke slummeraktiga i verksamheten, icke försumliga i bönen! Hosianna! Herre, bevara dina barn i detta kyrkoår för satans garn!

Andra söndagen i advent

2009-11-11T11:23:00.001-08:00

Tredje söndagen i advent

2009-11-11T11:22:00.006-08:00

Fjärde söndagen i advent

2009-11-11T11:22:00.005-08:00

Juldagen 1

2009-11-11T11:22:00.003-08:00

Juldagen 2

2009-11-11T11:22:00.001-08:00

Annandag Jul

2009-11-11T11:21:00.004-08:00

Söndagen efter jul

2009-11-11T11:21:00.003-08:00

Nyårsdagen

2009-11-11T11:21:00.001-08:00

Söndagen efter Nyår

2009-11-11T11:20:00.002-08:00

Trettondedagen

2009-11-11T11:20:00.001-08:00

Första söndagen efter trettondedagen

2009-11-11T11:19:00.000-08:00

Andra söndagen efter trettondedagen

2009-11-11T11:18:00.004-08:00

Tredje söndagen efter trettondedagen

2009-11-11T11:18:00.003-08:00

Fjärde söndagen efter trettondedagen

2009-11-11T11:18:00.001-08:00

Femte söndagen efter trettondedagen

2009-11-11T11:17:00.004-08:00

Kyndelsmässodagen: Dröjsmål med den angelägna bättringen

2009-11-11T11:17:00.003-08:00

Han stod nu, vid Jungfru Marie Kyrkogång, i Jerusalems tempel, och hade Jesus i sin famn; men Gud giver honom det härliga vittnesbördet här i texten, att han var rättfärdig, och gudfruktig, och väntade efter Israels tröst; och att den helige Ande var med honom. O se, han kunde säga: Herre, nu låter du din tjänare fara i frid! Han kunde lägga sina ögon tillsamman i en salig död, när Gud behagade kalla honom härifrån, ty han var alla dagar och timmar väl beredd till sin hädanfärd; hans bättring, hans tro, hans hopp, hans kärlek, hela hans nådastånd, allt var i god ordning.

Evangelium: Luk. 2:22ff

I Herrens namn betrakta vi nu:

DRÖJSMÅL MED DEN ANGELÄGNA BÄTTRINGEN

Detta dröjsmål vilja vi föreställa:

1) Såsom bedrövligen allmänt

2) Såsom obeskrivligen vågsamt

3) Såsom förskräckligen liderligt och

4) Såsom försmädligen otacksamt

FÖRSTA DELEN

ANDRA DELEN

TREDJE DELEN

FJÄRDE OCH SISTA DELEN.

SLUT

Amen.

Septuagesima

2009-11-11T11:17:00.001-08:00

Sexagesima

2009-11-11T11:16:00.002-08:00

Fastlagssöndagen

2009-11-11T11:16:00.001-08:00

1 söndagen i fastan

2009-11-11T11:15:00.006-08:00

2 söndagen i fastan

2009-11-11T11:15:00.005-08:00

3 söndagen i fastan

2009-11-11T11:15:00.003-08:00

Tredje söndagen i fastan

2009-11-11T11:15:00.001-08:00

Midfastosöndagen

2009-11-11T11:14:00.006-08:00

Midfastosöndagen

2009-11-11T11:14:00.005-08:00

Femte söndagen i fastan

2009-11-11T11:14:00.003-08:00

Jungfru Marie bebådelsedag

2009-11-11T11:14:00.001-08:00

Palmsöndagen

2009-11-11T11:13:00.006-08:00

Långfredagen

2009-11-11T11:13:00.005-08:00

Påskdagen

2009-11-11T11:13:00.003-08:00

Annandag påsk: Jesu apostlars lyckliga dagsresa

2009-11-11T11:13:00.001-08:00

1 söndagen efter påsk

2009-11-11T11:12:00.007-08:00

Andra söndagen efter påsk

2009-11-11T11:12:00.005-08:00

Tredje söndagen efter påsk

2009-11-11T11:12:00.003-08:00

Fjärde söndagen efter påsk

2009-11-11T11:12:00.001-08:00

Bönsöndagen

2009-11-11T11:11:00.010-08:00

Kristi Himmelsfärds dag

2009-11-11T11:11:00.009-08:00

Sjätte söndagen efter påsk

2009-11-11T11:11:00.007-08:00

Pingstdagen

2009-11-11T11:11:00.005-08:00

Annandag Pingst

2009-11-11T11:11:00.003-08:00

Heliga Trefaldighets dag

2009-11-11T11:11:00.001-08:00

Midsommardagen

2009-11-11T11:10:00.010-08:00

1 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:10:00.009-08:00

2 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:10:00.007-08:00

2 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:10:00.005-08:00

3 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:10:00.003-08:00

4 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:10:00.001-08:00

5 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:09:00.009-08:00

6 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:09:00.007-08:00

7 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:09:00.005-08:00

Kristi Förklarings dag

2009-11-11T11:09:00.003-08:00

8 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:09:00.001-08:00

9 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:08:00.009-08:00

10 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:08:00.007-08:00

11 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:08:00.005-08:00

12 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:08:00.003-08:00

13 söndagen efter Trefaldighet: Andligen sårade syndares läkedom och hälsa i Jesu sår

2009-11-11T11:08:00.001-08:00

Genom hans sår äro vi helade. Värdaste åhörare! Det är sött och ljuvt till att höra Esaias, som likväl levde i Gamla Testamentet, i sitt 53 kapitels 5:e vers tala så närgånget om Frälsarens sår och syndares frälsning genom hans sår. Genom hans sår, säger han, äro vi helade. Men nästan vart ord i detta vårt lilla ingångsspråk förtjänar vår ömmaste eftertanke. Allraförst är det märkvärdigt, att Esaias talar om ett enda, och icke om flera Frälsarens sår; ty just ett sådant ord förekommer i Guds Andas eget språk; man vet ju annars, att vår gudomlige Frälsare blev sårad på flera ställen under sitt bittra Långfredags-arbete, och att hans gudomliga lekamen undfick fem sår, oberäknat den otaliga mängd sår, som gisslandet och törnekröningen efterlämnade. Dessa sår förekomma likväl profeten liksom ett enda tillsammans; den välsignade Frälsaren, som Guds Anda så livligen målade för hans fattiga och förlägna hjärta, förekom honom alldeles överfull med sår; ty han tyckte sig icke kunna göra någon skillnad emellan hans sår, emedan hela Jesu kropp, från fotabjället allt upp till huvudet syntes honom vara hopgrodd i ett enda sår; och sannerligen, mina vänner, om man noga betänker saken, och är någorlunda van att följa sin Herre och Frälsare på spåren igenom all hans blodiga lidandes skådeplatser, så ser man lätt, att de fläckar varit få som funnits sårfria på hans heliga lekamen. Vidare har ordet äro i vårt inträdesspråk en väckande betydelse. Det är märkligt, mina vänner, att Esaias talar i hela detta kapitel, varav vår ingång är tagen, om Frälsarens medfart, i synnerhet under sitt smärtfulla lidande, såsom hade det då redan skett, och han själv varit åsyna vittne till alltsammans. Han talar om Frälsarens uppburna förakt av egna lansmän, såsom hade han själv sett huru ovärdigt de behandlade honom, just därför, att han älskade dem, bevisade honom hat för hans kärlek och ont för gott. Han talar om Frälsarens hårda själakval och arbete, såsom hade han själv varit med honom Långfredagsnatten i Getsemane, och sett huru han vankade av och an, än till sina lärjungar, än ett stenkast från dem, och visste knappt varthän, under det han kastar sig ned på blotta marken och beder i blodsvett och tårar. Han talar om Frälsarens tystnad under de lögnaktigaste beskyllningar, om han villiga utledande till Golgata, som hade han själv sett huru saktmodigt detta Guds Lamm kunde tåla de största oförrätter man gjorde honom, ja, som hade han själv gjort de gråtande kvinnorna sällskap genom Jerusalems stadsport till Golgataberget, och sett sin salighets Gud, utan minsta förbannelse-önskning över sina plågare, gå och bära ett tungt kors på sina ömma och svidande skuldror. Han talar om Frälsarens skamliga upphängande mellan två ogärningsmän, såsom hade han själv med Johannes och Maria stått under korset, och sett den allraheligaste räknad bland ogärningsmän. Han talar om Frälsarens förbön för sina fräckaste mördare, som hade han själv hört dessa nådefulla orden av hans bleknade mun: "Fader, förlåt dem det: ty de veta icke vad de göra." Han talar om Frälsarens begravning, såsom hade han själv hulpit Josef och Nikodemus att lägga honom i den nya graven; och här i vårt ingångsspråk talar han om hans sår, såsom hade han själv med egna ögon sett honom i den märkliga gestalten, varuti Pilatus ledde honom ut för judarna; och sade: "Se människan!" Därför säger han: genom hans sår äro vi helade. Just på samma sätt som denna saken var för Esaie fattiga hjärta, just på samma sätt måste den vara dig, min vän, för hjärta och sinne - du må vara vem du vill som mig hörer - så vida det annars skall stå väl till med dig; den sårade Frälsaren måste vara dig så närvarande, som hade du sett honom på själva den dagen, då han stod brudgum i sin sårade dräkt för din och sin trolovade bruds räkning. Han fick väl sina sår för flera hundra år sedan, men skall han icke fått dem förgäves, skall du hava någon salig nytta av dem för din själ, så måste det icke vara dig annorlunda, än som hade han fått dem i dag, icke annorlunda, än som vore han i dag hudflängd, i dag törnekrönt, i dag korsfäst och i dag till döds blödd. Ja, alla dagar måste vara dig i tron idel Långfredagar, all veckor idel dymmelveckor, och din erfarenhet måste vara just densamma.

På berg, i dal, och var du är,

är han, din Frälsare, dig när.

14 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:07:00.008-08:00

15 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:07:00.007-08:00

16 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:07:00.005-08:00

17 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:07:00.003-08:00

18 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:07:00.001-08:00

19 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:06:00.006-08:00

20 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:06:00.005-08:00

21 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:06:00.003-08:00

22 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:06:00.001-08:00

23 söndagen efter trefaldighet

2009-11-11T11:05:00.006-08:00

24 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:05:00.005-08:00

25 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:05:00.003-08:00

26 söndagen efter Trefaldighet (Domssöndagen)

2009-11-11T11:05:00.001-08:00

Helige Herre Gud! Helige starke Gud! Helige barmhärtige Frälsare! Du evige Gud, låt oss icke bortkastas i den brinnande helvetesglöd! Var oss barmhärtig! Med denna hjärtliga bönesuck begynna vi nu vår kristliga Söndagsandakt inför Herranom på denna stunden, och det göra vi i Guds Faders, Sons och den helige Andes namn. Amen.

Jeremia, vad ser du? Sådan var den fråga, som Gud själv föreställde sin redlige tjänare Jeremias, då denne skulle beredas till det dyra och ansvarsfulla profetiska ämbetet. Jeremias bävade, då han tänkte därpå, att detta ämbetets börda skulle kastas på hans svaga axlar. Han ville i början draga sig undan. Han anförde sin ungdom såsom skäl: Ack, Herre, sade han, jag duger icke till att predika, ty jag är för ung. Men denna invändning antogs icke av den rättfärdige Guden. Gud sade honom, att han var utkorad till att vara Profet, förrän han var tillredd i moderlivet, förr än han vart född av sin moder. Gud befallde honom: Du skall gå dit jag sänder dig, och predika vad jag befaller dig. Men nu har Gud i alla tider brukat, att på ett synnerligen uppväckande sätt förbereda sådana människor, som han velat bruka till sin utmärkta nåds verktyg i världen. Han ville ock därför handla på samma sätt med Jeremias. Redan i början av hans ämbete ville han ingjuta i den unga Profetens hjärta en gudomlig övertygelse om sysslans höga vikt, vilken övertygelse sedermera skulle hava en angenäm verkan på alla hans göromål, såsom Profet. Till den ändan visade Gud honom i en syn en vakande stav och en sjudande gryta. Den vakande staven betydde, att Gud skulle vaka över sitt ord. Och den sjudande grytan, som syntes nordanefter, betydde, att ont skulle komma nordanefter över alla dem, som i landen bodde. Ack, märkliga syner, som visserligen sedermera lade en god grund till det nit och allvar, Jeremias visade i sitt ämbete. Vid var och en av dessa syner frågade Gud, som det lider i mitt ingångsspråk: Jeremia, vad ser du? Vi läsa dessa orden i Jeremie profetias 1 kapitel, där de förekomma både i den 11:e och 13:e versen.

Dyrt återlösta åhörare! Om man på någon Söndag i hela året har orsak till att fråga: O syndare, vad ser du? så har man visserligen på denna Söndagen. I dag är den uppväckande Söndagen, då i alla våra Evangelisk-Lutherska församlingar predikas om den yttersta dagen. I dag är den uppväckande Söndagen, då syndare få höra i alla kyrkor hur Jesus, Guds Son, skall komma på domedag, och döma oss allesammans, döma levande och döda. I dag är den uppväckande Söndagen, då människornas hjärtan, om de voro ock hårda som stenen, borde låta draga sig till bättring. Ack! Den som icke bättrar sig, när han hör talas om den yttersta domen, han är så hård, att jag säger rent ut: Gud vet, om den själen någonsin gör bättring. Denna dagen är den sista Söndagen i kyrkoåret, och på samma denna Söndagen predika alla lärare om den stora sista dagen, då alla Nyår, och alla kyrkoår, och alla söckendagar hava en ända. O du arma, du syndiga människa! på den yttersta dagen, då bliver det annat utav, än till att gå här på denna gamla jorden och rasa och synda efter allt sitt behag. Då kommer det igen, om du har gjort gott eller ont; tjänat Gud eller djävulen i denna världen. O vilka stora händelser skola icke tilldraga sig, när vi alla skola mötas på evighetens största mötesplats inför Kristi domstol! En gång skall hela naturen komma i födslovåndor, och det skall se ut, som vore den färdig till att dåna. En gång skola alla tordöner sammanslå, alla vindar susa; jorden gå såsom en vagga, och himlavalvet gunga av ovanliga skakningar. En gång skola stjärnorna endast lysa med en tindring, som liknar ljusets sista glimt, när själva lågan har tagit ända. En gång skall varje himlafackla bliva så mörk, så utsläckt, såsom när ljuset fordom var innelyckt i ett chaos. En gång skall en basun höras så stark, att ett sådant ljud är aldrig hört alltsedan Gud i skapelsen ropade det allsmäktiga: Varde! En gång skall ingen grav på jorden eller i havet töras skyla den minsta lämning av en kropp; alla måste upp, alla för domen. En gång skall en oräknelig mängd av själar komma och söka upp sina på nytt uppbyggda boningar; och dessa skola förenas så förtroligt, som två, de där skola stå och falla för en dom. En gång skall en enda nådens timma bliva räknad för mer gällande än tusende världar. En gång skola människorna hoptals komma löpande, och vilja köpa olja för penningar, och tröst för kronor, men evigt, evigt aldrig erhålla detta. Den som icke vaknar ur syndasömnen vid denna betraktelsen, honom väcker man icke med något språk i Bibeln, med ingen lära i religionen; och jag ville dock så gärna vara en bättringsväckare i dag för våra sovande syndare. Jag skall rätt ofta i dag ropa till syndaren: Vad ser du? Tag fram din text, och läs i dag; men kan du läsa detta Evangelium, och likafullt gå hem igen, och bliva kvar i dina förbannade synder, så sannerligen inför levande Gud har icke djävulen så hårt förstockat dig, att jag är rädd för, att du står aldrig till att rädda. - O Jesus, du predikar själv i dag för oss i vår Evangeliska text, hur det skall gå till vid din yttersta dom! Nu strax skall jag läsa upp dessa dina ord. O, att de måtte gå mig och alla dessa själarna rätt igenom hjärtat! O Jesus! Människorna må tänka vad de vilja, efter de icke vilja tänka, vad de böra. Men vad du sagt, slår aldrig fel. Det bliver sannerligen av en gång. Du kommer, Herre Jesus, och vi skola få se dig. - O Jesus, du har en gång frälst oss, låtit rinna ditt blod för oss; och du skall ock en gång, när all tid tager slut, döma oss. Ack, Herre, Herre, de flesta, som hava kommit in i kyrkan i dag, äro hitkomna med sovande samveten, och hava ännu aldrig med något hjärtans allvar tänkt på den sista dagen! Herre, skola dessa beklagansvärda själarna räddas, så skall det ske, medan nådedagarna vara; ty på domedag kan ingen bättring ske. O, du store, hela världens Domare, kom in till oss i templet på denna kyrkoårets sista Söndag, och slå genom din Ande våra fräcka syndare, att de måtte då ofördröjligen besinna sig ifrån djävulens snaror, innan döden kommer, och innan domsklockan ringer dem fram inför domen! O, om jag kunde nu så tala i dag, så att jag kunde tala någon själ ifrån djävulen, som hittills har slavat i hans tjänst! O, om jag kunde nu med sådant eftertryck måla allas vårt sista sammanträde inför Guds dom, så att Jesus, min Frälsare, kunde vinna och tillrättaföra något villfarande får i dag bland dessa här församlade åhörare! O - här ser förtvivlat ut i dessa till den yttersta dagen lutande tider. Vi predika till större delen förgäves, och när predikningarna äro slutade, så göra dock våra åhörare vad de vilja. Men, o Jesus, det vore dock en glädje att kunna rycka en själ, såsom en brand utur elden, med denna predikan. Att så ske kunde, bedja vi dig alla! Amen. Fader vår, som är i himmelen...

Evangelium, Matt. 25:31-46

I Herrens Jesu namn betrakta vi nu:

En märklig fråga: Syndare, vad ser du, när den stora evighetens händelse, som utmärker den yttersta dagen, möter dina ögon?

På denna fråga svarar jag:

1) Jag ser en ankommande Jesus

2) Jag ser ett församlat människosläkte

3) Jag ser ett sjudande helvete

4) Jag ser en glädjefull himmel

En gång dö, och sedan domen

är oss allom förelagt.

När vår kropp till jord är kommen

blir dock själen än vid makt.

Inför Gud hon ställes då,

där hon domen skall undfå.

Räkenskap skall hon där göra,

hur hon här månd´ levnad föra.

O Herre Jesus, hjälp! O Herr Jesus, låt väl gå på denna stunden, till din ära, och allas vår lära, vår bättring och vår salighet! Amen.

Att här en gång skall komma en domedag, på vilken Gud skall kalla allt vad människa heter för sin domstol, och giva var och en dess eviga besked, eller dess dom till himmel eller helvete sådan, att den sedan aldrig står till att ändra, det är en sanning så fast, så orygglig, att den, som kan neka den, med honom har djävulen fått mera makt, än den arma, blinda människan själv vet av. Ty om en tillkommande dom övertygas vi både av Guds ord, av våra egna samveten och av Guds rättfärdighet. Guds ord talar ju tydligt om den oss allom förestående domen. Här står vår Frälsare i denna Söndagens Evangelium, och beskriver domedagsakten med en så gudomlig styrka, att den ogudaktigaste själ, den hårdaste syndare måste känna något hemligt, som bultar och slår på hans hjärta, då han blott läser denna texten. Människans eget samvete överbevisar henne, att Gud måste hålla dom en gång över världen. Ack, syndare, tror du att samvetet kommer av uppfostran, så är det en besynnerlig uppfostran, som är så allmän, komme vart jag vill i världen, att jag kan icke råka någon så illa uppfostrad, att han icke har denna uppfostran. Tror du att samvetet kommer av tjockt blod, så är det likväl harm, du förblindade själ, att aldrig någon har ännu kunnat dricka bort denna tjockblodighet vid någon surbrunn eller supa bort den i något kalas, eller rasa bort den i något sällskap. Nej, samvetet har du, o människa, och ditt samvete, det skall hjälpa mig i dag, när jag predikar om den yttersta domen. Denne domaren i bröstet, han talar kraftigt om den Domaren, som skall komma i skyn. Han predikar kraftigare, än alla domedagspredikanter i kyrkorna. Ack, syndiga människa, vill du icke tro, vill du icke frukta för den yttersta domen, så vädjar jag till ditt samvete. Jag ropar: Samvete! vad gör du? SKall du ej slå den där fräcke syndaren, som lever så säkert, så lättsinnigt, och så självsvåldigt, som vore här ingen domedag till att vänta? Skall du ej slå honom med den påminnelsen, att Gud skall hava fram alla gärningar för domen, ja, ock de som fördolda äro, evad de äro goda eller onda? Samvete, gör din syssla! Är du icke satt till Guds Advokat? Så tala du i Guds sak, så att syndarens ansikte bleknar, hans mod faller, och hans hjärta förskräckes!

Så talar jag till vars och ens samvete i kyrkan. Och jag litar på att jag skall få hjälp. Jag litar på att jag i predikstolen och ditt samvete inom ditt eget bröst skall ropa till skiftes i dag, att Jesus kommer till domen. Visst prövar du på, arme syndare, om det icke skall kunna gå an för dig till att tysta den där skällande bandhunden, ditt samvete. Visst bjuder du till att vagga samvetet i sömn med alla de satans vaggvisor, som du någonsin kan påhitta. Men tänk, det går ändå icke alldeles an för dig! Samvetet skriar ändå: Jo, jo, här kommer en dom, evad det lider. Bered dig till den domen, annars är din olycka så stor, att icke alla heliga änglar i himmelen skulle tillräckligt kunna begråta dig, om de ock alla gräto över din ofärd, ditt helvete.

Att en domedag skall komma, därom övertygar mig ock äntligen Guds rättfärdighet. Skulle dygden alltid förtryckas, skulle odygden alltid blomstra; skulle gudsfruktan alltid sucka, skulle ogudaktigheten alltid svälla; skulle synden alltid bedrivas, och aldrig straffas; skulle helighet alltid försmädas, och aldrig belönas; så vore Gud ingen rättfärdig Gud, det är: då vore hrä ingen Gud. Men nu är han rättfärdig. Och är han rättfärdig, så måste han döma; och bliver han domare, så kommer han på domstol; och kommer han på domstol, så stämmer han människorna fram för sitt domsäte; och stämmer han dem dit, så fäller han utslag i alla de saker, som allt ditintills hava legat oavgjorda; och fäller han utslag, så kan du icke vädja till högre rätt; ty Kristi domstol är den högsta domstolen. Således bliver det därvid: en domens dag måste komma. Och detta är så säkert, att så visst, som vi alla äro här i dag i denna kyrka församlade vid en allmän gudstjänst, så visst skola vi ock alla en gång mötas och församlas inför Jesu Kristi domstol.

Nu, så i Herrans namn, så företaga vi oss då, att betrakta den stora evighetens händelse, som utmärker den yttersta dagen. Jag föreställer mig denna dagen under hela denna predikan, som vore han allaredan kommen. Jag föreställer mig den, liksom vore jag nyligen uppkommen utur min grav. Jag föreställer mig den, liksom stode jag på domsplatsen i denna stund. Ja, ack att denna Jesu sista dag stod med ett så levande intryck för allas våra hjärtan, och manade oss alla med en så genomträngande kraft till bättring, tro och heligt leverne, som denna dagens obeskrivligt höga vikt förtjänar. Vad ser du? frågar mig någon, rörande denna stora händelsen, Kristi sista dom, och jag svara nu i min betraktelses första del:

1) Jag ser en ankommande Jesus.

Men när människones Son kommer i sitt Majestät: så begynner Frälsaren det stora Evangelium, som förklaras i dag. Det ordet kommer står här med ett outsägligt eftertryck. Det ordet står aldrig med sådan vikt i den heliga Skrift, som när det anföres om Herranom Jesu. Här står väl också i Evangelii första vers i dag, att alla heliga änglar äro med, och utgöra den store Överdomarens svit, när han skall företaga sig domen. Men det höga ordet kommer bör icke i versen lämpas på dem; nej, änglarna äro endast med, men Jesus kommer. Himmelens livdrabanter äro med, men himmelens Konung kommer. Meningen av versern är icke den: Men när människones Son kommer, och alla heliga änglar komma. O nej, komma är så högt, så att det får icke sägas om någon annan, än om Frälsaren, om Domaren själv. Det är Uppenbarelse-Bokens starka och gällande ord om Jesus, som är honom ensam förbehållet. Han, ja, han kommer. Man skall kunna peka på honom, och säga: Si, där kommer han! Jag beklagar dig, min käre åhörare, om du är oberedd till att taga emot honom, på den dagen, då han kommer. Jag beklagar dig, om du icke är god vän med honom, och innerligen nära förenad med honom, när han kommer. Jag beklagar dig, om du är fallen i ogunst hos den store Domaren Jesus, ty då känns han icke vid dig, när han kommer. Jag beklagar dig, om du icke har fått din bättrings- och omvändelsesak i god ordning, medan du var här i världen, ty sannerligen, då bliver det dig en faslig ankomst, när det en gång ropar och skriar i luften: Nu kommer Jesus!

Men jag vet väl, att jag får hela den otrogna världen emot mig, då jag nu håller på att inskärpa Jesu, min Frälsares, sista ankomst. Här kommer en, som har hunnit till den grad av fräckhet, att han alldeles nekar Jesu ankomst till doms. Han, den blinda, han, den av djävulen förstockade människan, kommer och säger: Här bliver aldrig någon domedag utav; här kommer aldrig någon Jesus i skyn, ehuru mycket det än talas därom. Solen, månen och stjärnorna sitta nog, där de sitta, de döda ligga, där de ligga, och jorden står, där hon står i all evighet. Det är endast prästerna, som stå och predika så i kyrkorna för att röra pöbel, och hålla enfaldigt folk i tygel. - Bevare dig Gud! Vad talar du, du arma i ett gruvligt mörker invevade själ; säger du, att han bliver borta till evig tid? Hur vågar du, du stackars förmätna askhög, fälla sådana dristiga ord? Kommer han aldrig, varför skulle det då stå i Uppenbarelsebokens första kapitel: Si, han kommer med skyn, och all ögon skola se honom, och de honom stungit hava, och all släkte på jorden skola jämra sig. Ja, Amen! (v. 7). Kommer Jesus aldrig, varför skulle det då stå i Jude epistels 4:e och 5:e vers: Si, Herren kommer med mång tusen helgon till att sitta dom över alla, ohc straffa alla dem, som ogudaktiga äro för alla deras ogudaktiga gärningar, med vilka de hava illa gjort, och för allt det hårda, som de ogudaktiga syndare emot honom talat hava? Kommer Jesus aldrig, varför skulle vi då läsa så här i denna Söndagens Evangelium: Men när människones Son kommer i sitt Majestät? Jo, jo, du ömkansvärde domens föraktare, du skall få förnimma det en gång, att dessa Herrens ord skola stå med heder, och att de icke hava fallit tomma på jorden. Du skall få förnimma det en gång, att prästerna icke hava predikat lögn, när de på denna sista Söndagen i kyrkoåret hava så flitigt ropat, att Jesus kommer till att döma levande och döda. Han, vår Jesus, skall själv med sin personliga ankomst göra våra ord till sanning, och dina ord till en avgrundens lögn. Ack, du usling, som understår dig att neka en domedag, vart vill du hän, när din grav, som du tror skall endast bliva tillsluten, men aldrig öppnad - vart vill du hän, när du likväl får se det, att denna graven bliver öppnad i domens ögonblick? Vart vill du hän, när dessa dina ögon, som i graven skola lämna efter sig allenast tvenne tomma hål, de skola öppnas i de dödas uppståndelse, och du få se den Frälsaren, på vilken du aldrig ville tro, medan du var på jorden? Vart skall du taga vägen, vart vill du göra av dig, när solen svartnar, när månen mörknar, när himmelen öppnas, när domaren kommer, och du, usling, måste se detta, som du aldrig tillförne har velat erkänna? Nu säger du, att prästerna predika så, endast för att tygla pöbeln; men vart vill du göra av dig, frågar jag ännu en gång, när du på domens stora dag med dina ögon får se, att den allsmäktige Jesus kommer, och stämmer fram till sin domstol både pöbel och de stora i denna värld, både uslingar och ädlingar, både bönder och filosofer? Vad vill du taga dig till då? Då står du där, och måste mottaga din eviga fördömelsedom.

Här kommer en annan, icke alldeles så fräck själ, som den nyssnämnda, men dock ganska mörk och blind. Han säger: Ja, visserligen tror jag att Jesus kommer en gång till doms, men han väntar visst ännu en tämligen lång stund. Han har ju dröjt allt hitintills, och han dröjer väl ännu. - O vilken jämmer, att du skall kunna uppehålla dig med en sådan lam och tom tröst! Jesus dröjer med den yttersta domen. Det är du glad åt. Men, du arme dåre, dröjer han ännu en god tid med den allmänna domen, så kan ju din död vara dig ganska nära, och din dödsdag är ju din första domedag. Och dessutom frågar jag: Skall du synda så mycket fräckare för det han dröjer? Skall du tjäna djävulen så mycket ivrigare för det han dröjer? Skall du löpa med så mycket starkare steg på helvetesvägen, blott för det, att Jesus dröjer? Skall du just med flit öva dig i allt ont, och försumma allt gott, och trösta blint därpå, att Jesus dröjer? Skall man aldrig kunna få dig övertalad till någon bättring, utan du skall gå här i din blindhet, och uppskjuta bättringen ifrån dig den enda dagen till den andra, och därvid beständigt trösta dig med det: jag kan vänta, ty Jesus väntar. Han dröjer? Åh, du sovande syndare, han dröjer ju icke för det, att du skall synda, medan du väntar på honom; utan han dröjer för det, att du skall bättra dig, medan du väntar på honom! Han dröjer för det, att här skall bliva tid för dig, tid att komma till en levande tro, tid till att kunna öva dig i alla kristliga dygder. Dröjde han icke, så finge du ej rådrum på dig till allt detta. Han hade väl kunnat komma med sin dom långt före detta; men då hade du legat och brunnit i helvetet långt före detta, i stället för det du nu är i denna kyrka, och får höra denna bättringspredikan. Således dröjer han i en ganska god mening. Han menar väl med din arma själ. Och så har han ändå skam till tack för allt sitt tålamod.

27 söndagen efter Trefaldighet

2009-11-11T11:04:00.012-08:00

Mikaelidagen

2009-11-11T11:04:00.011-08:00

Allhelgonadagen

2009-11-11T11:04:00.009-08:00

Dompredikan

2009-11-11T11:04:00.007-08:00

Skriftetal 1

2009-11-11T11:04:00.005-08:00

Skriftetal 2

2009-11-11T11:04:00.003-08:00

Skriftetal 3

2009-11-11T11:04:00.001-08:00

Skriftetal 4

2009-11-11T11:03:00.011-08:00

Skriftetal 5

2009-11-11T11:03:00.009-08:00

Skriftetal 6

2009-11-11T11:03:00.007-08:00

Skriftetal 7

2009-11-11T11:03:00.005-08:00

Skriftetal 8

2009-11-11T11:03:00.003-08:00

Skriftetal 9

2009-11-11T11:03:00.001-08:00

Dikter

2009-10-29T06:10:00.000-07:00